I dag har jag varit på lunchträff för daglediga. Tänkte passa på att göra reportage där när det är lov, så slipper jag laga mat idag, och så känner jag kvinnan skulle underhålla om skratt och glädje.
Jag kände redan efter halva tiden att det blir svårt, det här... Jag satt med kameran beredd - vill ju ha några bilder där folk skrattar - men det var också svårt. För det var knappt att någon drog på munnen. Och knappt så länge att jag hann knäppa.
Kanske förstod de inte hennes halvnorska? Kanske hörde de inte? Kanske tyckte den ganska grånade publiken att de har lika roligt med mungiporna ner? Eller att de inte har så mycket att skratta åt?
Vi var kanske 3 - 4 stycken som skrattade åt hennes norgevitsar och hennes försök att få oss att skratta... Efter en kvart reste sig de första tre och gick. Sen gick det några tanter var femte minut ungefär, ett par stycken passade på att stanna till hos en tredje tant och pratade högt och glatt med henne trots att föreläsaren pratade på för fullt. Inga blickar från omkringsittande hjälpte. När man är gammal gör man som man vill... eller? När publiken bara består av knappt 40 personer, märks det faktiskt om 12-13 stycken smiter i väg, och dessutom inte helt ljudlöst, de pratade friskt i kapprummet.
Stackars stackars föreläsare... jag förstår att hon avbröt sig tidigare än hon tänkt. Gensvaret var inte noll - men näst intill. Och hur skriver man nåt trevligt om det här? Törs ju inte läxa upp de oförskämda tanterna (Jo, det var några män med, och en drog på munnen en gång.) som traskade iväg. Ack ja. Det kunde ju ha blivit en stund att pröva om man mår bättre av att skratta.
19 kommentarer:
Hu så himla pinsamt.
Ja skulle du skriva till insändarsidan skulle du väl ta upp publikuppförandet, men nu får det väl snarare bli din upplevelse av föreläsningen/-aren - publiken oräknad.
Ah - vilken jobbig situation. Svenska folket har verkligen inte mycket hut och hyfs ... Ibland kan man skriva snällt, men ändå så att det står mellan raderna hur det EGENTLIGEN var, men kanske lugnast att låtsas som om de ohyfsade tölparna inte fanns.
Jag tycker att du ska ge dem en känga, snyggt inlindad på något vis...
Gräsligt oartigt beteende!
Usch för oartiga tanter!
Intressant för det är ju ofta människor ur just den generationen har synpunkter på andras uppförande. Men det finns nog ohysade människor lite överallt. Stackars föreläsare.
Skriv om det du upplevde av föreläsaren. Hon var tydligen lite kul i din smak så skriv det. Sen att folk inte förstår att visa hänsyn...ja dom slipper vi nog aldrig tyvärr
Å så pinsamt...vad trist det är med människor som inte kan uppföra sig, vare sig de är unga eller gamla.
Är det något som följer med åldern - en slags rättfärdigande av sitt uppförande pga högre ålder, så betackar jag mig för att bli pensionär.
Fast det vill jag ju förstås ändå, bli pensionär menar jag.
Dock en artig och lyssnande sådan...
Så´nt där är svårt.
Jag kommer så väl ihåg när vi hade utbildningsdag inom skola-barnomsorg.
Det var en ganska tråkig föreläsare men intressant ämne.
Bakom mig satt några lärare och pratade hela tiden.
jag vände mig om och tittade på dem.
Då började de fnittra åt mig och fortsatte prata.
Jag undrar just vad som skulle hända om deras elever gjorde likadant.
De krävde att det skulle vara tyst när de pratade, men själva struntade de fullständigt i detta.
Även i oss andra som ville lyssna.
Inte var de särskilt gamla heller - runt 50. :-)
Det tror jag att man gör. Mår bättre av att skratta, alltså.
Pinsamt och oartigt. De skulle väl ha passat på att ha lite kul (kanske för en gång skull). Mer glädje i tillvaron, det gäller även sura tanter!
Nä, går det inte att ge dem en känga som finns att läsa mellan raderna? Beteendet är ju både pinsamt och hemskt oartigt!
Klart att man mår bättre av att skratta :)
Tack för ert stöd - jag svarar alla på en gång:
Efter rådslag med övriga i kommittén blir det bara en bild där tanter ler. Och en kommentar om att det är lunchträffar varannan vecka ihop med kommentarer om andra träffar som ordnas.
Jag tror inte att det funkar att ge kängor till tanterna, de hörde nog inget.
" Varför skratta när man kan tjura?"
Många sätter en ära i att INTE ta till sig något nytt, anstränga sig för att förstå mm. Är det det som de inte känner igen redan innan som skrämmer...
Skratta bör man annars ... man i förtid.
Uuää, vad pinsamma!
Så kan jag tänka när jag skall ha föräldragrupp. "Tänk om alla går för att jag är så trist!"
Mardröm.
"Morskan"
Fast de kanske tyckte föreläsaren var trist. Frågan är om man ska vara så artig då? Man behöver ju inte störa andra med att prata, men gå borde vara ok. Har du pratat med någon av dem som gick? Eller så har de ingen humor...
1/4 av publiken går, jobbigt att fortsätta då.
Ca: Många gamla tycker kanske att de inte har nåt att skratta åt? Min gamla mamma förlorade många gåvor mot slutet - men humor hade hon ändå! Hela tiden. Tack och lov.
Morskan: Ja, fy! Bättre att vara lärare - skolplikten håller kvar ungarna... :)
Amber: Om det är en lång föreläsning, då må det vara hänt att man går om man inte hör eller är uttråkad, men här håller de aldrig på mer än 30-35 minuter. Jag känner inte dem som gick, annars skulle jag nog våga fråga vid tillfälle.
Bloggblad: Ja, det är ju fasiken att det är så frivilligt i vården och att patienterna vet om det!!! Du har det bra du!! :D
Usch, vad fult gjort. Att gå så där. När vi gick runt på Bokmässan, mina kollegor och jag, satte vi oss istället ner (på en öppen föreläsning), eftersom han som föreläste bara hade en åskådare. Tyckte liksom synd om honom. Han måste ju ha förberett sig, kanske hade han åkt långt och så lyssnar ingen. Fy.
Morskan: Men till dig kommer de väl? Blivande föräldrar brukar väl vara intresserade? Eller?
IT-mamman: jag tror det där är nåt lärarsyndrom. Jag känner likadant. Tycker synd om, vill heja på och hjälpa till... Jag såg Alex*ndra Pasc*lid* stå och försöka vinka till sig publik ett år därner, men då var jag inte snäll.... Det finns gränser.
Skicka en kommentar