Jag jobbar med invandrare - och därmed har jag tät kontakt med flera modersmålslärare. Och får problem ibland. Inte med de trevliga kvinnorna eller språket (för det fixar vi med händer och med ordlistor), men med deras kakor... Vi turas om att ha med fikabröd, och de vill naturligtvis bjuda på något gott från sina olika hemländer. Förra gången fick vi något som såg ut som kokta plommon, men det var friterade söta degkluttar... var går gränsen när illamåendet tar över artigheten? Känns jättetaskigt att ta en liten smakbit och sen lämna.
I dag åt vi äpplen kokta i sockerlag. Där kärnhuset hade suttit fanns en stor klutt söt valnötsmassa och uppepå låg en mössa av hårt vispad, söt äggvita med ett hallon på toppen. Det såg jättefint ut, och ett par tuggor gick an... men resten åt jag upp av artighet.
Jag undviker att ljuga och lovsjunga hur gott något är när jag inte tycker det, försöker med att det är "spännande smak", "intressant" eller "ser gott ut". Men jag undrar allt om mina svenska infödingskamrater verkligen tyckte att det var så gott som de sa. Jag är livrädd att bli påtrugad en till om jag ljuger och säger att det var smaskens. Eller att jag får ännu mer "spännande" och "intressanta" kakor nästa gång.
Och så undrar jag vad de tycker om våra kanelbullar och lussekatter... och wienerbröd med mormors hosta..
15 kommentarer:
Suck! Jaa, sånt är verkligen ett problem. För man kan ju inte vara ointresserad på den årliga internationella kulturaftonen i skolan då alla ska bjuda på allsköns specialiteter/ta med Mamma Scans köttbullar.
Antagligen blir man trött av allt kulturutbyte. Till slut vill man bara ha vanligheter.
Glömmer aldrig ett wienerbröd med en stor köttklump mitt i. Inbakad förstås, så man inte märkte den förrän den hängde mellan läpparna.
Förstår dilemmat, men man kan alltid skylla på laktosintollerans eller glutenöverkänslighet. För det är inte direkt en lögn. Alla är ju intolleranta eller överkänsliga vid "överdoser"...*s*
Jo, iofs, men jag smäcker gärna i mig annat kaffebröd utan att fråga och det verkar ju skumt.
I dag hade damen dessutom tänkt extra på den kollega som äter stenåldersmat och aldrig smakar bröd... snällt, ju...
Jag har bjudit utlänningar på en massa som de bara sagt rakt ut att de inte tycker om - och jag bryter inte alls ihop. Kanske är de här bakdamerna lika tuffa som jag? Onödig finkänslighet?
Bullar med kanel är bäst
Och lussebullar, vilken fest!
Men äppelkok med massa i
Ska man kanske låta bli
Hakke: Och medan du var här och rimmade, var jag hos dig och gjorde det...
ja jag forstar dig, det tog mig manga ar innan jag antligen fick modet att saga till folk att jag inte ville ha den typ av tarta som man alltid firar fodelsedagar med har. Men nu nar jag val har borjat sa sager jag gladeligen att jag inte vill ha for att jag inte tycker om sadan tarta. Och inget hander, de sager bara jaha o tar det kolugnt. varfor borjade jag inte tidigare????
Rolig reflektion över wienerbröden *skrattar*
Usch jag har lika svårt för "svenska" kakor om dom stoppar sylt, äppelmos eller russin i. Nu vet alla om det så varning brukar utfärdas om det inte syns utanpå. *L*
Man kan skylla på gallan, eller liknande...Om man vill vara finkänslig, då kanske de nickar förstående. Det är nog som du själv tror, de är tuffa, likabra att säga som det är.
Det är skillnad om man får presenter att ta hem, de kan man bara gömma i garderoben.
Några människor jag känner är/har varit lärare på SFI (svenska för invandrare) och kära nån! Vilka grejer de brukar få av sina elever ibland. Väldigt välmenat men man undrar ibland var de får tag på de där prydnadssakerna... ;)
Jag törs vara mer ärlig mot dem jag känner, men hur mycket man än låtsas - så är de här kvinnorna i underläge i ett svenskt sammanhang - jätterädda att göra fel, säga fel, fatta fel - sånt som vi andra flabbar bort om vi gör/säger/fattar galet.
Presenter har jag inte fått många - jag brukar ofta tala om att jag är trött på prylar och har mer än jag vill ha. Men en märklig glashistoria med guldduttar minns jag, den stod länge i ett skåp, innan den flyttades till Återvinningen, så kan den glädja nån som gillar den...
jag brukar skylla på att jag bantar....vilket aldrig syns.
Ja, den var bra. Punktinsats. Just idag... Inte nästa vecka när det är kardemummabullar...:)
De är roligt med matkulturutbyte. Jag har testat att äta både gräshoppor och tusenfotingar.
Mina afrikanska vänner var dock mycket oroade av glöggsmaken. De kryddorna är medicinalväxter och mina vänner var helt övertygade om att Svenskarna blev sjuka runt jul.
Jag har också ätit vad jag trodde var vanliga wienerbröd, men som visade sig innehålla kött i mitten. Jag skyller på att jag var mycket ung, men jag spontanspottade ut det.
Sen har jag lärt mig tycka mycket om det. Och just nu är jag galen i baklava.
Bantning är bra att skylla på, men lite fegt?
Skicka en kommentar