till att jag inte suttit vid datorn är att dottern gifte sig idag - fast för 4 år sen - och att det skulle firas med en barnfri eftermiddagsmiddag. Med en tvååring runt fötterna har det varit full fart för barnvakten och ingen tid för blogg. Speciellt när mormodern för länge sen skämt bort det lilla livet med att leka hela tiden.
Så vi har badat i balja, bäddat åt dockor och gungat:
Observera flickklädseln... det finns inte mycket annat än rosa och ljusblått i barnklädesväg, och har man en mamma som är uppvuxen i orange, brunt, gult och grönt på 70-talet, då händer det att det slår över med gulligheten. När jag höll fram en tröja som modern hade burit som 2-åring, slog det lilla livet ifrån sig med båda händerna: "FUL" - och det var första gången hon ens sa det ordet...
Och så har vi åkt rutschkana. Det vill säga barnbarnet. Mormodern skulle inte riskera att bli sjösjuk i den puckelpisten. Och så har hon sitt rykte att tänka på det. Det räcker med att det pratas än i skolan om kärringen som åkte pulka i vintras och tjoade mer än ungarna....
Men nu ska här tas igen lite bloggläsning...
10 kommentarer:
Haha! "Ful!"...
Fast visst är det jäkligt trist med denna evinnerliga färgindelning på barnavdelningen? Eldsflammor och stålmän på killarnas, och rosarosarosa ljuvt på tjejernas! Jag har som protest köpt 2 t-shirts med döskallar på, till min dotter. En vit och en svart.
"Det räcker med att det pratas än i skolan om kärringen som åkte pulka i vintras och tjoade mer än ungarna...."
Hahaha! Det kunde ha varit jag! Fram för pulkåkande "kärringar", säger jag bara! :D
Vad gäller färger för barn (kom ihåg att jag är feminist):
AAAAAAAAAAAAAAAAAH!
Jag har inga barn, men väl en gudson. Och det är ju f*n omöjligt att hitta något annat än "killiga" kläder åt honom! Det svenska modet är så könsstereotypt och ängsligt "normalt" att man kräkas! Jag känner gossar som älskar rosa och flickor som avskyr densamma (jag var själv en av dem)... vad finns det för dem?
Kram,
Carra
Hon blir bara sötare för var dag. Du har hört det förr men jag vet att du inte tröttnar på att höra det om och om och om igen...
/Monica
... att man *kräks*! ska det naturligtvis vara :P
Hm... nu såg man ju inte ansiktet på de här bilderna men jag har ju sett andra... (bilder alltså) /Monica igen
bloggis, kan Du klona Dig? Mina barn behöver en farmor/mormor som Dig. Här har vi noll, nada intet. En sitter på ett litet moln och kan inte komma ned, den andra får inte för mannen i huset (får man skjuta äldre karlar när de blir tokiga?)
Bloggis, jag blir lite ledsen fast glad nar jag laser det har inlagget for du ar en sadan mormor som min mamma Kia var innan hon fick Alzheimer! Kor hart-jag tycker att du skall aka ruschkana o pulka o ha kul!
Länge leve mormödrar!!! Speciellt sådana som syns och hörs i lekparken!!
Tack tack. Det intressanta i sammanhanget är att jag har varit ANTI allt vad småbarn heter. Var jätteglad när mina egna blev större. Tänkte absolut inte på några villkor sitta i nån sandlåda någonsin... nix. Och så tvärvände jag så fort jag såg barnet första gången, och lyder numera minsta vink och uppmaning: "Kom!" låter som ljuv musik, och jag kommer. Min dotter som varit mycket bekymrad, andades ut. Men dom retar mig jättemycket.
Lite grand känns det som att ge igen av arvet - min mamma var en supermormor.
Min egen mormor var däremot elak och hatade barn, och lite rädd var jag att bli som hon.
Åh, vad roligt jag ska ha
om jag blir mormor en da´,
trallala, trallala, sjunger ja....
Skicka en kommentar