Platsbyggt

Apropå dyra blomlådor så har jag byggt några enkla anordningar av trädstammar och spillvirke. 

Den bortre är gjord av några stammar av från träd som togs ner när vi flyttade in i stugan. 

Den hitre är ny och gjord av rester från lusthusets lilla altan. 

 Dessa två utnyttjar bergformationer. Det ska bli blommor som lockar fjärilar och bok (hur kan bin bli till bok?) är det tänkt. Bin och humlor vill jag ha utöver fjärilar! 

Det ska bli spännande att se om det fungerar. 

Terminsavslutning och sommarlov

 Det blir inte mycket bloggande nuförtiden. Lika bra att jag tar sommarlov ett tag. Det har varit fullt upp ett tag, och nu är det stugan och växtsäsong som väntar. 

Igår underhöll jag på ”Guldkants” terminsavslutning och berättade om mina böcker och lite om Frälsningsarméns historia. Så roligt med glad publik som sjöng med i allsångerna (Pärleporten m fl). Arrangören är pianist, så jag fick god hjälp. Sjätte giget i år. 

Vid stugan finns alltid mycket att göra. Knutarna är inte i bästa skick. Den sämsta har fått nytt virke. Med 400 år under taknocken är det förståeligt. Det är några fler bräder som ska bytas ut också. Att bilder kom i fel ordning ser förstås den uppmärksamma tittaren. Det har blivit krångligt att blogga när bilderna finns i olika apparater. 

Jag tycker att ytterkrukor av större modell har blivit förskräckligt dyra. Vissa saker är jag snål med, och eftersom det var lätt att göra fågelholkar kan det inte vara så svårt att göra blomlådor. Fast jag gör bara som ett staket med brädlappar, då finns ingen botten som måste dräneras. 

Jag får bara ytterst lite hjälp av maken. Jag kan inte byta blad själv i sticksågen, men nu vet jag hur den funkar. 

Nu kom bilderna i fel ordning - jag sågade förstås innan jag försökte passa ihop dem. Färgburken funkar som tyngd. Skapelsen kommer att bli faluröd när (om?) den blir klar. 

Saven stiger

I dag var det perfekt att låta björken vid tomtgränsen bjuda på sav. Oj, vad det droppade - jag var och tömde burken var 20:e minut. Två och en halv liter fick jag medan vi höll på med lite enkel röjning av gamla kvistar och löv. Det kommer att behövas många vändor till innan torpet är beboeligt. Alltså, vi tar inte ut madrasser och mattor och innan det torkat upp så pass att det lönar sig att boa in sig. 

Nu ligger det ett antal isbitspåsar i frysen med sav att pigga upp mig med ett par veckor framöver. Maken törs inte pröva, han påstår att han får ont i magen av det. Jag blir bara pigg av det. 

Blåsippor såg vi därute redan i söndags, men nu var de mer utslagna och många fler. Det bjuds på energikickar för både kropp och själ i naturen nu. 

I går gick jag guidad tur i Domkyrkan i Linköping. Min goda vän sen 60-talet och tillika nästansvägerska har utbildat sig till guide och ville själv lyssna på en dam som anses väldigt kunnig. Och jag följde gärna med. Våra makar tog en långpromenad runt stan. 

Så mycket nytt jag lärde mig! Alltså, det är ju urgamla kunskaper, men trots att jag bott i Linköping i flera år och spelade orgel där minst fyra gånger i veckan under ett par år, och varit på många olika evenemang och gudstjänster där, var det en mängd intressanta saker som jag har missat. Påsklandskap fanns inte förr, men byggs nu upp till varje påsk - inga blommor vid graven förrän på påskdagens morgon. 

Märkligt sammanträffande

Nog för att man säger ibland, lite slentrianmässigt, att världen är liten, men idag blev jag väldigt paff över ett märkligt sammanträffande. Som många av er vet, är jag ganska aktiv på facebook, även om jag inte är särskilt privat där längre och inte skämtar så mycket som i början. Jag är med i några olika grupper, bl.a. en med nostalgiminnen från Norrköping. Jag är inte från Norrköping, men har varit där väldigt ofta ända sedan jag var riktigt liten eftersom mamma kom därifrån. Och nu,sedan fyrtio år, är Nrkpg den närmaste grannstaden dit jag ofta har ärenden. 

Någon hade lagt in en bild på en gammal LP-skiva där ett par släktingar till mig fanns med på konvolutet. Det dök upp flera norrköpingsbor som kände igen släktingar, bl.a. en dam med ett efternamn som jag kände igen väl. Hon var på ingift vis släkt med en en trogen tjänare i Frälsis. Jag skrev ett privat meddelande om min bok som utspelar sig till stor del på kåren i Norrköping och tipsade om min hemsida. 

Hon spanade in den och blev mer än förvånad! Hon hade gift sig till det ovanliga efternamnet, men bodde som barn nästgranne med min farfar i Norrahammar och lekte med min kusin och hade min farbror som lärare i söndagsskolan. Det tyckte jag var jättekul. Kanhända lekte vi t.o.m. med varandra när vi var hos farfar och lekte med ungarna omkring? 

Jag måste ju visa LP-skivan också. Jag har ärvt den av min morbror, den storvuxne mannen precis i mitten i översta raden, han var ledare för hornmusiken, men det här är kören. Hans fru, som skrivit musiken till flera av sångerna, står som nr 6 från höger i mittersta raden. En syssling är trea från höger i främre raden - och sen är det några fler som jag minns från barndomen. (Nummer fem från höger i översta raden var jag kär i när jag var 8 år och de bodde i Malmö i vårt hus. Fast han var såååå gammal då, 14 år...) Den här bilden måste ha tagits till FA:s 100-årsjubileum 1965, då hela gruppen åkte till GB för att fira internationellt på en jättegala. Då spelade min moster piano på ett fullsatt Albert Hall. Det var hon stolt över - och jag med.  

Och så blev det vinter direkt efter våren....

När väl snöstormen hade lagt sig, blev det riktigt fint vinterväder. Sol på skinande vit snö - jag fick ta fram solglasögonen på dagens promenad. Den blev lite kortare än vanligt, men det var enormt tungt att pulsa fram stundtals. Det gamla körsbärsträdet älskar jag, det bugar sig så vackert. Hur jag vet att det är körsbär? Det hade jag inte vetat om jag inte gick förbi när en stor gren just hade rasat ner, alldeles fylld av härliga söta saftiga körsbär. Jag åt så mycket jag orkade i flera dagar när jag gick förbi. Grenen som är kvar verkar ha tröttnat, så jag har inte fått några bär de senaste åren. 

Ett litet glädjeämne i vardagslivet: I går kom den interna tidningen för Frälsis. Efter den jättetrevliga träffen jag var på i somras och berättade om första boken, gick jag med i föreningen för föredettingar. Det är så intressant att läsa artiklarna om sånt jag minns från barndomen. I det här numret fick min senaste bok en hel sida. Och genast kom en beställning via bokus. När man ger ut en bok själv, får man själv skicka boken - bokus betalar portot och sköter nästa del i distributionen. Det kostar en slant att vara med i den del som sköter kontakten... men det är överkomligt. 

Nu väntar jag på att klockan ska pipa och tala om att fröknäcket i ugnen är klart. Då ska müslin in på bakning. Så effektiv jag känner mig. Jag hann städa dessutom innan jag gav mig ut på promenad. Det blir en klapp på axeln. 

Från veckan i Estland

Jag älskar hus - jag tycker att vartenda hus uttrycker något, som om de vill berätta om vad som hänt i huset, vilka som har bott där och vad det har betytt. Den här kärleken till byggnader får mig nästan att tro att jag varit byggmästare i ett tidigare liv, trots att jag inte tror på tidigare liv. 

Alltså fotade jag en mängd hus under resan till Estland, både i Pärnu, där jag var på SPA med min kompis Bibi, och på den två timmars långa bussresan mellan Pärnu och Tallin. Min mobil har lagt in dem huller om buller, tyvärr. 

Utmed vägen till Tallin

I utkanten av Tallin bestämdes för länge sen att man inte fick fälla några träd - utan bygga ändå så gott det gick. På vissa hus hade man skurit ut delar av taket för att ett träd behövde utrymmet. Så mörkt det ska ha varit i vissa rum! Åldern på husen i det här området varierade starkt - stilen och färgerna också. 

Det här var ute på landet utmed stora vägen. 

Här är trädområdet igen. 

Utmed landsvägen. 

Det här huset byggde en rik man i Pärnu med ett torn för att hans hustru skulle kunna sitta uppe i tornet och titta "hemåt" över havet - jag fattade inte om hon kom från Lettland eller någon ö. 

Skogsparken nära Tallin

Ett hus jag gillade extra. 

Modern bebyggelse i Pärnu. 

Också ett bo utmed landsvägen. Jag såg tre. Men ingen stork var hemma. 

Det här fick inte högsta poäng. 

I det här lilla huset fanns en spritkiosk. Det var knökfullt med hyllor och alkohol i alla former. Men samma priser som på båten. 

Det här låg i Pärnu. Mysigt! 

Arkitektglädje i Pärnu - bredvid det moderna gråa som jag visade tidigare. 

Lite marsipantårtekänsla. 

Mer från trädparken. På några foton från den här parken syns öht inte husen genom alla buskar. 

Ny hemsida

I morgon sticker jag från ostkusten för att gotta mig österut - på västkusten. Hm... vart är jag på väg i morgon så här dags? 

Nu har min man byggt ihop en ny hemsida i ett nytt system, eftersom det gamla är föråldrat och har blivit svårare att jobba i. En himla tur att han inte tar ut timpenning för det har tagit tid att göra den. Allt kring datorer och tekniska fenomen är hans stora intresse, som väl är. 

Klicka gärna på länken och besök sidan - där går det också att beställa böcker direkt - då får jag ett mail om det. 

Marianne & Marianne - vem är vem?

En rubrik som kan låta konstig, men för mig och min skrivarkollega och väninna Marianne är det vanligt att vi får ta emot beröm för vad den andra av oss har gjort, och vi funderar ofta på varför. Vi är inte ett dugg lika till utseendet, men skriver dikter, sångtexter och böcker båda två och det blir tydligen förvillande. 

Igår framförde vi en lite show i ämnet, jämförde och visade vad vi gör. Vi hade väldigt roligt, och av lovorden efteråt förstod vi att publiken också hade kul. Klicka här: https://musikanta.blogspot.com/ Via länken kan du läsa mer och se fler bilder, bl a en kul bild där det ser ut som om jag steppar samtidigt som jag visar min bok. Evenemanget ägde rum i S:t Anna och anordnades av S:t Anna hembygdsförening  Ingrid, alias Musikanta, kompade några av sångerna vi visade upp.