Dagens gig

Nej, jag uppträdde inte i De Geerhallen, jag passerade bara...

Förr var industriområdet i Norrköpings centrum ett stängt område, men här kunde man sitta på en parksoffa och beskåda fabrikerna och det mätiga vattenfallet i Motala ström. Det gjorde jag med mamma och mormor för ungefär 60 år sen. Jag hade inte börjat skolan än, men visste att mammas äldsta syster var född 1900. När vi satt där, frågade jag när mormor gifte sig. 1907... Min hjärna börja plussa och dra ifrån, och jag förstod att det inte kunde stämma, och sa det.

- Du har räknat fel, sa mamma snabbt med så sträng röst att jag trodde henne. För jag visste ju att man inte kunde få barn innan man var gift. När man väl var det, kom det barn om man hade tur. Det tog flera år innan jag förstod att jag hade räknat rätt. Och ännu fler år innan jag fick veta att sonen på gården lockat den unga pigan...

I det här huset vävdes tyg förr i tiden. Ja, i nästan alla fabrikshus i staden, ända fram till början av 70-talet. Mostern, född -00, hann jobba på flera av dem. I början av 80-talet byggdes det här om till bostäder, och maken och jag var och kikade på dem -81. Lite sugna var vi, men ack så dyra de var... Vi väntade ett halvår och fick nys om ett nytt radhus i Söderköping, och flyttade in i det framåt jul.

Hit skulle jag. Här tillbringade min mamma all sin fritid redan från barnsben. Och det blev så småningom hennes kall. Nu är det några år sedan jag uppträdde här senast, och jag förstår att jag har åldrats, för nu finns det inte kvar någon som minns mamma från ungdomen. De första gångerna var det flera stycken som kom och berättade om henne. 

Att publiken är ålderstigen förstod jag på toaletten... Jag gissar att skylten främst gäller äldre män med darr på handen och nedsatt syn...

Jag höll min halvtimmesshow, och publiken var tillräckligt alert för att skratta på rätt ställe. Det underlättar. Ingen verkade somna heller, vilket har hänt...

Och nu lyser ett gäng rosor upp kvällen för mig. Promenaden tillbaka till bilen genom hela stan, var osannolikt varm och solig för att vara i mitten av september, men ack så njutbart. 

Gig med promenad

Ett tag var dagens outfit väldigt viktigt på bloggen. Ovanlig nog kommer en sån bild. Men det där med gig och promenad återkommer jag till. Bilderna ligger på fel ställe. 

Solig september

När Annika i Reston, USA, vars blogg jag läst i tio år,kom till Stockholm så ville jag förstås träffa henne IRL. Den varmaste tänkbara septemberdagen tog jag onsdagsbussen upp till huvudstaden. Den bussen från Ringarums bussbolag stannar ute på E22, 300 meter från mitt hus, och lämnar av där 12 timmar senare. Perfekt. Extra perfekt med splirrans ny superbekväm kärra! 

Vilken ljuvlig dag det blev!

Vi traskade oss runt både Kastell- och Skeppsholmen, vinkade till Ökenråttans hus (men vågade oss inte på att våldgästa) och tog ett par sköna pauser med mat och vätska. 

Här är goa söta Annika. Det var ett så otroligt starkt ich skarpt ljus att det knappt gick att fota. 

För första gången med frisyr som matchar molnen....eller, förresten...gråa regntunga höstmoln kan den också se ut som ibland. 

Och så en selfie, förstås. 

Sista doppet för i år?

Äntligen... De få dagar som haft bra båtväder i augusti, har maken inte kunnat ta ledigt, eller också har jag haft något evenemang. Men i dag... Sol, knappt någon vind och lagom varmt. Fast bara femton i vattnet. Vilket förstås inte hindrade mig från ett dopp...

Helt underbart...

Och så några svanar på hemvägen. Lite skarpare i konturerna i verkligheten än på bild. 

Snart september

Jag har ju redan förstått att det är snärjigt att vara pensionär, men att det skulle vara så extremt körigt och körigt som det varit under de gångna 11 dagarna, det kunde jag inte drömma om. Bloggandet har fått stå tillbaka, men här kommer en snabb resumé. Min blogg har ändå mest bara blivit lite som en dagbok, vilket den inte var för tio år sen! 

Jag börjar med dagen som är och traskar bakåt i bildarkivet. De senaste två dagarna har jag mest bara vilat, varvat med filandet på en ny sång. Det kan bli lite svettigt när det finns en deadline. Men nu är det klart och jag slappar vid teven med tända ljus.

På dagens promenad hade jag tur, inte så mycket sol i övrigt, men just den timmen!

Björnbär i mängd..., ja alltså inte de röda ovanför, dem låter jag bli.  Nu har jag redigerat bort det som blev konstigt. Men jag tycker att Blogger i iPaden är himla kråmgligt. Det hoppar och har sig, blir understruket ibland. 

Nu hände det nåt - jag kan inte få bort den understrukna texten...men jag försökte få fram att jag gillar björnbären mest i muffins med mandelmassa och kardemumma. Nu ligger fyrtio stycken nedfrusna, räcker till många oväntade besök.

Två kvällar förra veckan blev tropiskt varma, den allra varmaste fick oss att sitta ute-ute, som vi kallar sittgruppen mellan äppelträden. Shorts och T-shirt kl 21... Har inte hänt förut i sommar. Den andra kvällen satt vi ute-inne, alltså på glasverandan. 

I lördags var en blandning av körerna med och sjöng på en kröningsceremoni under Gästabudet i Söderköping. Sexårig tradition, men själva Gästabudet firade 10 år. 

Den här krönikan går bakåt i tiden...kräftorna fiskade jag med den nämnd jag är ersättare i, som handhar skog, sjöar och lantbruksegendomar i stiftet. Vi fick 1,5 kg var. Det är en så jättetrevlig grupp och ämnet med skogsvård och diverse miljöfrågor intresserar mig storligen, så jag är med på alla möten.

Vid denna ljuva sjö ligger en av stiftets anläggningar, Gransnäs. Där var jag ofta på läger som barn, och liksom då kastade jag mig förstås i badet direkt. På fotot nedan är det inte så mörkt som det ser ut i motljus, utan en ljuvlig eftermiddag. Att ro ut mot soluppgången och hämta in burar i fredags morse, det var grejer det. Även för en morgontrött person som jag. 

Här nedanför är badplatsen. Två skolklasser med härligt fina och välfostrade ungdomar höll lägerskola där och verkade ha himla kul.

Ett studiebesök ingick i vår sammankomst, intressant med generationsväxlingar i lantbruket...

Och så backar vi några dagar till: miljövårdsdag på en annan av stiftets anläggningar, Vårdnäs, där jag tillbringade stora delar av min ungdom. Både som lägerdeltagare och lite senare som lägerledare omväxlande med somrar som kökshjälp.

En dag bakåt i tiden igen... Söndagen den 21 tackade vi av vår kyrkoherde som ska flytta till New York där hennes man fått tjänst. Hennes kommande fem år blir att serva halva Sydamerika som präst Svenska kyrkan i utlandet, SKUT. Spännande! Här sjunger både S:t Laurentii kyrkokör och S:t Anna vokalensemble. Jag är med i båda. Står längst t.v. i mittenraden. Musikantas man Kent fotade. 

Dagen före var det konsert med kyrkokören och Coro Le Viole som vi besökte förra året i Italien. Nu kom de till oss. Så roligt att få återgälda gästfriheten.

Dagen före konserten följde jag och en körkompis med gruppen på en stockholmsutflykt. 

Och dagen före det var det storkok och storbak hemma hos de flesta körmedlemmar. Vi bjöd på ett rejält smörgåsbord före konserten på lördagen.

Det blev ett litet axplock som också säkert förklarar varför jag varit en slö bloggare. 

Jag kan inte låta bli att lägga in ett extrafoto som jag hittade hos den italienska kören....de sjöng sceniskt, alltså med rörelser och diverse effekter. En av effekterna var färgpulver som de strödde ut under sången "True Colours". Här städar de bort resterna efter konserten.

Nu ser jag fram emot en fortsatt lugn vecka. Det har varit extremt roliga dagar, men jag blir trött även av att ha roligt...

Lyssnartips

Till er som inte är med på Facebook riktar jag denna länk. Sången heter "Källan" och inspirationen fick jag när jag för flera år sedan var på en retreat där temat hette just så. Vi fick varje dag med oss några tankar om "livets vatten", om "nåd som aldrig tar slut"... och jag skrev ner mina funderingar lite huller om buller allteftersom de kom. Jag satt mycket på bryggan vid havet och tittade på solglittret, långa promenader blev det också. I tysthet.

Och tänk! Jag hittade faktiskt några bilder därifrån - bland alla hundratusen som gömmer sig i olika diskar i datorn. En av ledarna var (är) textilkonstnär och hade tovat alla stena och skålar - några brustna... När dagarna var över fick vi ta med oss något som ett minne och jag har min tovade sten kvar i ett fönster.

Rönn och kvistar byttes ut varje dag - och uppe på altaret stod en glasskål med vatten. Inte alls svårt att se det tunna tyget röra sig som porlande vatten.

 

Min nya kompis

Det har tagit ett tag att bli kompis med min nya begagnade Pfaff. Den gör inte som jag vill hela tiden, trilskas och trasslar till tråden ibland hur noga jag än trär. Manual har jag fått leta fram på nätet, men som väl är har jag lärt mig många sytermer på engelska genom Project Runway, så nu vet jag vilken pressarfot som behövs till dragkedjor och hur man byter dessa fötter. 

Två olika väskor och en liten sminkd:o har det blivit av de två tygerna jag köpte i somras i Wien. Affären sålde enbart tyger från Guatemala, www.guatestoffe.at för den som är nyfiken.

Den ena väskan är liten som en ficka, för att rymma mobil, näsduk och lite pengar när det inte finns fickor i kläderna. Den andra ska rymma A-kuvert, vattenflaska, paraply sminkväska, plånbok och en sjal eller mössa. Men jag har tyg kvar till en mellanstor också, och till den har jag mått. De här har jag sytt på gehör, lite krångligare men också mer spännande. 

Det är de små små detaljerna som gör'et... Som tar tid, alltså...

Den lilla fickväskan fanns inte på bild, men den är i samma regnbågsfärger som sminkväskan nedanför. 

Tänk att det var så roligt att börja sy igen! 

Lite av varje

Så här dags på året, när skörden är mogen, känns det lite konstigt att inte gå till skolan... Den var ju min värld i nästan sextio år, om jag räknar med min egen skolgång. Om det blir några extratimmar med "mina" pojkar vet jag inte än. Det kommer inga nya och många av de "gamla" har flyttat till grannstaden.  

Häromdagen såg det ut så här på min promenad. Nu är alltihop skördat.

Ett av de hittills två besöken i blåbärsskogen. Det förra gav oss var sin liter, det här gav bara några ganska torra deciliter, men också ett blått mellanmål direkt från busken.

Även om jag är hemma också när det mörknar ute framåt hösten, har jag lättare att komma igång med röjning sommartid. När vädret inte inbjuder till båtturer betar jag av en hel del bakom kulisserna. Hur det kan samlas så mycket skräp på ett år, när vi bara är två vuxna hemma, det övergår mitt förstånd. 

Igår var det äntligen en vacker dag igen och jag bestämde mig för att göra grillspett, marinerade köttet och skar bitar och tänkte mig en fin kväll på altanen när sonen kom hem. Maken gillar att grilla, det enda i hushållsväg som han brukar åta sig frivilligt. Men...när grillen väl var tänd började det regna och blev svinkallt, så vi fick avnjuta spetten inomhus som vilken vinterkväll som helst. Gott blev det i alla fall, det var nog marinaden med kryddor från min odling som satte sprätt på smaken.