Det var lite spännande att komma till jobbet efter 2 års bortavaro. Själva färden dit var inte ett dugg spännade i ösregn, stora regnstället och tjocka gortexkängorna… När skolan börjar ska det vara (guld)sandal- och barabenväder!
Härligt att träffa kollegor och att vara en del av gänget igen – ha nån att förmiddagsfika med! Eftersom min frånvaro varit självvald, har jag ju inte haft mage att gå och längta, har inte haft tid heller för den delen.
Varför var det då pirrigt? Jo, vem vet vad de hittat på sen jag var i branschen sist? Mina futtiga musiktimmar har inte precis hållit mig uppdaterad i skolvärlden. För drygt 20 år sen, när jag återkom efter flera års vapenfri köks- och blöjtjänst, hade de hittat på en massa nytt som jag inte förstod ett barr av. Alldeles ny på högstadiet i en ny stad med idel okända människor – inte vågade jag fråga vem Elgierotto var som alla åberopade. Och vad var AE… och en massa andra förkortningar som till största delen blivit omoderna och ersatta med nya käcka pedagogiska grepp. (Hör man en suck? Helt rätt uppfattat.) Elgierotto, som inte alls var nån italiensk pedagog, är ersatt av åtminstone en ny läroplan. (För den icke skolinsatte: Läroplan för GRundskolan, -80)
Jag ska inte förklara sucken, men om jag säger att den skolan jag kom till i morse, och kommit till ca 4 skolstarter förut, höll på att byggas om för – just det – fjärde gången… Snacka om att det blir tid över för pedagogik när alla klassrum och arbetsrum och expeditioner ska byta plats med varandra varje år… gissa vad konferenserna består av för det mesta! När jag suckar beror det inte på själva undervisningen alltså!
Ändå! När jag cyklade hem och regnet ersatts av sol, kände jag att det faktiskt ska bli kul. (Speciellt i slutet av varje månad!) Men det var en sak jag retade mig på. Förstås. Vi var inte fler i aulan än att alla fick presentera sig. Inte för att det går att memorera allas namn, men varför har efternamn blivit onödiga? Dels får man se personen 2 sekunder mer om h*n säger både för- och efternamn, dels har man något mer att hänga upp minnet på. Efter 17 stycken Madde, Kattis, Maddis, Katta, Pelle, Putte och Kalle och Tjalle….. funkar inte min hår(d)disk alls. Om jag skulle vilja få tag i någon av Kattis, Katta, Maddis eller Madde, vad slår jag på då? Tänk om Madde, Maddis eller Katta skulle velat ringa upp Putte, Kalle eller Tjalle som var så söööööööt...:)?
Med ett mycket vanligt förnamn och mycket ovanligt efternamn, har jag lärt mig att det är mitt efternamn som folk minns – och då minns dom mig också – det är väl himla praktiskt!
Alltså – fram för efternamn!
(Ett litet hattillägg: När jag kl. 17.50 prick slog på tv:n var det sport i TV1, TV2, TV4 samt den tyska parabolkanelen jag kollar ibland, när det inte är sport där... SUCK! (inte bara SUCK, jag sa faktiskt phula ord, ovanligt nog))
12 kommentarer:
Jo, om jag ska hålla mig någorlunda anonym får jag väl skaffa mig en pseudonym :-)
Själv är jag urusel på att komma ihåg folks namn, vare sig det är för eller efternamn. Men ansikten däremot, det är jag en hejare på!
Gud vad du skriver bra. Jag blir så himla avundsjuk!!!! =)
Bloggis, ånyo instämmer jag till fullo med Ditt inlägg. Utom för tillägget såklart *s*, sportfreak som jag är. Men vi kan ju inte tycka lika om allt, det blir så mesigt då *S*
Desirée: Bloggblad tillkom av den orsaken. Vi är bara 9 om mitt efternamn - och ändå var det en som avslöjade mig igår just på mitt alias...
Mamma Mu: Jag hörde i en föreläsning av/med Sverre Sjölander (biologiprofessor)att hjärnan inte är programmerad för att komma ihåg namn, bara ansikten. För det var allt man behövde i begynnelsen. Så det är normalt att glömma namn.
Mamselamsen: *slår ner blicken lite lagom klädsamt*: Äsch...sådär säger du till alla...
Batbut: Klart vi inte ska vara mesar!
jag är varken bra på namn eller ansikten. hejar glatt på alla.. antingen känner jag dem, eller så har de fått nåt att fundera på..
jag ska börja jobba om en månad ungefär.. blir faktiskt lite inspiration av allas börjajobba berättelser, och det känns ju bra.
Jag är helt hopplös på namn, förmodligen är jag alldeles för upptagen med att säga mitt eget namn rätt och ta i hand, så jag hinner liksom inte med att registrera vad någon annan säger! Självupptagen? Vem? Jag?
Lgr80, jo den minns jag. Hittade den i bokhyllan för inte så länge sedan och då åkte den faktiskt i pappersinsamlingen. Nu är det ju Lpo94 som gäller. Hmm, det vete tusan var jag gjort av den.
Det där med efternamnen retar jag mig också allt som oftast på. I mitt arbetslag är vi två med förnamnet Susanne, så det blir lätt förväxlingar om man på telefon inte presenterar sig med annat än förnamnet.
Så ni har redan börjat terminen. Det gör jag i morgon så jag får väl sluta läsa bloggar nu.
Jag är en av fem (i Sverige) med mitt efternamn, oftast kan folk inte uttala det, och bokstavera kunde jag nästan innan jag kunde skriva(nej jag skämtar). Ibland orkar jag inte heller säga mitt efternamn av den anledningen att det blir så många va?, och va? och va?
Men jag ska sluta med det. Hädanefter, hela namnet!
Vad är det står högre upp på din sida? "Ett bloggblad om dagen...."
Hallå, det är en ny dag för länge sen!
Öhh, vaaa? Ähum... Ojdå!
Antingen får jag ändra programförklaringen eller ta mig samman...
Hallå, ni kan ju blogga medan era elever skriver prov och sånt. Jag kommer ihåg hur uttråkade lärarna och tentavakterna såg ut.
Håller helt med om efternamn! Jag valde att ha kvar mitt födelsenamn Långström för att hedra Pippi.
Ibland ångrar jag mig. Karin Vinge låter helt poetiskt...som Karin Boye ungefär. Snyggt.
Skicka en kommentar