Dottern vankade omkring med stor mage, kände sig lite tröttare än vanligt och var på rutinkontroll just den här dagen – och alla värden hade gått i taket, eller om det var i golvet… Stor brådska, fler undersökningar… med ännu sämre resultat…
Det ringdes runt till det sjukhus där det fanns lediga kuvöser. Universitetssjukhuset i Linköping hade inga lediga. Skövde, Eskilstuna, Jönköping… och där - i Jönköping fanns en ledig kuvös. Om bäbisen skulle må dåligt... Det var egentligen tre veckor var kvar av graviditeten.
Den blivande mamman mådde redan sämre än hon och vi förstod… Diagnos: havandeskapsförgiftning av värsta sorten… Det blev ilfart med tjutande sirener i ambulans med medföljande barnmorska och en något skakig blivande pappa.
Vilken kväll, och vilken natt för oss som gick hemma och undrade! Det enda vi visste var ovanstående, och det var inte precis läge att hålla på och ringa och informera. Allvaret förstod vi, och satt mest tysta och tittade på varandra och telefonen.
På Ryhov var det förberett för kejsarsnitt, men eftersom värkarna satte igång slapp de den extra påfrestningen. Det blev inte ens någon bedövning eftersom modern var för sjuk och det kunde ha förvärrat. Den som följt den här bloggen ett tag vet att det blev ett alldeles friskt litet flickebarn, som inte hade en aning om vilken dramatik hon orsakat. Pigg och frisk och alert, knappt 3 kg tung och helt ljuvlig.
Modern behövde dock lång tid att återhämta sig, inte förrän ca 4 månader senare var alla värden i lever och njurar okej igen.
Den där natten glömmer jag inte i första taget, alla syner som passerade hjärnan… telefonen tyst… timme efter timme… Vid fyrasnåret föddes hon, men dottern vill inte ”ringa och väcka mig då”… som om jag skulle sovit?!?! Så inte förrän vid sexsnåret kunde vi andas ut. Båda levde! Hade det här hänt för ca 100 år sen hade nog utgången blivit en annan…
18 kommentarer:
Hälsa och gratulera lilla Solstrålen! Varje gång hon dyker upp på din blogg sprider hon sån glädje! :D
Åh herrejissess vilken pärs.
Vilken söt rosett hon har uppe på huvudet! = )
Tänk, jag kommer ihåg det här och fick för mig att du bloggade redan då. Men jag läste det på ett annat ställe, förstår jag nu.
Härligt att allt fick ett bra slut.
(Samma sak gällde för mig men på ett annat sätt. Hade det varit för 100 år sedan, hade varken jag eller dottern funnits nu.)
Det var alltså inte bättre förr.
Tänk vad liver svänger fort!!
En underbar historia med lyckligt slut!
Här håller mina små underungar poolen genom att gemensamt stå och hålla i vattenslangen med "iskallt" vatten.. men med 30 graders värme så värms det snabbt upp!
... här FYLLER mina små.....
ska det stå i inlägget ovanför.. inte håller!!
jag fick tarar i ogonen, haller nog pa att bli gammal!
Ja, det är inte så himla självklart att allt blir som man tänkt.
Ilva: Ja. Du håller på att bli gammal..:)
Det där med poolen låter lockande... men treårskalas är inte heller så pjåkigt. En dag för tidigt, visserligen...
Sån tur att det gick bra! Vi är så glada som får följa den lilla tjejens styrande och ställande med er... ;-) Det var väl mest modern som for illa den gången, och det var verkligen tur att vi har en helt fantastisk vård numera...
Detta är ett bra bevis på att kunskaperna och tekniken kan gå framåt med bra resultat och inte bara åt h**vete.
Hoppas att det komemr att satsas mer på sjukvård o forskning...vi har fortfarane mycket kvar att lära.
Så skönt med ett bra slut! Och nu vet dottern att man inte sover skönt, när man är orolig för barn och barnbarn!
MmY: Det var på min hemsida du läste. Hon skrev dagbok där ända tills jag började blogga.
V.S: jodå, allt var inte bättre förr som mamselamsen också konstaterat.
Kul att du gillar att läsa när hon bloggar, för jag älskar att skriva ...
Source: Alla prövningar som man inte dör av, blir man starkare av. Sägs det. Vissa av oss är nog redan riktiga Stålkvinnor/män redan...
Humlan: Man lär sig en del om tacksamhet...
Jag minns hur min mamma sa: vänta bara, tills du själv får barn... och jag har hört mig själv säga det också.... några gånger...
Hjälp, vilken natt för att få fram detta underbarn. Kan precis känna hur du kände dig då...tror jag. Men sant är i alla fall att i tillfällen som dessa är man liten på jorden och när allt gått bra är man så djupt tacksam så det går inte i ord att förklara. Grattis till er alla!
Ett sådant stort underverk livet är. Tur att det finns hjälp att få när det inte går riktigt efter planerna. Hade inte jag fått akuthjälp sista gången så hade inte Jonatan levt idag. Jag mår lite illa när jag tänker på hur det kunde ha gått.
Säger som övriga, så skönt att historien fick ett lyckligt slut och att det hände i nutid. Fick oxå havandeskapsförgiftning, men eftersom jag gick på koll varje vecka hann den inte galoppera íväg.
Dramatisk historia med lyckligt slut! Vi är så sköra och det är inte alltid det går bra. Men det gjorde det nu, och det är, som du skriver, tur att vi lever i en tid när så mycket kan göras i såna här fall.
Jag tror att den havandeskapsförgiftade mamman skulle instämma i det som Tina Ahlin sa i sitt sommarprogram förra sommaren: "Det som inte dödar, ... gör i alla fall förbaskat ont!" ;-)
Oj, vilken dramatik!
Och ååå, hur har inte alla mor,- och farföräldrar suttit och tokstirrat på en telefon i väntan på besked från någon lycklig pappa eller mamma.
Skönt att allt gick bra.
Skicka en kommentar