Trädet som aldrig dör...

Så stod det på lappen som följde med när jag köpte min lilla lilla kruka med ett litet litet skott av Ginko biloba i ett växthus på Kinnekulle 1999. Skottet frodades på den inglasade altanen under hela första sommaren, sen när den började tappa löv fick krukan stå bakom en gardin – och där glömde jag bort den. Bara en till synes död pinne som stack upp framåt vårkanten. Men det stod fortfarande på lappen att Ginko biloba är trädet som aldrig dör – och efter ett par skvättar med vatten sprack plötsligt små gröna skott fram igen.

Och så har det pågått, år efter år, fast min Ginko har ingen almanacka, den kan tappa bladen och visa fram nya i stort sett när som helst under året och jag blir lika glad varje gång pinnen grönskar. Det stod att man kunde plantera ut trädet efter 2 år, men jag har inte vågat ta steget förrän nu – den kräver för stor kruka nu för att få plats bakom gardinen i vinter. I år kom bladen så sent att jag trodde att det var kört. En halvmeter hög pinne… inte vackert precis, men så kom det små skott nångång efter midsommar och det blev altanplats som belöning! Nu har det fått en plats i sol och lä bakom en häck.

Bladen ska vara bra för minnet…. och sen var det nåt mer som jag har glömt. För jag vet ju inte hur jag ska komma åt detdäringa mot glömskan. Ska jag tugga dom eller koka te?