torsdag, mars 30, 2017

En falsk dröm och en sann

I går morse vaknade jag kallsvettig med hjärtklappning och panikångest - under natten hade jag tackat ja till ett vikariat i en fjärdeklass för tre år framåt. Jag ångrade mig genast, men lovat var lovat... och dessutom hade en flaska ättika gått sönder i min väska och förstört grejer och all undrade vad som luktade. Minst en kvart på sängkanten tog det innan jag kunde andas lugnt igen och inse att jag inte alls ska börja om i skolan. Jag är ledig. Och har inga ättiksfläckar i väskan.

Mitt vikariat med de ensamkommande flyktingarna gick ut i förra veckan - men det var inte ett dugg mardrömslikt. 

Efter halva dagen blev jag drabbad av en annan dröm - en sån där som man när i tysthet... den gav mig visserligen också hjärtklappning när den gick i uppfyllelse, men av glädje. Jag tjoade och skuttade och studsade hejdlöst (nej, ingen bild finns) över ett mail om att en sång som min tonsättare Linda skickat till en stor tävling har gått vidare till final! Bara det är ju en vinst! Sen om den kan slå ut de andra nio finalisterna bryr jag mig inte så mycket om (även om vinstpengarna skulle sitta fint). Den 2 juni är det "Världens fest" i Västerås, stort kyrkligt firande i hela stan, och då röstas vinnaren fram. Då tänker jag vara på plats och höra den framföras. 

Den som inte är insatt kanske tror att konkurrensen inte är så stor inom den kyrkliga musikgenren, det trodde inte jag från början, men oj vad fel jag hade. Både präster och kantorer skriver och tonsätter för glatta livet. Profana artister vill gärna vara med i psalmböcker, även ateister finns representerade. Det har jag lite svårt att förstå, jag skulle aldrig kunna skriva kampsånger för vissa politiska partier som jag inte tror på. 


lördag, mars 18, 2017

På turné

Via bloggen har jag lärt känna en mängd trevliga människor - och har faktiskt fått många bra kontakter som jag har haft stor glädje av. Margareta Swenson är en av dem. Hon bjöd in mig till Laxå föreläsningsförening för ganska länge sen - och nu i veckan var det dags.

Jag upptäckte att det var 1½ timmes väntetid i Hallsberg... vad gör man i Hallsberg? Jo, förstås! Hälsar på bloggaren mossfolk som jag aldrig träffat, men lärt känna ganska väl genom bloggandet. Hon hämtade mig vid stationen och vi hann fika och prata en bra stund innan hon lastade in grabbarna och skjutsade tillbaka till tåget. Som väl var simultantolkade hon när äldste sonen så suveränt berättade och pratade och frågade - jag hör ju illa även när folk får med varenda konsonant, men med lite hjälp kunde jag svara. Så himla goa små killar!!!

 Sen tog det inte många minuter att komma till Laxå. Där väntade Margareta, vi kände förstås igen varandra direkt. En jättetrevlig eftermiddag med mat, sightseeing och fika innan jag vilade mig lite på hotellrummet.

 Vi besåg en massa fina byggnader i fullt solsken!




Kyrkan här nedanför fick vänta till dagen efter.
 Men då blev jag rejält guidad av en anställd i kyrkan....
...och fick höra den sorgliga berättelsen (legenden?) om den här ängeln med sina tvillingar.
Lite senare på onsdagskvällen var det dags... Publiken var inte så stor, men desto mer intresserad. Det var kul! Jag klär visst rätt bra i bonnett?!
Dagen efter hann vi strosa i lite affärer efter kyrkobesöket. En fika hann vi också med. Någon frågade om jag var Margaretas lillasyster... en viss likhet har jag sett för länge sedan - både utseendemässigt och intressemässigt.
När jag kom hem fick jag en stor knippa tulpaner av maken. Ja, han hämtade mig först vid tåget förstås. Jag hade under dagen hunnit bli hela 66 år. Nåt större kalas blev det inte, jag har bett om en present vid ett senare tillfälle... (återkommer om det!) men jag hade fått ett litet paket av Margareta och så köpte jag mig ett par presenter i presentboden bredvid mitt hotell.



fredag, mars 10, 2017

Beställning

Jag skrev härförleden om en beställd text som var klar och ivägskickad. Jag bet på naglarna i ungefär en vecka innan svaret kom. Den blev godkänd! Jag skickade den första versionen redan för ett par veckor sedan, då blev svaret: "hm... okej, men för långt. Kan du korta ner till nästan halva längden?"

Fram med radergummit. Många darlings blev killade och fram växte nåt slankare och mer ihopkokat. 

Nu är texten skickad till en tonsättare (beställaren sköter den kontakten) och jag har fått ett datum då sången ska framföras. Visst låter det spännande? Jag blir dock inte förvånad om det blir nästa vår i stället för den vi väntar på. Det låter nästan för bra för att vara sant. 

Jag lovar att hålla min lilla men trogna läsekrets informerad. Under tiden biter jag vidare på naglarna. 

tisdag, mars 07, 2017

Intet är som väntans tider...

... sägs det. Men ibland är det skönast när det är över.

Och vad väntar jag på då? Jo, att klockan ska bli 14 så att det är dags att åka iväg på dagens gig. Tursamt nog nere i Söderköping, jag behöver alltså bara rulla ett par kilometer nerför backen med bilen. Det är inte väder för långfärd i yrsnö.

Jag visste förstås om att lokaltidningen (tidningarna - eftersom de skriver samma saker) intervjuade mig igår inför dagens föreställning, men reportern sa att det bara blir ett par rader... I den tidningen jag har, tog det upp halva sidan. Redan 8.25 ringde telefonen... en glad och morgonpigg dam som ville veta allt om var när hur länge och kostnad - och berättade om sitt eget släktforskande. Jag är väl inte så jättepigg när jag blir väckt ur min sköna morgonsömn. Tur att jag inte har nån större morgonpigg fanclub... Någon ville boka till sommaren, men via sms. (Tack för gratisreklamen!)

Maken frågar lite stillsamt varför jag håller på med sånt här som gör mig stirrig flera timmar i förväg. Men... det ÄR ju så roligt när det väl kommer igång och har tappat rädslan för att tappa tråden eller få en hostattack. Jag packade min korg för ett bra tag sen - men... hucklet? Leta, leta, leta... det borde ju legat i korgen. Ramlat ur i bilen? Ut i snön. Nej. Ramlade det ur på bibblan efter intervjun? Ringer... nej, inget huckle. (Jag behövde inte beskriva det eftersom de läst tidningen.) Ut igen... maken gissade att det blåst iväg. Mycket riktigt. Halvt översnöat låg det i en buske hos grannen.

Då fortsätter jag att rulla tummarna och tänka igenom mitt manus en liten timme till. Förresten - håll gärna en tumme vid 15-snåret.