Sol vind och vatten... Synd att den frasen är tagen - annars kunde jag hittat på den idag... Det blev en dag på stranden... Tusan också, lika illa där...
Det finns en liten holme vid inloppet till Slätbaken dit inte några turister hittar. Jag visste inte heller att det gick att komma dit landvägen under mina första 15 år i trakten, man måste veta precis bakom vilka buskar det finns en brygga över till ön. Där har maken och jag solat och lyssnat på vågskvalp och tittat på båtar nästan hela dagen. Det brukar vara rätt mycket folk där, enbart infödingar, men idag var det nästan tomt, bara våra förra grannar dök upp på samma sida som vi mutat in.
Och det var bra för då fick jag bada ordentligt. Vadå "fick" kan man undra. Jag får väl bada? Jodå. Det får jag i och för sig. Och jag älskar att bada – länge och mycket och simma och plaska. Men jag har en fobi som jag lika gärna kan avslöja. Alltid kan det få någon att slå sig för bröstet i glädjen över att slippa ha en sån fjantig fobi.
Jag är inte rädd för själva vattnet – men – vem vet vad som döljer sig under ytan? Inte jag i alla fall… såvida det inte är klart vatten men det är det sällan numera om det är djupare än 20 cm. Tänk om det finns nåt slibbigt, läskigt, farligt som slingrar sig om benen och drar ner mig i djupet? Vad det skulle vara? Näcken? Ett gammal vrak som drivit in? Sjöodjur? Gammelgäddan? Ja, skratta ni som inte är drabbade – det bjuder jag på. Men ni vet inte heller säkert!
Det spelar ingen roll om det är 1 meter eller 10 meter djupt. Kallt eller varmt. Någon annan måste i först och undersöka om man bottnar och hur botten känns. Om det finns växter eller stenar eller nåt äckligt som jag kan fastna i. Spelar ingen roll om jag badat där förr. För det var d då, det! Nu är det nu.
Det räcker att vem som helst badar, då kan jag leka turist och fråga så där i förbigående om det är djupt, hur botten är... Men idag fanns inga andra i vattnet och maken badar inte av diverse skäl. Så där gick jag och suktade på bryggan tills våra grannar kom. Perfekt. Gubbarna satt under ett träd och pratade medan vi damer simmade och plaskade och badade och njöt. Inte en algblomma i sikte. Och Näcken höll sig borta, jag skickade förstås i Ingalill först så hon skrämde bort honom… Hur botten var? Vet inte - jag har en ihoppnings- och simteknik där jag bara rör mig helt nära ytan.
Så du gagga – simma vidare bland dina näckrosor du. Aldrig att du finge i mig där!
Nähä! Blogspot vill inte ta emot bilder idag - och jag som hade en så fiiiiiin...
16 kommentarer:
Men det finns mycket läskigt på botten. Så du är icke ensam om din fobi. Älskar vatten lika mycket som jag är rädd för vad som finns under ytan. Tycker det är obehagligt med mörkt hav långt bort i från land....badar ogärna från båten med andra ord. Sen tycker jag det är lite läskigt med insjöar....hur många deckar-filmer drar inte upp lik ur idylliska sjöar?
Många må tycka att det är konstigt att jag som verkligen ÄLSKAR vatten verkligen även kan vara rentav skit-skraj för det.
Å, så skönt. En till!
Jag förstår att man kan ha fobi. Jag har det för höjder. Det behöver inte vara mer än två meter (som vi nyss haft på framsidan av huset). Benen bär mig inte, det är en hemsk känsla att inte komma framåt, att allt bara gungar.
Så jag förstår gott och väl att du kan vara rädd för vad som döljer sig under ytan. Det är väl också en mer befogad fobi än min...
Min ofru har väl ungefär samma fobi som du. Hon tror att gäddor och oknytt ska anfalla. Min fobi är en annan, att inte bada om det är mindre än tjugfem grader i vattnet. Kanske det har med vissa kroppsliga egenheter att göra men det är irriterande att det sällan är badvänligt.
Det här känner jag så väl igen. Mitt knep är också att helt enkelt simma uppe vid ytan för att inte alls nudda de där slemmiga algerna på stenarna där nere eller komma åt smådjuren som kryper i sandbottnen. Det är bara det att ibland så flyter algerna uppåt och då får jag en väldig fart på simtagen.
Förstås undviker jag de långgrunda strandbaden som det finns så många av på Skånes västkust.
Tacka vet jag simbassängen i stan. Där ser man ju vad som finns under ytan.
Delar Din fobi till fullo. Tyvärr har jag tagit den steget längre.... Trots att jag vet att det inte finns en endaste liten haj i svenska insjöar så är jag stel av skräck när jag simmar. Måste ha nära till land så jag snabbt kan kasta mig upp. Så fort jag kommer i vattnet hör jag "daa da daa da daa da" (skulle föreställa ledmotivet i Hajen). Tror ni jag har blivit retad i mina dar?
Uffe: din fobi delas av maken...
Susanne: Just det! Bassänger törs jag hoppa i - det enda jag kollar är om någon råkar vara i vägen (eller i vattnet kanske det heter här)
Men långgrunt går an - då kan jag gå ut lagom långt och simma inåt. Eller plaska mig fram eller nåt annat töntigt som ingen ser...
Batbut: Varför sa du HAJAR! Nu måste jag ju tänka på det med...
Fast krokodiler har jag ägnat mycket tid åt att förklara för utländska elever att vi inte har. Så det tror jag på nu...
Men är det långgrunt är ju sannolikheten att trampa på något otäckt mycket större. Vem vet vad som döljer sig där under. Faktiskt har jag en kompis som blev stucken av en stingrocka som hade gömt sig vid vattenbrynet. Fast det var förstås inte i Sverige.
Samma sak med mig.....måste alltid känna botten...kan kanske bero på att jag nästan drunknat två ggr när jag var liten.....men konstigt nog så älskar jag havet....men inte botten
Jag ger mig ut på vatten (är ju så glad att jag kan simma i sommar vilket inte gått på två år) men rätt som det är så fylls jag av den där osäkra känslan. Just att något skall finnas under ytan. Då ryser jag hel och hållen och skyndar mig in mot land igen. Vatten är lite magiskt verkar det som
Susanne: Stingrocka... och hajar... hur ska jag våga hädanefter?
maleandro: Då har du ändå nåt att skylla på, det har inte jag. Att sitta på land och titta ut - det har jag inga problem med. Konstigt nog älskar jag att gotta mig när jag går på bryggor och kan se riktigt läbbig botten... där jag slipper gå i... och jag älskar undervattensfilmer om livet på havsbottnen.
Gunnel: Jag vet - ibland har jag trotsat min skräck och försökt - det tar högst 2 sekunder så är jag uppe igen, flämtande...
Skrattar inte alls jag.. känner igen mig.. vem vet vad som finns där under ytan.. o idag, tror jag, att jag läste något om pirayor i något grannlands sjöar där de inte alls var inhemska.. huua..
Fast glasklart vatten är inte bättre det heller.. i och för sig så ser man ju vad som finns under en, men försöker man ställa sig på botten så upptäcker man att den inte alls var så nära som det verkade.. o vad händer då? Jo, man förvandlas till en sjunkbomb.. och får en massa vatten i ögon o andningshål..
Nej, tacka vet jag långgrunt o cirkus 25 grader i vattnet..
Jag har sett snokar i vattnet. Som simmar runt. Min fobi handlar om dem. Jag har jättesvårt att koppla av när jag badar. Ser bara det där lilla huvudet framför mig. Blä.
Jag har precis samma fobi, så du kan trösta dig med att du inte är ensam om den :)
Jag förstår precis vad du menar, fast jag brukar kunna morska upp mig ochsakta saktasakta vada ut och känna mig för lite med fötterna. Förstår inte de som ara kan springa ut och slänga sig i...
Skicka en kommentar