Om motgångar har jag gedigna kunskaper. Jag har bl.a. en hel pärm med alla refuseringar à la "Tack, men nej tack!" och åtskilliga sömnlösa nätter och oro och eländes elände i bagaget. Livet har på mångahanda sätt trilskats - lite mer än det som hör till - och jag har tränat hårt och länge på att skaka av mig, ta nya tag... lägga bakom mig... och alla andra floskler som finns för ändamålet. Och faktiskt har jag blivit rätt bra på att tackla svårigheter.
Men, även om saker och ting faktiskt har gått i lås då och då, så har det inte kommit så plötsligt och så mycket på en gång som nu. Att få en bok utgiven tar ca 1½ år med många om och men på vägen, innan det är dags att våga glädjas.
Jag var faktiskt helt oförberedd på att vår sång skulle vinna, och att det skulle bli sånt ståhej. Och att det skulle vara ganska stressigt och tröttande med ståhejet. Det är oerhört roligt och jag är både glad och tacksam - speciellt tacksam - över att orden ibland trillar ner precis i rätt ordning, och att en sån naturbegåvning som Linda hittade dem för ett år sen... (klart att jag tror på en högre mening med att hon hittade min blogg just när jag behövde en tonsättare) och att ungdomskörerna som varit slutjury hade fastnat just för den här sången. Den andra som kom med trodde vi båda mer på... och sen fick Linda med en helt egen. Fantastiskt.
Det var så maffigt med mycket folk i domkyrkan - en gudomligt skönsjungande flickkör som sjöng de tre vinnarlåtarna, och sen efter prisutdelningen blev det konsert. Hela stiftets kyrkomusiker hade övat under sitt konvent och framförde makalöst fina sånger som avslutning... körmusik
blir bättre med proffs, hur kul det än är i en kyrkokör på landet.
Maken påpekade flera gånger under nerresan att jag måste förbereda ett tacktal, men det tänkte jag inte göra. Bara säga ett enkelt tack och se glad ut, hade jag tänkt mig. Linda kom rusande med tåget och hann klä om på vårt hotellrum och sen for vi iväg tillsammans.
Och så - precis när vi var på väg in i kyrkan sa domprosten att vi måste säga nåt kort om hur sången hade kommit till... Fast det var bra att bara ha 2 minuter att fundera ut ett litet tal, ingen av oss hann bli nervös eller fila på ordvalen och jag tror vi sa bra saker.
Den här bloggaren kom fram och hälsade... och senare, på Facebook, låg ett meddelande om att en kvinna jag lärt känna via Skrivarsidan hade sin dotter med i kören som sjöng. Häftigt.
Det var inte svårt att få till ett naturligt smajl. Sedan en timme ligger det en cd med en musikal på mitt bord... och en punktad lista med handlingen. Om ett par veckor ska dessa låtar hänga ihop genom en röd berättartråd - ur min penna. Och snart ska nästa församlingsblad sättas ihop... Vilken tur att jag har en hel drös med kompledigt att ta ut, plus hela nästa vecka ledig.
Vi hörs! De roliga detaljerna med bra festtips från i fredags har kommit lite i skymundan, men de kan jag återkomma till när vardagarna blir som vanligt igen.
Och tack alla snälla goa som har skrivit, mailat eller ringt och gratulerat - stor kram. På Facebook finns fler bilder för den som är med där.
Folkparken i Norrköping - från bilparkeringen vid kyrkogården där jag har mina föräldrar. 
Då mailar man förlaget: 
Men det får allt bli en tidig kväll... jag har inte packat än... Ha en skön helg, så ses vi kanske på söndag kväll. 
