onsdag, april 26, 2006

Kom av mig...

Jag kom av mig helt igår kväll när jag fick höra ett rykte - ett sånt där som går med vindens hastighet och som ingen egentligen vill tro på... Det måste vara fel, det måste vara en missuppfattning. Inte han! Nej, nej!

Men det var sant. Dödsannonsen i dagens tidningen talar om att han "valde att lämna oss". Och jag är förstummad. Vi var inte nära vänner och umgicks inte privat, men vi har träffats i många olika sammanhang genom åren, stannat och bytt några ord på gatan eller i affären och våra äldsta barn är mycket goda vänner.

Så lite man vet - och så mycket det ryms bakom de blankaste fasader... Hans fru? Och barnen... barnbarnen...? De ska leva med detta trauma.

Som sagt - jag kom av mig och världen stannade för en stund.

25 kommentarer:

londongirl sa...

Ja det syns inte alltid på ytan hur en människa mår inom sig. Svårt för de efterlevande. Man kan bara hoppas att han gav dem någon sorts förklaring. Trots det måste det vara ett fruktansvärt trauma för dem.

Vonkis sa...

Vi läste den runan på jobbet idag. Jag blev faktiskt arg. Kom att tänka på en granne hemma som valde att lämna sin fru och fyraåriga son, samt min lillasyster som hade starka funderingar på att avsluta sitt liv för några år sedan.

Jag kommer ihåg att jag sa till henne att om hon tog sitt liv skulle jag inte gå på begravningen flr jag skulle vara så arg. Jag sa även att juag tyckte hon var feg om hon tog sitt liv och att jag inte såg henne som en feg människa.

Det låter kanske som starka ord att säga till någon som inte vill leva, men hon har tackat mig för det i efterhand och hon förstår vad jag menar.

Jag tycker fortfarande det är fegt att ta sitt liv. Det är fegt att inte jobba med det som får en att må dåligt och det är fegt att lämna sin familj att ta hand om det som blir kvar, både kroppsligt och känslomässigt.

Bloggblad sa...

Jag håller med dig, det är själviskt att inte tänka på dem som ska leva med sorgen och frågorna och känna att de inte räckte till för att ge livsmod. Jag kan inte tänka mig att det finns problem som inte går att lösa med lite hjälp - eller som inte går över och lindras. Om man vågar be om hjälp.

Jag hoppas verkligen att familjen har fått en förklaring.

Anonym sa...

Å, jag bara måste blanda mig i. Tänk om fler tyckte och uttryckte sig som vonkis angående självmord - då tror jag faktiskt att fler skulle tänka sig för. Det är egoistiskt att ta livet av sig. Den som väljer att dö har ingen aning om vilken sorg han eller hon orsakar sina anhöriga. En förälder som har satt barn till världen har nästan en plikt att leva kvar, enligt mitt sätt att se. Det går att få hjälp, även om vi i vår kultur är dåliga på att stödja varandra när vi mår dåligt.

Fröken Bokmal sa...

Lite för enkelt resonemang, i mina ögon. En av mina bästa vänners bror (utan barn och familj visserligen) tog sitt liv för ngr år sedan, och hon respekterar och älskar honom fortfarande. Han hade mått så dåligt i så många år, och ingen annan kan sätta sig in i någon annan människas svåra ångest, kanske dag ut och dag in.
Det är inte så enkelt.

Mamselamsen sa...

Jag har flera i den yttre bekantskapskretsen som också gjort så. Lämnat hela familjen bakom sig.... och problemen som dessa han hade, var endast ekonomiska. Skitfegt och hänsynslöst!!!

Bloggblad sa...

Bokmalen: Jag vet, man kan inte veta vad som rör sig i någon annan och att döma är inte vår sak. Jag känner också till fall där jag faktiskt förstår att man inte orkat.
Men jag tror ändå att i väldigt många fall är det onödigt.

Anne-Maj sa...

Det är svårt att ta till sig om någon skäller på en. Det enda man kan vara att vara närvarande hela tiden. lyssna och lyssna hela tidne, inte lämna en. Fröken bokmal har rätt resomang. Men av ekonomiska orsaker, kan man tycka att det var fegt sätt att göra upp med livet.

Det är knstig känsla när man får vetaatt en gått bort. Man börjar fundera på livet själv och människorna man möter varje dag.

Gunnel sa...

Jag tycker att det oftast är fegt. Klart jag inte vet vad som rört sig i huvudet på de som valt att lämna oss. Men har man familj då är det egoistiskt. Klart att det finns undantagsfall det gör det alltid. Svåra sjukdommar är ett exempel liksom att må psykiskt dåligt länge. Men att ta sig av daga för ekonomiska skäl då blir jag arg ifall det står en familj utan mor eller far.

gagga sa...

Kram från Gagga som står på knäna framför datorn.

Bloggblad sa...

Det är inte ofta nån knäböjer för mig numera, så det tas tacksamt emot!
Skönt att få höra din goa värmländska i dag! Och att det går framåt.

Vonkis sa...

Fröken bokmal
Naturligtvis skulle jag inte ha slutat att älska min syster om hon hade tagit sitt liv. Men att alska bågon innebär inte att finna sig i att den personen beter sig hur som helst.

Naturligtvis kräver olika människor olika"behandling", vad min syster behövde där och då var någon som sa åt henne på skarpen, någon så till henne att ta sig i kragen och faktiskt arbeta med det jobbiga. Hon mehövde inte ytterligare en som bara jamsade med och sa "stackars dig". Får man höra hur synd det är om en flera gånger så tror man ju till slut att det är så, att det är synd om mig och det finns inget att göra åt saken.

Anonym
Tack för dina ord. De värmde.

ab sa...

Fegt vet jag inte om det är, på ett sätt är det ju modigt. Men har man barn och någon som älskar en är självmord alltid totalt tabu, oavsett hur man mår, om man inte har outhärdliga fysiska plågor. Man måste klara racet ut. Förnuftet måste helt enkelt vinna över känslorna.

Svårigheten är att den som är mycket djupt deprimerad inte kan flytta sig utanför sig själv och se det hela utifrån. Men det är det man måste göra, och det var det du hjälpte din syster med. Dör gör man ändå, vi har bara ett liv, det är en resa där vägarna och man själv ständigt förändras. Outhärdligt igår är historia idag.

ab sa...

...........Jag ska nog lägga till att även om man inte har någon som älskar en, ska man älska sig själv. Respektera sitt liv. Ta det på allvar. Inte ta sig själv på så blodigt allvar, men sitt liv och vad man gör med det.

Anonym sa...

Att bli rasande arg på en människa är faktiskt att visa att man bryr sig om henne. Att man tror henne om att kunna förändras. Att man inte är oberörd av vad hon säger och gör. Att hon har betydelse för en. Att man vill kunna fortsätta ha en relation till henne.

Inget är värre för en människa än andras likgiltighet. Jag är 53 år. När jag ser tillbaka på mitt liv tänker jag att borde ha blivit mycket argare på folk och upplyst dem om det många fler gånger än jag har gjort. Hänsyn och snällhet mot andra betyder ofta i grund och botten bara hänsyn och snällhet mot en själv. För att man skall slippa komma i närheten av det riktigt svåra i livet, slippa omaket att ta andra människor på allvar.

Äkta kärlek till en annan är inte att i alla lägen vara så vansinnigt hygglig, utan att ta ansvar för att den man älskar inte går under. Hade jag begripit det för tjugofem år sedan, hade flera människors liv kunnat se annorlunda ut idag. Men det är väl vårt gemensamma öde att veta hur livet skulle ha levts först efteråt.

Fröken Bokmal sa...

Jag hävdar fortfarande med den nära erfarenhet av självmord jag haft genom min vän, att man kan inte säga att ngn "ska skärpa till sig". Har man haft så djup ångest att man år efter år mått så fruktansvärt dåligt, trots familjs stöd, ilska och kärlek, och man dessutom ännu inte har egna barn eller man/fru att ta ansvar inför så tycker jag inte någon kan lägga sig i ens beslut. Jag säger inte att det är rätt, men man kan vara lite ödmjuk för att alla fungerar olika.

Fröken Bokmal sa...

Glömde skriva att min väninna som miste sin älskade bror skulle bli jätteledsen över era emellanåt hårda omdömen vad gäller hennes brors beslut.

Fröken Bokmal sa...

Förlåt att jag tjatar, men det sista jag skrev lät lite hårt. Egentligen vill jag bara at vi ska försöka sätta oss in i andras situationer, visa empati. Men jag förstår allas inlägg här, på sätt och vis.

Bloggblad sa...

Bokmalen: Jag tror absolut inte att någon vill döma en enskild person. Allt är inte svart eller vitt.

Jag brukar undvika debattämnen just av den orsaken - det är svårt att prata "allmänt" i kontroversiella eller heta ämnen. Det finns så många schatteringar och ibland måste man generalisera för att få fram vad man känner - utan att man fördenskull är fastlåst i ett tankespår.

magnus sa...

Morron,
jag blir lite rädd för de kommentarer jag ser här ovan. Uppenbarligen håller jag inte med de flesta talare här.

Jag skrev om detta för en vecka sen och har en massa reaktioner. Ta en titt där för fler åsikter.

http://amstxl.blogs.se/2006/04/18/sjaclvmord_acr_naygot_jag_har_funderat_p~737866

Annah sa...

Oj, oj, oj, vad ni alla är ovetande!!! (Förutom fröken bokmal och magnus). Jag blir så ledsen. VET folk i allmänhet inte mer?? Att ta sitt liv är inget man VÄLJER att göra. De flesta självmord görs av deprimerade människor och har man en depression kan man inte tänka klart och förnuftigt. Att avsluta sitt liv gör man för att man inte ORKAR leva, det är en desperat handling för att man inte klarar av den starka ångest som depressionen orsakar. Man måste ta sig ur sin egen kropp. Jag har varit där (och det hade jag aldrig kunnat tro - JAG som alltid varit stark och stått stadigt med båda fötterna på jorden, men som råkade ut för en alltför hemsk händelse som knäckte mig totalt). Tack och lov fick jag hjälp i tid och jag hade tur att medicin var verksamt på mig (är det på ca 70%). En kompis hade inte samma tur, han dog. Och det var en mycket omtänksam och OEGOISTISK människa, som älskade sina barn oändligt. Men som sagt, man kan inte tänka klart när man har en depression. Det går inte att "rycka upp sig". Depression orsakas av en kemisk obalans i hjärnan. Det går inte att tänka bort. Ni som skriver att självmord är själviskt, ni avslöjar bara hur otroligt lite ni vet! Och era läskiga kommentarer gör en deprimerad människa bara ännu mer ledsen och skamtyngd. Depression är en livshotande sjukdom - precis som t.ex. cancer. Men skulle ni ondgöra er över en cancersjuk som har dött? Knappast.

Bloggblad sa...

Annah: Jag citerar dig: "Tack och lov fick jag hjälp i tid och medicinen var verksam..."
Det säger ju precis det som jag har tolkat in i kommentarerna, att det går att få hjälp. I de flesta fall.
Hörde du reportaget i P1 häromdagen där föräldrarna inte hade en aning om att deras dotter mådde så dåligt att hon tog sitt liv, bara tonårig? Vi måste lära varandra (framför allt våra tonåringar) att våga berätta, att våga be om hjälp.
Dessutom vet jag med säkerhet att de som kommenterat här inte alls är ovetande om vad de pratar om, så där måste jag protestera. Vi har ingen rätt att döma vare sig dem som tar sitt liv, eller dem som står bredvid och känner att de kanske kunde gjort något.
Jag har inte alls tolkat det som om någon dömt ut någon - däremot en ilska över företeelsen, att självmord ska ses som enda utvägen.

Annah sa...

Jag fick hjälp, eftersom några viktiga personer i min omgivning såg hur det var fatt - JAG förstod inte vad jag skulle göra och jag hade inte heller kraft och initiativförmåga att göra något alls. Man är totalt kraftlös i den situationen.

Dessutom, när jag fått diagnosen depression sa jag nej till medicinering, för, som jag sa: "Det här måste kunna lösas med terapi! Inga konstiga preparat och kemikalier i min kropp! Nej tack!" Och detta är en mycket, mycket vanlig reaktion, att man först säger nej till medicin och sedan, när man fått insikt om att det är ett livsviktigt ämne som saknas, eller finns i alltför låg nivå, i hjärnan, som man accepterar att ta medicin. Min kompis, som dog, sa också nej till medicin, men han kom till läkare för sent och i hans fall hann läkaren inte informera och försöka övertala innan han dog.

Det krävs att folk i ens omgivning drar iväg med en till läkare och t.o.m. fysiskt håller i en när ångesten kommer, för att man ska överleva. Men hur ska de veta? Hur ska de våga lägga sig i? Det pratas alldeles för lite om detta. Det är t.ex. tre gånger så många som dör av självmord som de som dör i trafiken! Varför pratas det om noll-vision när det gäller trafiken, men inte när det gäller suicid?

Jag hörde tyvärr inte reportaget i P1, men det hade säkert varit intressant. Jag håller fullständigt med dig om att vi måste lära oss att våga prata med varandra om när vi mår dåligt, men det måste vara ärligt, inte ett "stackars-lilla-dig-kom-ska-duktiga-jag-ta-hand-om-dig". Ett äkta möte, människor emellan.

Av dina svar ovan tror jag tyvärr inte riktigt att du har förstått vad det handlar om när man är deprimerad. Man är inte bara lite "deppig" och "nere", utan det är riktigt, riktigt allvarligt och livshotande. Och tyvärr använder även du ordet "själviskt". Du skriver också om att räcka till för att "ge livsmod". Det är KEMI det handlar om!!! Och då hjälper inga ord i världen, hur mycket man än är älskad, man kan inte ta det till sig. Kontakten mellan själen och hjärnan är avkapad.

Bloggblad sa...

Jag håller med dig om det mesta. Jag vet en hel del - hur och varför vill jag inte berätta. Men - jag vet också att det inte går att jämföra det ena fallet med det andra. Och det går heller inte att få fram nyanser i en blogg. Det går inte ens i tjocka avhandlingar av proffs.

Det går inte att jämföra den som springer ut framför en lastbil för att denne förskingrat pengar och inte orkar med att reda ut det med den tonåring som hoppar ut framför ett tåg för att tjejen gjort slut. Eller ställa den djupt deprimerade som prövat allt mot en mobbad människa som tappat livsmodet. Det är vitt skilda frågor.

När jag skrev inlägget gjorde jag det INTE som ett inlägg i en debatt, om du tittar efter ser du att själva "posten" var ett uttryck av chock. Och jag har definitivt inte anklagat någon!

Att sedan många reagerar och har olika erfarenheter kan jag inte stå för. Den som är förälder till tonåringar har oftast en helt annan syn än unga människor - jag har ofta i skolan stött på självmordstanken som ett alternativ till att leva... utan att det varit någon djup depression bakom. Och det skrämmer mig.

Men - det är inte samma sak som svårt sjuka eller invalidiserade människor som inte orkar längre.

Jag är ledsen om du känner dig påhoppad i en så här känslig fråga, eller avfärdad för enkelt, men tänk då på att det är en blogg - inte ett forum för lösandet av livs- eller dödsfrågor. Skrivet av en som "bara" har en ganska lång erfarenhet av livet, inte proffsutbildning.

Annah sa...

Hej! Tack för dina kommentarer på mina kommentarer. Nej, visst är det svårt att få fram nyanser på denna begränsade yta, men jag reagerade från början på den övervägande "ovetskap" som genomsyrade framförallt många inlägg och absolut inte bara dina svar på dessa.

Visst är det säkert skillnad på olika personers anledningar, som du ger exempel på, men jag tror faktiskt att det ändå så gott som alltid handlar om ett ångestpåslag (för att använda en vårdterm) och de kan komma oerhört snabbt. På bara några minuter kan man gå från att vara sig själv och vid relativt gott mod till helt ifrån sig och sväva i livsfara. Och detta oavsett om någon gjort slut, pengar är förskingrade etc. Vi som står bredvid har egentligen ingen rätt att döma och tycka att vi kan avgöra om anledningen var "tillräcklig" för att dö. Det upplevdes som tillräckligt för den som var drabbad, just då.

Men som frisk tycker man självklart att det i de flesta fall inte hade behövt gå så långt. Och även den som överlevt en depression, eller ångestsituation, kan tänka: men HUR kunde jag se tillvaron så svart? Men det är ett faktum att så kan ske.

Man behöver inte ha varit sjuk länge (inte ens diagnosticerad) för att hamna i en sits där man inte tänker klart och det är det jag är ute efter; man kan inte tänka och det kanske bara handlar om fem minuter av förvirring, det kan räcka för att man ska förlora livet. Och alla står runtomkring och kan inte förstå. Förutom möjligtvis vi som varit i samma situation.

För övrigt tackar jag dig för att du är en engagerad skribent och säkert också medmänniska!