Statcounter

lördag, maj 03, 2008

Mikrofonpremiär

Det var första gången jag sjöng på riktigt i mikrofon med massor av publik. Mamma hjälpte mig lite, det kändes tryggt.

Jag fick inga gröna bockar - men heller inga röda kryss.... men så var det ingen jury där heller...

Morfar satt rätt långt ner i kyrkan och filmade, så det blev lite skakigt...

.

25 kommentarer:

Anonym sa...

Men oj vilken gullig sång... blir alldeles tårögd.

qi sa...

Men åh, vad fint ni sjöng! Och visst är det bra att ha mamma med sig när det är så stor publik.

Anonym sa...

Men vilken duktig liten tjej du är. Jag skulle aldrig stå där framme och sjunga för allt folk. Du är en modig tös du...och fint lät det också

Hedgren sa...

Så ljuvligt!

Annika sa...

Vad duktig hon är!!! Hur fint, och hur gulligt, som helst! Modigt också!

Bloggblad sa...

ab: Som tur var hade jag fullt upp att koncentrera mig på noter, annars hade jag bölat...

Qi: Utan mammas stöd hade det nog inte funkat. När vi övade före, var det lite läskigt att höra sig i högtalarna...

Gunnel: Den lilla körde Talang 2008 hela kvällen igår och övade...
sen har hon ju modiga förebilder... :)

Hedgren: Bugar och tackar å det nu sovande barnets vägnar.

Annika: Det ska böjas i tid om det krokigt ska bli... :)

Evas blogg sa...

Åh så fint! Jag var tvungen att lyssna några ggr för så fint var det!

Elisabeth sa...

Kommentarer överflödiga, för jag har tårar i ögonen... åhhh, så modig hon var! (Å mamma med då förstås..!)

Varm kram..

Anonym sa...

Vad fint ni sjunger!! Härifrån kommer i alla fall tre gröna bockar och jag skickar er definitivt vidare!

Bloggblad sa...

Eva: Jag har också lyssnat några gånger, för jag hörde inte så mycket bakom pianot.

Elisabeth: Modern har lite mer körvana - men det var modigt, vi var inte helt säkra på om hon skulle våga när det var så pass mycket folk. Man vet aldrig - och det går ju inte att tvinga barn, men hon var stadig.

MMY: WOW! Tack! YEEESSS!!! Vi gick vidare...

Anonym sa...

Underbart! Förstår vem de brås på...

Anonym sa...

På min tid (på stenåldern) fick man guldstjärna i kanten om man hade presterad något bra - dom andra utmärkelserna känner jag inte till, tyvärr.

MEN: härmed utdelas 12 guldstjärnor att delas mellan sångfågeln, hennes mamma och hennes mormor!
´Sångfågeln´ får bestämma vem som får hur många :o)

Kulsprutan

Vonkis sa...

Här kommer en grön bock från Nybro och nu ska vi lyssna igen.

Bloggblad sa...

IT-mamman: Tack - men du vet med min frikyrkliga bakgrund med idel musikanter i släkten, kommer nog arvet långt bakifrån de nu utdöda leden... (Men barnet har påbrå även från den musikaliske fadern!)

K-sprutan: Åh, jag tackar allra ödmjukast... Den lilla får ta allihop för sitt mod och för premiären.
Jag fick inte några guldstjärnor som barn, vad jag minns...

Vonkis: Tackar tackar...

Anonym sa...

Ja, både präst och kyrka kände jag igen. Om man får vara lite så där hemkär så tycker jag att vi allt har fina kyrkor hemma, alla tre. Fast den där har ju så fasligt många pelare för att vara så liten. Jag gillar nog den andra lilla vita bäst. (där ska jag gifta mig har jag bestämt).

Bloggblad sa...

Emelie: Jag känner mest för den röda, för när vi var nyinflyttade här, var jag med i en teater och spelade drottning Helvig som blev krönt i kyrkan. Det var en så otroligt mäktig upplevelse, kände historiens vingslag... Sen har mina föräldrar begravts där, dottern har gift sig och barnbarndet döpts där - det fyller liksom platsen med viktiga minnen. För att inte tala om alla körupplevelser... och nerver när jag var ny som dirigent...

mossfolk sa...

Men å så duktiga de var. Båda två! Och mormor förstås som väl både har skrivit texten och övat med barnbarnet.

Linda sa...

Och här sitter jag och gråter...
Så fint det blev!
Och att hon vågade!!!
Applåder och stående ovationer utdelas från Skånejuryn :)

Bloggblad sa...

Mossfolk: Å, jag bugar och tackar. Just själva inövningsfasen är det många som glömmer - men du har säkert kännedom om det... :)

Linda: Hon tog det på stort allvar, modern var mest nervös att barnet skulle glömma av sig och ställa sig och vippa med skorna eller nåt sånt.

Men inte ska du gråta... :)

Anonym sa...

När jag tycker riktigt mycket om något så fryser jag på ryggen och det gjorde jag nu. Såå fin din lilla dotterdotter är, och även din dotter.

Bloggblad sa...

Nicoline: Vad gulligt av dig! Jag måste erkänna att jag ofta lyssnar på de småsnuttar vi har av barnbarnet... Och för några veckor sen tittade jag på en 15 år gammal videoinspelning från när dottern sjöng i kör bakom Christer Sj-gren i tv.. nej, han var ingen höjdare... men KÖREN... och dottern var i bild så ofta... och jag satt med tårar i ögonen...

Anonym sa...

Bloggblad: Själv är jag ju konfirmerad i den röda, så visst är den också speciell. Mycket speciell :)
Konstigt vilka relationer man kan få till kyrkorum, eller rätt spännande egentligen!

Bloggblad sa...

Emelie: Håller med - jag tror att alla som alls bryr sig om kyrkan, har någon där de känner sig mer hemma. Men, det är synd när folk låser sig vid att de bara kan gå till en kyrka... för det är ju inte platsen i sig som är det viktiga i en gudstjänst. När vi slog ihop våra tre församlingar märktes det en hel del ovilja från somliga som inte vill gå till andra kyrkor än sin egen.

Anonym sa...

Hahaha, jag är nog tvärtemot där, jag går gärna till olika men vill veta vart jag hör hemma. En bekant och trygg plats att återvända till. Dessutom är det ett bra sätt att knyta kontakter att flänga runt som jag gör. :)

Bloggblad sa...

Emelie: Det är väl så det ska vara, tycker man. Man känner sig mer hemma i en speciell, men går gärna till olika.
Själv var jag bara som turist i vanliga kyrkor fram till 10 års ålder... vi hade fullt upp med Frälsis... Och eftersom jag flyttat mycket har jag inte nån sån speciell kyrka från barndomen.