onsdag, juli 13, 2005

Jag är en löftesoptimist

Jag är en löftesoptimist. ”Javisst, kul!” säger jag glatt när nån ber mig att göra något. Glömmer att det innebär en massa förarbete som tar tid, glömmer den absolut första frågan jag borde ställa innan jag lovar. ”Hur mycket får jag?” Jag håller på att öva så att den rullar fram på tungan före ”javisstet”. För när jag redan har talat om hur kul det ska bli, då är det svårt att dra sig ur när pengaslingrandet börjar: ”Betalt…ähum…jaha...hur mycket hade du tänkt dig…vi har inte så mycket….”

Jag erkänner utan omsvep: jag tycker det är kul att uppträda och få folk att se glada ut. Berätta, kåsera, spexa och sjunga lite halvegna visor… Men inte så kul att jag har råd att göra det gratis. (Se tidigare gnäll om bristen på fast inkomst!)

Första gången jag blev tillfrågad, för fem år sen, blev jag jätteglad att någon ens hade kommit på idén och tackade ja utan att fundera alls. En fredagskväll i januari ringde det, efter ett par glas vin… En dam undrade om jag ville komma och underhålla ett gäng pensionärer i maj…. Javisst! Kul! Gott om tid för förberedelse också, flera månader dit! Kunde jag möjligen sjunga lite visor till gitarr också? Jovisst! Gärna! Kul! Inte en tanke på att det är minst 30 år sen var jag Hemortens svar på Joan Baez. Gitarren har hängt som snygg dekoration på väggen sen dess. Så kaxig efter bara två glas rödvin!

Lovat är lovat, och jäklar anåda vad jag fick öva! Nya strängar… Leta efter boken med glömda ackordsanalyser… Fingrarna blödde och maj kom ovanligt snabbt det året. Men det gick nog rätt bra, tror jag. Ingen reste sig och gick i alla fall. Den timpenning som jag aldrig ens kom upp i med alla övningstimmar, den hade räckt att flyga hit fr Baez in persona…

Och nu är jag där igen – sitter och grunnar på hur jag ska få till nåt att säga i september… Tackade käckt ja när de ringde från en hembygdsförening i april… Gott om tid… Men den här gången slår jag två flugor i en smäll eftersom de ringt från ett ställe till och vill ha mig dit för tredje gången. Vilken komplimang – trodde jag – tills arrangören sa att hennes pensionärer är så senila att de har glömt att jag varit där förut...

Men vem vet? Kanske har jag utökat repertoaren med lite munspel till dess? (Se tidigare avsnitt)

12 kommentarer:

Mamselamsen sa...

Jag kan bli din manager; läs manáscher. Jag är en rackare på att förhandla.

gagga sa...

Känner igen det där, men i en annan variant. "Du kan väl rita nåt käckt"...."snälla, textar du lite snyggt åt mig på det här kortet/skylten"...."du är väl bra på att sy i blixtlås"....o.s.v...m.m...etc...

maruschka sa...

Hihi...du måste ju ha ett ton av pluspoäng i Dilonas duell?...*s*

Bloggkossa sa...

Hur du ska få till nåt att säga?
Bloggblad! Du är ju en naturbegåvning!

Bloggblad sa...

Jag återkommer, Mamselamsen, till nästa gig!
Dilonas duell??? Que...?

Njae, du Mamma Mu - det är lättare att skriva än att prata...

Bloggblad sa...

Jodå Gagga - det finns ingen hejd. Så fort det ska bli allsång tittar alla förväntansfullt på mig. Jag som HATAR allsång! Mot betalning kan jag leda den (jodå, jag känner mig som ett musikfnask ibland)men inte frivilligt.

(Va? Hatar allsång - står det inte en massa om sång i högerspalten? Jo, det gör det, men allsång räknar jag inte dit. Dessutom är jag sopran, så ska jag trivas med tonarten blir det solo...)

Håkan (hakke) sa...

Ett alternativ till månader av föreberedelser kanske kan vara att göra likadant med din uppladdning som när du glatt tackar ja: Ta två glas rödvin.

Sedan står du där och trollbinder åhörarna med intressant utläggningar, uttalanden och utvikningar (verbala alltså). Och tappar både kontrollen och omdömet precis lagom mycket. Då kanske du till och med gillar allsång en liten stund :)

Bloggblad sa...

Ha ha! Tack för tips, Hakke! Jag kommer nog att slippa fler såna problem i framtiden då - speciellt om jag kommer igång ordentligt och glömmer vad det var jag skulle vika ut...

Eller också blir jag nerringd?

B*i*g*g*i*s sa...

Tänk att det ska vara så lätt att utnyttja en entusiast!? Bara för att man tycker väldigt mycket om att göra något, vare sig det gäller sjunga, skriva, rita, sy eller vad-som-helst, måste ens tjänster faktiskt värderas rätt. Ta ett glas vin och löneförhandla! :-)

Carola sa...

Ja!! Löneförhandla är rätta ordet!! Du har all rätt att kräva det du vill ha. Passar det inte så får de kontakta nån annan!!!

Desirée sa...

En prislista kanske vore nåt? Så kan du bara konsultera den och när du blir överraskad. Med hög taxa för allsång såklart, och lite lägre för nåt roligt :-)

Batbut sa...

En idé; kalla in blogg orkestern vi skulle skrämma grannen med. Den kan bli hur fint som helst, fast å andra sidan kanske Du inte får fler gig då..hm.. tänkte inte på det *ler dumt*