Som jag skrev förut gissade jag förstås också på en stor andel äldre kvinnor i publiken på kvällens traditionella (fast första gången för mig) midsommarkonsert med folkmusik. Både maken och jag tappade hakan av förvåning när kyrkan var fylld till sista plats av alla åldrar och kön. Men sen fick vi höra att den ett icke VM-år är knökfull... t.o.m. ett par av musikerna hade valt fotbollen ...
Det hände nåt ovanligt - som jag förstås måste berätta för bloggvärlden. En glad speleman lutade sig lite bakåt... och håret tog eld. Jag trodde inte mina ögon, för jag såg inte ljuset som var skymt, bara att det började brinna i det tunna håret på flinten. Han släckte det fort som ögat med handen... och fortsatte spela. Som om inget hade hänt...
9 kommentarer:
man kan alltså säga att det var en eldsprakande show! ;-)
Han har verkligen fattat det där: "the show must go on".
I den byn jag växte upp fanns det en familj (kaninerna kallade vi dem i min familj, hehe) de hade så många ungar. Bara flickor som såg likadana ut. Plötsligt bestod kyrkokören som ändå var normalstor bara av dessa kaninflickor. Och på julafton fick så gudstjänsten ändra tid till två från tre så att alla kaninerna kunde komma hem och se Kalle Anka. Hahahah! Gudfruktiga små frön...
Iskalla nerver kanske hjälper i heta stunder...
Oj, det var en eldig karl må jag säga! Skönt att allt gick bra.
Jo, det var verkligen sprakande, och otroligt att det passerade så där omärkt - vi hade kul åt det på kalaset sen, fast några hade inte ens märkt det. Tur det inte var nån med långt tjockt hår!
Fast karln blåste ut ljuset när han spelat klart den låten.
Mette: Kaninkören - jättekul!!!
Oj, det var lite spänning under konserten alltså :)
Hej Karin. Jo, det höjde onekligen stämningen. Jag kollade ideligen om det var någon mer som brann...
//Bloggblad
Stackarn....han var ju redan tunnhårig :O)
Skicka en kommentar