onsdag, mars 10, 2021

Putsa koppar

En eller två gånger om året gör jag det. Putsar det lilla som finns kvar av arvet. Varje gång
tänker jag på min mamma, och på den metafor som "putsa kopparn" har blivit i vår familj. Mamma älskade sin koppar, hon hade massor. Bunkarna var uppsatta på en stor tavla som pappa hade klätt med grönt linnetyg. Där blänkte det alltid. Det fanns också en mäng andra
föremål i mässing eller koppar.

Emellertid och emedan (min mormors favorituttryck - det blir mycket arvegods här idag) så var "kopparn" alltid blank. Var tredje vecka satte hon sig med en flaska Häxan och en mängd putsdukar. Men de sista åren efter att pappa dog, tappade hon tidsbegreppen. Vår son, som dagligen gick till mormor efter skolan på den tiden, skvallrade att hon putsade "kopparn" ibland flera gånger i veckan

Jag har ingen aning om varför texten hoppar och ändrar sig... Blogger lever sitt eget liv, tydligen.
Mamma tyckte att putsningen var så viktig att hon avstod från andra aktiviteter - kanske från att gå ut och leka med barnbarnet? Hon skyllde alltid på att hon måste putsa "kopparn". Nu är det många år sedan hon slutat putsa på sin koppar och det jag behöll av koppararvet får vackert vänta tills det ska bli kalas av något slag. Det kom en hel del mässingsarv från svärmor och svärfar också... bl.a. ett helt bord och lampan som delvis syns. 

Metaforen då? Jo, sonen har sparat uttrycket och varje gång vi frågar om han vill följa med på något, eller stanna här en dag extra, skyller han på att han måste hem och putsa "kopparn". Vi försöker få honom att ta med någon kopparsak hem till sin lilla lya, så att han kan göra det på riktigt, men det går inte. I dag skickade jag det här fotot till honom för att visa att jag faktiskt gör det! Ibland använder jag det också som svepskäl när jag inte vill åka iväg. 

Hm...kalas? undrar den käre läsaren förstås och börjar räkna på fingrarna. Då kan jag berätta att det inte blir något 70-årskalas utom i den närmaste covid-bubblan. Men - i sommar ska det bli fest vid stugan med medhavd matsäck i stället för presenter. Öppet hus i det fria i flera valfria dagar. Datum är inte bestämt än, men före midsommar är det tänkt. 

onsdag, januari 13, 2021

Sol sken igår, men inte på mina tår.

Tänk att solsken och lite snö kan förändra så mycket. Nu fick vi ju måttliga mängder här, och igår strålade solen så ljuvligt att det nästan var liiiite varmt i ansiktet. Men till mina tår nådde den inte. De måtte ha hamnat utanför mitt blodomlopp. 
Det gör väl inget om det här inlägget kommer att handla om mina tår? Jag tänker i alla fall inte visa upp dem i närbild. Bara diskutera lite - är ju nyfiken på om någon mer kan gå flera kilometer, med svetten rinnande på diverse ställen, men med totalt iskalla nästan bortdomnade tår. 
Jag har rejäla kängor med ullstrumpor och tillräckligt med utrymme för att vinka med tårna när jag går. Om jag gör det i några kilometer får jag normal kroppsvärme i dem en stund. Sen domnar de bort av kyla igen. Jag tröstar mig med att det kanske bränner en del energi extra med tåviftande i varje steg. 
Nu har jag skickat efter 10 par med tåvärmare, engångsgrejer. Jag har kikat lite på elektriska strumpor och sulor som går på batteri och är laddningsbara, men ... nästan 2000:- för något som jag inte ens vet om det funkar? Är det någon som prövat? Ja, risken är väl inte så stor bland er tre som hittar till min blogg. Problemet är inte nytt, men det verkar bli större för varje vinter. Jag hade problem med fingrarna förr innan jag hittade mina jättestora och tjocka fårskinnsvantar som jag sydde för 25 år sen. Men - jag lär få skaffa storlek 50 i kängor om jag ska få ner ett par fårskinnstofflor i dem. 
 

söndag, januari 10, 2021

Det har börjat bra

Det finns de som tror att jag börjat gilla skogspromenader nu under pandemin. Helt fel. Fast från början var det jogga som gällde. 1981, när jag fyllde 30, började jag jogga efter ett långt uppehåll medan jag gjorde värnplikt med grytor, blöjor och barnvagnar. Jag joggade på i många år, sprang Stockholms tjejmil flera gånger, var i Dalarna och sprang miltävling, utan minsta intresse av att komma i närheten av vinnarna, bara av att komma runt. Likadant med Norrköpings tjejmil och Berlins första tjejmil -92. Så kul sätt att umgås med väninnorna.

Sen, när vissa kroppsdelar rörde sig lite för mycket, började jag med långpromenader. Fast då fanns varken facebook eller blogg där jag kunde skryta om det. Några riktigt lata år runt 2000 hade jag, vilket satte spår runt midjan. Men sen fick jag fart igen. Det var först när jag bestämde mig för att gå den berömda pilgrimsvandringen i Spanien som jag började träna mer intensivt. De 12 milen på sex dagar var det största äventyr jag varit med om. Jag åkte helt ensam, om någon missat det. 
När Coronan slog till och saboterade min andra vandring som skulle gått av stapeln - eller gått av staven? - i början av maj, då hade redan maken fått smak på att "träna mig" som det hette först. Han blev helt biten, och det passade bra när hans ena knä inte medgav löpträning längre. Men han vill bara gå på nya ställen. Ju svårare desto bättre tycker han att det är för mig...  😆
I går gick vi Dvardalaleden, strax norr om Åby mellan järnvägen och E4. Inte ett spår av att det är nära till stad och stora vägar och järnväg (den senare passerade vi många meter över... jag tyckte det dundrade i berget under oss). Urskog med gammeltallar. Underbart. Men ... svårgånget med hal packad snö, rötter och sten. Nästan lite väl våghalsigt med tanke på överlastad sjukvård och ev benbrott. Vi gick sakta och försiktigt i branterna. Här fotograferar jag Modergölen mitt inne i storskogen. 
Och så här blev resultatet. Jag vågade inte prova om isen höll för mig... så dumdristig kommer jag aldrig att bli. Det fanns två eldplatser mitt emot varandra på var sida om sjön - båda var upptagna. Men vi hade inte tänkt elda ändå. Vi gick upp till högsta punkten och tittade på Yxbacken i fjärran. 

Spåren bakom Per gjorde han själv medan jag röt åt honom att genast låta bli - ett stup precis vid snökanten med rundad kant. Han tyckte att vi kunde sitta åt "rätt" håll. Det tyckte inte jag. Jag vann. Vill inte sakta glida över kanten... 


 

söndag, januari 03, 2021

Om pengar

När jag rotade i gamla papper, hittade jag en liten skämtdikt som jag skrev för säkert 30 år sen, när det började bli enkelt att föra över pengar via datorn. Bara på skoj har jag lagt in några bilder som inte har ett dugg med pengar att göra - men som jag också hittade när jag röjde i filerna. 

Detta är Kruktorpet vid vårt första möte med denna pärla, september 2016. Nästan svår att hitta så igenväxt var det ända upp till stugknuten. Bilen ställde vi långt därifrån. 

Först fick vi kliva stort över ett nedfallet träd - sen såg vi något rött skymta. 

Sen såg vi att det fanns en dörr... 

Maj 2017 såg det nästan lite läskigt tomt ut innan det började grönska. 


Och i somras såg det ut så här... vårt paradis. 


Och dikten då, den kanske du har glömt redan... men här kommer den. Tänk på hur gammal den är och hur rätt jag spådde! Spåkärring ska jag nog bli i mitt nästa liv. 

Nu verkar det vara nära
att pengar blir imaginära. 
Bara tänkta sedlar, 
som datorn förmedlar. 
Den valutan 
vill jag helst vara utan. 

                                                                                (C) Marianne Bokblad 





måndag, december 28, 2020

Gråaste mellandagen

 Gråare än grått, går det? Jovisst. Just den här dagen har bevisat det. Inte dagsljus någon gång. Jag tappade helt lusten att gå min dagliga, vill ju inte gärna gå genom skogen i mörker. 


Men jag har börjat läsa en bok som jag hört talas om länge, ofta blir jag skeptisk när ”alla” säger att man bara måste läsa en bok eller se en film ... den här gången föll jag pladask. Där kräftorna sjunger, lät trist med en ensam flicka som växer upp i ett träsk, men ack vad jag bedrog mig. Nu lägger jag ifrån mig den en stund då och då bara för att den ska räcka länge. Har torkat tårar lite då och då också. 

torsdag, oktober 01, 2020

Känns som ett magplask


Den här vackra bilden får illustrera det som just nu känns som ett magplask. Usch och fy, vad less jag blir på coronaeländet. Nej, jag och närstående har inte blivit sjuka, tackochlov, och inte gått i konkurs, men ... efter moget övervägande kände jag mig tvungen att tacka nej till ett fantastiskt erbjudande om att hoppa in som lärare i en liten grupp med nykomna elever. Så gärna ville jag ropa ett rungande JA, men efter att ha sett negativa siffror om smitta bland yngre, så törs jag inte. Det gällde bara några timmar ett par dagar i veckan, perfekt för mig. Vore fina tillfällen att knäppa på behån och dra av raggsockorna och kamma håret. 😢 

Det känns knepigt att tacka nej bara för att någon kanske kan hända. Men så tänker jag ju sällan annars. Nej, jag kan inte komma idag, för jag kanske blir påkörd i korsningen... I några timmar var jag helt inne på att jag visst törs - men när jag tänker på de vänner som haft covid och hur sjuka de blev... så blev det nej. 

onsdag, september 30, 2020

blommor med gnäll


Jag börjar med dagens bukett på mitt tv-soffbord för att lätta upp lite. Jo, jag har ett eget. Maken tittar i stort sett aldrig på något som jag vill se och vice versa. Alltså har vi varsitt tv-rum. Tänkte börja med blommor eftersom jag ska gnälla idag medan jag väntar på att det ska bli dacks (whoops! Jag har visst blivit färgad av det jag ska gnälla om!) att laga mat. 

Varken i sociala medier eller IRL är jag språkpolis, jag håller masken eftersom jag vet hur lätt det är att göra fel själv. Fast då gör jag i så fall andra fel, sådana som jag inte själv vet om, eller, nåja, jag vet ofta om att jag gör lite som jag vill med språket. Språklig kreativitet gillar jag, språket ska leva, men bara på mina villkor. (Oj, jag börjar visst bli hungrig, som jag tar i!) 

Men först en fråga som är inte gnäll. Jag bara undrar vilka som utförde saker i samhället innan aktörerna kom. Någon som vet? Jag har letat febrilt i minnet, men kommer inte på något som gäller så där rakt över. Det finns så många aktörer nu. Privata aktörer, kriminella aktörer, kyrkliga aktörer... i vilket nyhetsprogram som helst dyker aktörerna upp och tar tag i saker och ting. 

Men nu kommer gnället, håll i hatten eller tangentbordet eller vad som finns till hands! 

1. Det heter inte HÖÖG-TID, det heter HÖCKTID och har alltid hetat så - utan att g-et hörs. Det känns bara höckfärdigt att uttala det så. 

2. Det heter inte JÄSTJIVARGÅRD, det heter JÄSCHIVARGÅRD, man ska inte läsa ut varje bokstav utan säga det så som det sas när besökare på dylika inte kunde läsa eller skriva. 

3. Det heter inte EMO-TII-ONELL som en kultur(aktör?)arbetare sa häromkvällen i teve. Två gånger. Det heter EMMOSJONELL, i alla fall i Östergötland, där aktören jobbar, men det stavas inte så. Annorstädes heter det kanske EMMOTJONELL. 

4. Är det inte fint nog att ha ett problem någonstans i det kroppsliga? Måste man ha problematik i ryggen, röven, benen eller axlarna? Ett väldigt tjat om folks problematik på olika ställen hörde jag av en sjukgymnast i teve. Själv har jag problem med axlarna. Ingen problematik. 

Nu blev det så mycket gnäll att jag hoppar över gårdagens irritationsmoment när FHM:s företrädare sa att vi måste komma till bukt med smittan. Jag såg på google att det är en väldigt vanlig kontaminasammanblandning, så jag klagar inte. Nej nej. Hon kanske landar i en bra och smittfri bukt, då blir jag glad.