lördag, mars 18, 2017

På turné

Via bloggen har jag lärt känna en mängd trevliga människor - och har faktiskt fått många bra kontakter som jag har haft stor glädje av. Margareta Swenson är en av dem. Hon bjöd in mig till Laxå föreläsningsförening för ganska länge sen - och nu i veckan var det dags.

Jag upptäckte att det var 1½ timmes väntetid i Hallsberg... vad gör man i Hallsberg? Jo, förstås! Hälsar på bloggaren mossfolk som jag aldrig träffat, men lärt känna ganska väl genom bloggandet. Hon hämtade mig vid stationen och vi hann fika och prata en bra stund innan hon lastade in grabbarna och skjutsade tillbaka till tåget. Som väl var simultantolkade hon när äldste sonen så suveränt berättade och pratade och frågade - jag hör ju illa även när folk får med varenda konsonant, men med lite hjälp kunde jag svara. Så himla goa små killar!!!

 Sen tog det inte många minuter att komma till Laxå. Där väntade Margareta, vi kände förstås igen varandra direkt. En jättetrevlig eftermiddag med mat, sightseeing och fika innan jag vilade mig lite på hotellrummet.

 Vi besåg en massa fina byggnader i fullt solsken!




Kyrkan här nedanför fick vänta till dagen efter.
 Men då blev jag rejält guidad av en anställd i kyrkan....
...och fick höra den sorgliga berättelsen (legenden?) om den här ängeln med sina tvillingar.
Lite senare på onsdagskvällen var det dags... Publiken var inte så stor, men desto mer intresserad. Det var kul! Jag klär visst rätt bra i bonnett?!
Dagen efter hann vi strosa i lite affärer efter kyrkobesöket. En fika hann vi också med. Någon frågade om jag var Margaretas lillasyster... en viss likhet har jag sett för länge sedan - både utseendemässigt och intressemässigt.
När jag kom hem fick jag en stor knippa tulpaner av maken. Ja, han hämtade mig först vid tåget förstås. Jag hade under dagen hunnit bli hela 66 år. Nåt större kalas blev det inte, jag har bett om en present vid ett senare tillfälle... (återkommer om det!) men jag hade fått ett litet paket av Margareta och så köpte jag mig ett par presenter i presentboden bredvid mitt hotell.



fredag, mars 10, 2017

Beställning

Jag skrev härförleden om en beställd text som var klar och ivägskickad. Jag bet på naglarna i ungefär en vecka innan svaret kom. Den blev godkänd! Jag skickade den första versionen redan för ett par veckor sedan, då blev svaret: "hm... okej, men för långt. Kan du korta ner till nästan halva längden?"

Fram med radergummit. Många darlings blev killade och fram växte nåt slankare och mer ihopkokat. 

Nu är texten skickad till en tonsättare (beställaren sköter den kontakten) och jag har fått ett datum då sången ska framföras. Visst låter det spännande? Jag blir dock inte förvånad om det blir nästa vår i stället för den vi väntar på. Det låter nästan för bra för att vara sant. 

Jag lovar att hålla min lilla men trogna läsekrets informerad. Under tiden biter jag vidare på naglarna. 

tisdag, mars 07, 2017

Intet är som väntans tider...

... sägs det. Men ibland är det skönast när det är över.

Och vad väntar jag på då? Jo, att klockan ska bli 14 så att det är dags att åka iväg på dagens gig. Tursamt nog nere i Söderköping, jag behöver alltså bara rulla ett par kilometer nerför backen med bilen. Det är inte väder för långfärd i yrsnö.

Jag visste förstås om att lokaltidningen (tidningarna - eftersom de skriver samma saker) intervjuade mig igår inför dagens föreställning, men reportern sa att det bara blir ett par rader... I den tidningen jag har, tog det upp halva sidan. Redan 8.25 ringde telefonen... en glad och morgonpigg dam som ville veta allt om var när hur länge och kostnad - och berättade om sitt eget släktforskande. Jag är väl inte så jättepigg när jag blir väckt ur min sköna morgonsömn. Tur att jag inte har nån större morgonpigg fanclub... Någon ville boka till sommaren, men via sms. (Tack för gratisreklamen!)

Maken frågar lite stillsamt varför jag håller på med sånt här som gör mig stirrig flera timmar i förväg. Men... det ÄR ju så roligt när det väl kommer igång och har tappat rädslan för att tappa tråden eller få en hostattack. Jag packade min korg för ett bra tag sen - men... hucklet? Leta, leta, leta... det borde ju legat i korgen. Ramlat ur i bilen? Ut i snön. Nej. Ramlade det ur på bibblan efter intervjun? Ringer... nej, inget huckle. (Jag behövde inte beskriva det eftersom de läst tidningen.) Ut igen... maken gissade att det blåst iväg. Mycket riktigt. Halvt översnöat låg det i en buske hos grannen.

Då fortsätter jag att rulla tummarna och tänka igenom mitt manus en liten timme till. Förresten - håll gärna en tumme vid 15-snåret.


fredag, februari 24, 2017

Ett foto i timmen

Håll i hatten! Nu drar jag igång med en superspännande serie om livet en genomförkyld fredag i februari. Ett foto i timmen...

9.30 Frukostkoppen ställs i diskmaskinen.

 10.30. Tidningen utläst i soffan.
 11.30 Beställd text är renskriven och ivägskickad. (Ganska nervöst!)
 11.35 (extrafoto) Ser att fredskallan håller på att dö.
 12.30 Måste åka ner och handla. Maken avskyr det och köper dessutom bara sånt hans öga vill ha i stunden, så han håller sig till städning och disk.
 13.30 En stor kopp te med budskapet: "Love has no boundary" för den som inte ids klicka upp bilden. smakar gott!
Jag ser för mitt inre öga hur de kära (eventuella) läsarna biter på naglar i spänning över hur resten av denna dag ska komma att se ut. Lugn! Bara lugn! Det kommer!

14.30 Hotell Halcyon i paddan på svt-play.
15.30 Kaffedags!
 16.30 Jag satt kvar i tv-soffan efter kaffet och kom på att en brasa skulle bli bra till kvällen. Som vanligt rengöring först. Om jag inte hade prövat och visste att det funkar jättebra, skulle jag tro att det är ett skämt att sot på glasluckorna lättast går bort med aska på blött tidningspapper.

Jag börjar bli ganska uttråkad på att hosta och hänga i soffan och vara trött. Nu har jag tröttnat på alla huskurer och kör Alvedon+bisolvon.

17.55 Jag drog över en liten stund eftersom jag behövde skala potatisar. De fick inte vara med på bild. Däremot himlen sedd från balkongen utanför mitt arbetsrum.
18.30 Maten är nästan klar och sonen är på ingång. Det tillkom creme fraiche med peppar och senap till köttet. Blev riktigt smaskigt.
 19.30 => Postkodmiljonären, På spåret, Skavlan, deckare... bara tre gång petade maken på mig och sa att jag inte fick somna. Nu ska vi se hur det går när jag FÅR somna.
Tack för idag! Jag tror ta mig tusan att jag känner mig lite bättre nu framåt kvällen. Härligt!

lördag, februari 18, 2017

Nu är den här

Nu är den här:
Förkylningen. Vaknade i svinottan med halsont och hosta. Inget kul, men jag tänker inte klaga. Kanske om några dagar... Jag har varit frisk och kry sedan förra våren, och hållit igång rejält sista tiden, så när jag nu blev ledig tyckte väl kroppen att jag ska hålla mig i stillhet. Ganska skönt med en helt sysslolös dag i soffan. Det enda jag hoppas på är att hinna slumra till mellan hostattackerna.

Nu är den här:
Filmen som jag var statist i för ett halvår sedan. Jag blev bara bortklippt från en scen. I en annan syns jag i hela tre, eller om det var två och en halv sekund. Och vid två tillfällen. Flera statister som hade rest från Sthlm syntes inte alls eller bara bakifrån.
Storyn är inte bara sliskig, den är trasslig till tusen och redan tidigt förstår man att det kommer att sluta sååå lyckligt. Den heter Liebesreigen in Samlund och hela filmen (med supervackra bilder från både Sthlm och Söderköping) ligger på Youtube. Där kan man få den textad på tyska, vilket underlättade för mig. Tyskan som jag lärde mig för 50 år sen känns lite mossig när de pratar snabbt med moderna uttryck. Hör illa gör jag också. (Konstigt! När jag prövade länken härifrån i iPaden, blev bilden oskarp och det fanns ingen undertext, när jag googlade i iPhonen blev det knivskarp bild och undertext...)
Den som vill se min enorma skådespelarprestation (hoppas att självironin går fram) får vänta en timme eller scrolla fram till ca 62 minuter. En god vän fotade av min stund i rampljuset och den bilden finns här - mycket mer än så var jag inte med på, en sekund bakifrån också förstås... :)
Nu är den här:
Våren. I alla fall kändes det så när jag gick ut med soporna och tog mig en slurk frisk luft. För sju år sen såg jag på facebook att jag sjönk ner så djupt i snön att jag trodde att jag skulle bli fast där tills den smälte bort.

tisdag, februari 07, 2017

Jag har ju glömt hur man gör...

Det blir allt svårare det här med bloggandet. När jag nån gång börjar, sitter jag och tittar länge på rubrikraden. Vad ska jag skriva? Ha'dä'vatt'nåt?

Det undrade jag aldrig över när jag var igång som mest, men det blir likadant med Facebook - när jag inte skriver dagliga inlägg kommer jag liksom av mig. Funderar på om det verkligen kan intressera någon vad jag skriver om... På bloggen tror jag inte så många nya hittar in, men på Facebook, där jag bara klickar bort militärer från USA som vill bli vän med mig - och ibland stiliga unga män från andra länder, och tackar ja till alla jag känner för att inte verka fisförnäm, där har jag börjat censurera mig starkt för att inte lämna ut mitt privatliv till grannar, arbetskamrater och elever.

Jag har några fb-vänner som berättar om varenda känsla i detalj och om varenda steg de tar, om såväl glädjeämnen som sorger och bekymmer, och så väl vill jag inte att perifera bekanta ska känna mig. Alltså blir det allt magrare inlägg som mest handlar om körsång och promenader.

Jo, en sak till som jag märkt med Facebook och som stör mig: minsta lilla oskyldiga inlägg kan trigga igång folk så att det nästan blir lite av mobbning... Någon skriver i en bisats vad hen tycker om något - och genast kommer tio kommentarer om att det är miljövidrigt eller helt fel och så kan man väl inte ....etc. Jag har inte blivit så hårt drabbad själv, men det finns många besserwissrar som gärna visar andra tillrätta.

(Här får jag väl gnälla hur mycket jag vill?) Någon skrev ett inlägg med vilka tre typer av inlägg som hen var väldigt less på (typ kopiera, klipp och klistra... plutande munnar), många andra höll med och plussade på - och sen drämde någon (som inte tillhör min fb-krets) till med en råsop: Själv tål jag inte när folk talar om vilken sorts inlägg de inte gillar, scrolla vidare och skit i att läsa/titta, eller gå ur Facebook!

Jag fick en riktig smocka när jag en höstkväll på vår stads facebooksida påminde om att människor inte är självlysande, utan att reflexer behövs. Ojojoj, så många kränkta män det dök upp! De vet minsann hur man rör sig i mörkret, och här ska inga tanter göra sig märkvärdiga och komma med pekpinnar!!! Plötsligt blev jag fru Hi*tler...

Men det var inte för att gnälla jag öppnade Blogger. Det var för att skryta!!! Titta här vad dessa små tygbitar menade när de talade till mig och ville att jag med mina egna små händer skulle ge hemslöjden ett ansikte genom det skapande som liksom bara väller upp ur mig. Det riktigt brummar om min lilla väska med både innerfickor i fodret och en elastisk hållare för vattenflaskan.



tisdag, januari 17, 2017

Halva januari


Bilden ovanför är inte från idag, för idag har jag gjort en himla massa andra saker än stavat omkring ute på stigarna i närheten. Faktiskt riktigt skönt att vila benen en dag. Mycket sittande har det blivit. Först hos frissan - fast det ser ut som om jag är på väg ut i yttre rymden. Alien-frisyr på gång, kanske? Den frissan jag hade och var nöjd med i många år dog tragiskt i för ung ålder av för mycket rökning för ett par år sen. Det kom en ersättare som jag gillade och som förstod sig på mitt hår. Men... hon flyttade från orten. Sedan har jag vandrat runt hos flera stycken. Minst har jag tyckt om när de försökt göra en "ungdomlig" frisyr, tunnat ut mitt tjocka hår till tunna stretor som strax pekar åt alla håll. Blev jag nöjd i dag då? Jodå, mitt femte försök blev lyckat, tycker jag själv. Så där kommer jag att stanna. Jag sa till henne på skarpen att inte gå i pension nu! (Enligt åldern kunde hon ha gjort det redan.)
Nu hör jag någon säga: BILD PÅ "EFTER".... men lugn! Den ligger i mobilen, och det är inte så lätt att flytta över den hit till datorn. Det kan ta två dagar innan den hittar rätt i inkorgen.

Hemma har sittandet skett vid datorn. I morgon är det vikariat som gäller - det kan ta slut redan på torsdag, och det kan hålla på.... ingen vet. Men jag ska inte ha tre dagar i rad i så fall, som det blivit ett tag nu. Det krävs massor av planering och är väldigt intensivt. Blir ju trött...

Och så vill jag hinna med mina beställningar! Det droppar fortfarande in textbeställningar, en av dem från ett mycket oväntat håll (en sån beställning som jag får fjärilar i magen av, men jag har bestämt mig för att jag kan, så jag ställer inte ens frågan till mig själv.) I dag blev en beställning klar - jag läste upp den för maken efter att jag skickat iväg texten (brukar läsa och få kritik först) och blev lite skraj. Han tyckte att den var fjantig och banal - men bara i så många sekunder att jag hann se förskräckt ut. Sen kom hans vanliga kritik: Det var väl inte så dumt, det där!

Hans far, alltså min svärfar, ska ha varit väldigt njugg med beröm under sin tid som lärare. Gamla gubbar som hade honom som lärare på 30-talet, har berättat att höjden av beröm från magister Bokblad var: Serru!

Just det - någon kanske minns att jag fick en beställning på schlagertexter? Hur det gick? Jag tyckte själv att jag fick ihop det riktigt bra, men beställaren påstod att det inte gick att sjunga det till melodin han skickade med engelsk text. Larv! Klart att det gick. Men han gillade det väl inte... Sånt händer. Kanske var det inte banalt nog.

Här kommer resultatet! Och för den som tycker att jag ser precis likadan ut som på alla andra foton, kan jag meddela att det är jättestor skillnad på klippningen - och färgen. Frisyren i sig trivs jag med, men den måste vara klippt så att jag bara kan blänga på den i spegeln.