Mig ska dom låta bli!

Ingen värme i världen kan få mig att skippa dagens stavgångstur, det blåser dessutom alltid ute på fälten där jag går på den gamla halvt igenvuxna järnvägsbanken, så det är riktigt uthärdligt.

När jag passerar E22:an och står och väntar (ofta länge så här års) på lagom mellanrum för att hinna över, ser jag minsann vad dom tänker: Har människan LÅNGBYXOR på sig i den här värmen??? Men dom vet inte vilka hemska faror som lurar där ute på spåret. Nej, jag är inte rädd för huggormarna som solar sig på stigen, eller för rådjuren eller tjäderhönorna som jag skrämmer upp och som far iväg med ett brak. Det jag är rädd för är dom små lömska kryp som sitter och väntar på ett mjukt och varmt människoben (och där passar mina lår in!). Fästingarna.
Myggor tycker inte om mig, men fästingar bara älskar lukten av mitt blod. Jag drar dom till mig. Egentligen borde jag vara smickrad att någon har insett hur oemotståndlig jag är. Jag är ändå inte intresserad av uppvaktningen, snarare skräckslagen. Dels det äckliga i att dom kryper in till hälften, dels minnet av grannen som låg i fem veckor med dropp efter ett fästingbett och aldrig blev av riktigt med sin halva ansiktsförlamning. Är det nån som vet vad fästingar har för funktion? Mer än att visa sin makt med allt vad de kan. Naturens självmordsbombare...?

Men – dom kräken ska inte få sabotera min motionslust, så jag klär mig i täta byxor där alla inkräktare syns, och för säkerhets skull äter jag också vitlökskapslar. Den lukten gillar dom inte – och det gör inte nån annan heller som kommer i närheten av mig. Så jag får vara mycket ifred om sommaren.