Välmatad söndag

I dag (nej, det var igår, för jag kom inte ut på nätet igår) var det fart på’t när hela familjen skulle göra sig fin för att åka på dop, och jag dessutom skulle vara med första timmen på barnkördagen med min barnkör. Det är så himla härligt med alla ljusa barnröster, men därifrån kommer ingen bild, tyvärr, för det vore roligt att visa mina härliga ungar i sina blå tröjor.

Men barnbarnet får jag visa (i alla fall såna här bilder). Hon hade stassat upp sig ordentligt och var mäkta stolt över sina nya svarta lackskor när de kom och hämtade mig.

Nu har hon lärt sig ett nytt uttryck: Kan du den? Vilket hon frågade sin publik i baksätet ca 2597 gånger innan hon sjöng. Konstigt nog var det lika roligt varje gång hon frågade, speciellt som vi vet vem som lärt henne sångerna...Publiken, det var mamma, mormor och morbror som naturligtvis sjöng med medan morfar körde. Hon ville se mormors skor också, men mormor kunde liksom inte slänga upp sina fötter lika flott…

Dopet var i en liten kyrka på landet med härligt fika efteråt. Det som fick mest kommentarer var (förutom det söta dopbarnet i samma klänning, 103 år gammal, som mina barn och barnbarn haft) var de fina servetterna. Det var många fler än jag som torkade sig om munnen med handen och stoppade servetten i väskan.


Jag bodde strax intill kyrkan när jag var 10 år. Det fanns inga lägenheter i stan att hyra, så vi bodde under tre månader i en arbetarbostad med vedspis och utedass och jag gick i skolan på andra sidan kyrkan. (Att vi inte hade några möbler när vi flyttade dit är en helt annan historia.) Jag var bästis med prästdottern, som också var med på dopet, så vi smög iväg från kalaset och tog en promenad utmed Memory Lane och tittade på vår gamla skola som hade utedass med tre fjölar… Sen var den fabrik ett tag, men nu står den bara och förfaller.

Vi såg att det satt folk inne i hennes gamla kök när vi smög omkring i trädgården runt prästgården och påminde varann om brasor och annat vi roade oss med... (Ingen kom ut och körde iväg oss.) Märkligt känsla att se att platserna finns kvar. Var är de dryga 40 år som gått?