Min dator vill inte vara med. Bråkar och larvar sig och släcker sig själv... snälle maken, som avnjuter sin sista semesterdag, har offrat sig och fläkt upp apparaten på golvet och river bland sladdar och prylar. Säger med olycksbådande röst: Det låter inte bra, det här... hm...ser inte bra ut... Jag erkänner att jag är lätt nervös - frågade nyss om allt mitt finns dubbelsparat - för ett par år sen försvann nämligen allt. Svaret blev ett lika olycksbådande hummande: Det tror jag nog... kanske... ska se efter... kanske inte allt... Tur att vi har fler apparater...
Jag får hitta på nåt annat att göra så länge... Symaskinen lockar... hittade ett jättefint tyg som det stod mitt namn på... det var så pass dyrt att jag var tvungen att ta en fika och känna efter om jag verkligen måste ha tyget. Det måste jag... råsiden i min favoritfärg...
Jag hade tänkt lägga ut fler bilder på mina minibloggträffar i går kväll, men så läste jag tidningen och kom av mig. Blev bara sittande med tårar i ögonen när jag såg en dödsannons som jag inte ville se, en tvåbarnsmamma som just fyllt 40 blev till slut övermannad av cancerhelvetet. En mamma till små flickor får inte dö så där! Tioåringen hade jag i min barnkör i många år... Jag blev så ledsen att det inte gick att skojblogga.
Och nu gick det inte heller eftersom min dator blev hastigt sjuk - men vad är väl en teknisk apparat mot en mamma...
18 kommentarer:
Nä i vissa sammanhang är datortjafs bara banalt. Men du berör ändå en viktig punkt: det där med att ta kopior. Inte för att mycket av det man knattrar ner är omistligt, men för en själv är det ändå - ofta - lite viktigt.
Ledsen att höra om mamman - cancer är något riktigt skit...
Så sorgligt att förlora kampen mot cancern, så sorgligt att förlora sin mamma så tidigt..
Ibland blir ens vardagsproblem betydelselösa.
Men visst är det viktigt med kopior på det man har i datorn, jag vet det men slarvar ändå..
Har du en sån där minnepinne? Där kan man spara allt man gör. Pinnarna är små och nätta och rymmer hur mycket som helst. Man kan ha pinnen i väskan eller i ett band runt halsen eller i fickan - det tar ingen plats.
K-häxan: Ja - men livet är ju en ständig mix av allvar, skoj och banaliteter.
För det jag jobbar med, är vissa saker omistliga i datorn... vore jättejobbigt att göra om, och vissa foton som ska till församlingsbladet går liksom inte att ta om igen.
ab + humlan: så onödigt är det...
Ö-råttan: Jag föreslog maken att föra över på diskett - så gammalmodig är jag. Han bara log... och sa att man använder inte sånt längre. Det ligger en liten minnepinne här, ska kolla om jag kan vara med på den. Men... gå med den om halsen vore väl att överskatta viktigheten i det skrivna... ? :)
Minnespinne, god idé.
Cancer-kräfta är ett horoskoptecken. Men det drabbar oss alla.
SÅ mycket farligare än datorfel.
ab:man lär sig...
lenas syster: Hm... jag känner många lenor, men jag gissar vem det är. Välkommen!
Ja, på ett eller annat sätt drabbar det varenda en. Direkt eller indirekt.
Ö-råttan: Jag hann läsa ditt mail innan det svartnade - och återkommer med uppläggningskonsultation. Hela maskinen är körd på stortvätt och just nu kopieras allt - vilket tar tid, men det verkar som om det fungerar.
Fasa att datorn pajar. Men du slipper åtminstone laga själv.
Jag har haft två elever vars föräldrar dött av cancer - pojkarna var elva och tolv år. Fortfarande när jag ser dem, framför allt den som blev av med sin mamma som han stod nära, tänker jag på vad det gjort med dem. En så djup sorg borde alla barn slippa.
Mina systrar var sex och nio när deras mamma dog efter att ha haft en hjärntumör i ett par års tid.
Ja, nog påverkar sånt alltid.
Och min egen mamma förlorade sin pappa när hon var kring 4, 5 år.
Hon påstod själv att det kom att sätta prägel på hela hennes liv.
Att hon kom att söka trygghet och sedan gifte sig med en betydligt äldre man, t.ex.
Inte bra med sjuk dator, mammor ska inte dö så tidigt, men ibland..
Nu vågar jag inte läsa dödsannonser numer.. Samma dag maken skulle ha sin fest, läste vi om hans föredetta arbetskamrat hade gått bort.. Hon inte mer än 60. Tragiskt. Och så hästtjejen.
Symaskinen, jag är lite sugen på den. Ska fundera på om jag ska sy något i morgon men måste skörda svartvinbär först.
AMber: Det är så ofattbart grymt. Flera av mina invandrarelever har mist en förälder av olika skäl - i två fall blev mamman skjuten i hemlandet.
Elisabet: Förmodligen påverkar det en mer än man tror. Jag tänker på mormors mormor som miste alla innan hon var 11 år... sex begravningar i familjen hade hon varit med om då. (Känns som om jag tävlar - men jag brukar tänka på henne när jag tycker att saker är jobbiga...)
Hannele: Det är mycket som vi tycker inte borde ske...
Anne-Maj: Jag vet, ibland kommer olyckor och eländen i stim.
Att sitta och sy är väldigt bra som meditation - låta tankarna löpa fritt medan det blir nåt. Sånt gillar jag.
I dödens närhet är det inte mycket annat som känns viktigt.
liten tant: Ja, man får perspektiv på sina vardagsbekymmer - och inser att det är just dom som är själva livet...
När jag suttit vid symaskinen idag har tankarna ideligen gått till de små flickorna. Och till mammor jag känner som mist ett barn...
Jäkla sjukdom...kan inte säga annat.
Hon har säkert fått det bättre...men stackars de som är kvar. Livet är orättvist!!
Förbannade, j-a sjukdom!
Livet är verkligen orättvist och grymt! :(
Jag sänder en stor varm kram till de som sörjer!
(En extra stor kram till de små flickorna)
Gunnel & Dakota: Samma liv som kan vara så ljuvligt en sommardag när vattnet kluckar .... kan vara så grymt och hänsynslöst... Maktlösheten ramlar över en.
Skicka en kommentar