Mitt meddelande om "Reklam, nej tack" har regnat bort från brevlådelocket så nu får jag ett par kilo papper per vecka. Hittade en leksakskatalog - har inte tittat i nån på evigheter och tänkte det kunde vara kul - men blev deppad... Jo, jag visste redan att vi inte kommit nånstans med pojk-flickleksaker, men så mycket skit de vill få barn att tro att de måste ha.
Musikaktivitetsbord med 8 instrument... för ett antal hundralappar... Spela på/gör så mycket som möjligt samtidigt så du hinner leka med de andra "nödvändiga" sakerna också lilla vän. Hur hög stressfaktor? Och jag som köpte en kazoo för 45:- till barnbarnet igår- vad är väl det mot ett plastvidunder med 8 instrument?
Och Bratzdockorna - jag kunde faktiskt hålla mig för skratt - det var det värsta jag sett i dockväg. Fast jag kände förstås igen både Agnes och Sibel från IDOL... Och den som fastnar i Bratzträsket kommer att känna det i plånboken, för herreminje vad mycket nödvändiga Bratzprylar det finns till hutlösa priser. Tack och lov att vi kom undan med ett par Barbiedockor på 80-talet...
Minns någon ett spex i teve för länge sen när en unge satt stilla i sängen och tittade på sina leksaker som lekte själva? Det är inget skämt längre. Vi är där nu. Sade fru Blogglad med en uppgiven suck.
12 kommentarer:
Åh, jag minns när jag själv var liten och önskade en massa saker som aldrig jag fick! Som liten tror man att alla leksaker i katalogerna är akut nödvändiga, det är inte lätt att vara förälder och säga nej. Tack och lov tycker flickebarnbarnet inte om Bratz, annars hade mormor köpt, helt säkert, även om jag tycker de är hemska.
Barbie (som jag inte helle gillar) hade inte kommit när jag hade velat ha. För det hade jag säkert! Det fanns bara Gingerdockor som var mer normala i kroppen, men ändå vuxnare än babydockor. Och som jag önskade mig en Ginger.... med isprinsessedräkt. Fast det hade vi inte råd till, tyvärr.
Jag undrar vem som bestämmer att NU - nu ska alla tjejer vilja ha Bratzdockor... läskigt. Hoppas jag har peppat min dotter att stå emot när "alla andra" på dagis får sånt... Från mig kommer lillstintan bara att få kreativa presenter! Mer än så styr jag inte över.
Jag har haft en lång period när jag inte sett några babykläder eftersom det inte intresserat mig - men när dotterdottern föddes och mitt nya intresse också, blev jag förskräckt!
På 70-talet fanns det inte rosa och ljusblått att köpa ens. Jag ansågs vågad som stickade en liten cerisefärgad tröja till dottern som omväxling till brunt, orange, gult, vinrött...
Och så är vi tillbaka på ruta 1.
Ohh... jag har min Gigerdocka kvar. Men jag fick en Barbie när jag var 10... men bara en. Jag sydde så mycket kläder till henne.
Mitt presumtiva barnbarn ska få ett "sockerdricketräd" á la Pippi.
Va avis jag blir - hade du en Ginger? Säg inte att hon hade en vitbrämad röd isprinsessedräkt också...
Jag har sett på teve att Barbie kom till Sverige innan jag växte ur dockåldern, men jag levde ganska avskärmat utan teve och veckopress, så jag såg inte till nån.
Jag fick en Barbie när jag var åtta, vilken lycka det var! Ginger känner jag inte igen?
Stora Flickorna hade Kålungar när de var små, jösses vilken hysteri det var kring dessa dockor då. Lillflickan M lekte bara med My Little Pony (eller Malte Påny som vi sa.
Då är jag väl smart som skaffat 2 damer, som är oerhört tjejiga och älskar rosa, glitter och Bratz... suck och stön! Försöker lite snyggt ställa in dem på annat, men inte då. En stor fördel är att de älskar siffror och bokstäver, så det blir mkt sådant bland presenterna
Det jobbiga är ju att man inte själv styr precis allt. I så fall hade båda mina ungar enbart läst böcker och spelat piano...
Men det spillde lite musikalitet på dom i alla fall... ingen bokläsarlust.
Det här är ett stort orosmoln som är oerhört bra att du lyfter, det kan vi inte gör nog så många gånger...
Dottern ville alltid ha både Barbie och Bratz men lekte aldrig med dem. Det roligaste hon visste var att fantisera, t ex att plastpåsar i snören var hundvalpar i koppel och äpplen var barn. Precis som jag, som föredrog knappar framför dockor när jag var liten eftersom man själv kunde fantisera fram utseenden på dem. Vi är nog lite knäppa här, tror jag... :o)
Monica: Mina dockor kunde allt. Äta, sova, gråta, gå. I fantasin. Men de elektroniska dockorna gör detta med hjälp av batterier. Och dödar därmed barnens fantasi.
Bratzdockorna är skitsmala och har enormt överdimensionerade huvuden, ser helt sjukt ut. Vattenskallemodell och jätteögon, hårt sminkade. De där tjejerna i IDOL har jättehår och jätteögon och är hårt sminkade och trådsmala. Där såg jag många likheter.
Jag har aldrig sett Bratzdockor i verkligheten, bara i den katalog jag råkade få syn på.
Jo det skinnbrämade kommer jag ihåg. men jag tror det var syrrans.
Skicka en kommentar