Jag brukar inte recensera böcker, varken här eller någon annanstans, men nu kanske det är dags. Det är ytterst få böcker jag vill äga, dels beroende på kostnaden, dels för att jag inte har några väggar kvar för fler bokhyllor. Med 19 fönster och snedväggar i vägen blir det inte mycket plats för böcker. Alltså är jag flitig på bibblan. Jag är storförbrukare. Mest är jag ute efter bra historier, men njuter av fin språkbehandling också. Liksom jag får frossa av språkmisshandel.
Den senast utlästa är Stenhuggaren av Camilla Läckberg. Jag har läst hennes tidigare två och tyckte om dem. Speciellt den första, Isprinsessan, minns jag som en glad överraskning i deckarfloden. Men den här gången är jag besviken. Jag tänker inte dra handlingen här och avslöja något, bara tala om vad jag tycker. Jag är inte besviken på handlingen i sig, det är en spännande historia och jag hade svårt att lägga boken ifrån mig. De båda huvudpersonerna är sympatiska och trovärdiga. Läckberg tar upp tabubelagda företeelser som pedofili och mammor som inte älskar sina barn, det är intressant. Alltså finns flera bra och viktiga ingredienser, men här kommer det jag inte gillar:
Språket – Det är svulstigt på alltför många ställen. ”Arne tog sig klentroget för ansiktet och betraktade häpet sonen”. Om man använder ett så ovanligt ord som ”klentroget” ska man nog inte upprepa det så många gånger som görs i den här boken. Att det är två missar på hennes/sin ska jag inte gnälla om. Det är lätt att göra misstag…
Dialogen - Ganska mycket informationsdialog för att ge bakgrundsinfo.Det låter inte trovärdigt när den ena unga tjejen säger till den andra i förtroende: ”Skam till sägandes hände det vid något enstaka tillfälle att jag själv var svagare i köttet än i anden, men de incidenterna lämnade en rätt bitter eftersmak…”
Personporträtt - Visst måste man måla lite tjockare för att få fram effekten när man bara har några hundra sidor på sig att berätta, men i mina ögon blir det komiskt när elaka drag blir överdrivna och påpekas övertydligt. Elakheten går fram ändå.
Fakta - Man kunde absolut inte gifta sig utan 3 veckors lysningstid på den tiden i Sverige. Även om det är effektfullt med den oväntade vigseln, stör jag mig på faktafel.
Intriger - För många intriger, en del trådar försvinner bara ut i tomma intet och jag undrar vart.
Och till sist i min gnälltirad: Jag är less på poliser som har knäppgökar till chefer!!! Jag har inte fört statistik över det men jag tror inte jag stött på en enda intelligent och duktig polischef i någon enda deckare. (Bygger det på verklighet? Är det därför det är så mycket tjafs om lata poliser?)
Nu läser jag Kerstin Ekmans ”Skraplotter” – återkommer snart med en recension av hela sviten.
14 kommentarer:
jag tokläste alla delarna i Ekmans trilogi.. jag åt orden..
jag tror jag ska läsa om dem nu.. och bara känna på dem den här gången..
Kerstin Ekman träffar något hos mig.. min favorit är Rövarna i Skuleskogen.. den är mustig.. och svulstig och mänsklig.. och mystisk..
bra bok helt enkelt
Intressant! Jag läser själv Isprinsessan (tycks aldrig bli klar) och även om jag gillar den, är det saker jag stör mig lite på. Hon känns lite författar-klyschig ibland...
Tjuvarnas marknad av Jan Guillou har en sympatisk avdelningschef iaf. Hon är ju romanens huvudperson som skam vore väl annars. Jag gillade den boken jättemycket, rekomenderas om man gillar Guillous ironiska samhällkritik. Men du rekomenderar Läckbergs första iaf? har funderat på att läsa henne men inte kommit till skott ännu (haha!).
Jag är också en storlånare på bibban, av kokböcker:) Varför köpa när man kan låna?
Skönt för dig att få övergå till Ekman efter detta. Där kan du ju ägna dig åt att läsa o njuta. I "Skraplotter" återkommer den kraft som fanns i "Guds barmhärtighet". Blev lite förundrad när jag tyckte mig känna en avmattning i "Sista rompan". Tog ett varv till o läste om hela "Vargskinnssviten" i ett sträck o då kändes allt fullkomnat.
Rövarna i S.. har jag inte läst, inte heller Tjuvarnas marknad. Jag började på Guillous Arn-serie, men gillade inte hans sätt att skriva. Han kan ju få ett nytt försök.
Jag måste erkänna att jag först läste Guds barmhärtighet - störde mig på all dialekt, men tyckte den var bra. Sen gick jag helt bet på all dialekt i Sista rompan. Blev ändå sugen på del 3 som jag hörde KE berätta om i teve, och fick tipset att lyssna på Sista rompan på CD. Det var perfekt!!! Njöt som bara den av dialekten då.
Och nu när jag läser "hör" jag Helena Brodin läsa det jämtska, så då går det bra igen.
Gagga: visst är det härligt att läsa om bra böcker, och ha lite förkunskap och bara njuta.
Faktum är att med en sådan recensent som du blir det till och med roligt att läsa om dåliga böcker. :)
Min närmaste omgivning skulle nog betrakta evetuella författardrömmar från min sida med viss klentrogenhet, och skam till sägandes har omgivningen haft rätt hittills. Men utiifall att jag någon gång skulle ha en historia att berätta så har jag här fått en matnyttig lista på misstag att lära av i själva berättandet.
Hakke: Tack för en fin recension av recensionen!
Jag kan inte påstå att jag är självlärd i ämnet "skriva fel" för jag har bevistat kurser och läst mängder av böcker - och försökt göra rätt själv, men även när det gäller skrivande är det lättare att se grandet i sin grannes öga...
Maken läser samma böcker som jag, men han ser inte alls det jag gnäller över och tycker att jag är en petig språkpolis.
OM du ska till att skriva en roman - då ska du se till att få den "lektörad" först.
Men HOPPSAN! Plötsligt kan jag kommentera här. Det var då fan på tiden. :-)
Polischefer ÄR inte duktiga eller intelligenta, det är därför de är chefer. Enligt principen att man sparkar inkompetent folk - inte ut - utan upp. Det är helt sant.
Men jag vet att jag skrev i min recension av Isprinsessan att hon kunde hoppat över poliserna helt och hållet och skrivit en vanlig roman istället...
Det märks att du läser mycket. *S*
Jo, Rita, nog slukas det böcker här! Jag har läst sen innan jag kunde läsa. Då tjatade jag på min bror att lära mig - det ville han inte, så vid 5 gjorde jag det själv eftersom ingen hade tid att läsa högt för mig.
Monica: Det stämmer egentligen med den här också, temat med mödrar som inte gillar sina barn är intressant nog. Är det lika illa med chefer överallt? För nog har jag stött på en och annan rektor som tröttnat på lärarjobbet men inte hittat nåt annat sätt att klättra på stegen...
Ingen risk att jag tar fel på monica och monica - eftersom jag känner er, känner jag igen era olika tonarter!
Bloggblad är så envis så hon lärde sig läsa uppochner vid fem års ålder! En som vet.
Den här anonyma skaen ovanför, skulle jag vilja veta vem det är.
Hm... det borde nog vara han som satt med läxböckerna mittemot mig vid köksbordet... kan inte tänka mig att nån annan vet.
Skicka en kommentar