I alla fall. I flera år när vi varit ute och rest har jag samlat på mig bilder på de ställen jag bott. Och - då räknar jag bara fram till dess att vi började leva ett "vanligt" liv i en vanlig lägenhet som inte var lånad. Mina föräldrar var officerare i Frälsningsarmén, vilket innebar att man flyttade dit man fick order. Fram till 60-talet, alltså, nu är det inte så, men det var 1960 som de lämnade och vi kunde bo som alla andra och kunde köpa egna möbler. För man bodde färdigmöblerat - gråskala, trist, opersonligt... Och då, vid nästan 10 års ålder, kände jag att mitt Liv började. Först i vuxen ålder har jag börjat intressera mig för de där första åren som jag försökte förtränga länge.
Här är de fyra första:
Det är, i normal läsordning, Stockholm 51-53 (vita huset, Myrorna finns där nu), Södertälje 53-55, Örebro 55-57 (rivet numera, fanns bara en modell) och Uppsala 57-59. (Som synes är Södertäljekåken på väg mot rivningsdöden)
Det sista FA-stället var Malmö, 59-60, också rivet, ett nytt orange hus byggt på platsen, mitt i första bilden, till vänster. Resten av husen på den smala gatan fanns kvar. För enkelhetens skull bodde vi alltid ovanpå möteslokalen... 
Sen följer tre "låneställen" där vi bodde medan vi väntade på att få en egen lägenhet. Det var hos vänner i Motala, 1 månad 1960, i en sommarstuga nedanför Övralid, ca 2 månader, en statarbostad i Vinnerstad utanför Motala, 3 månader. Den senare var omöblerad, så där hade vi det rätt mysigt... madrasser på dörrar som låg på kartonger... fast vi började med att köpa köksbord första dagen... Och sen - i januari -61, strax innan jag fyllde 10 år, kom den lyckliga dag då fick en egen lägenhet. Detta fula hus, som då var sprillans nytt så vi fick hoppa på bräder in från leran, var det absolut vackraste ställe jag sett. Det var Vårt Eget Hem! På andra våningen, i vänstra uppgången...
Här bodde vi ett par år innan vi fick en större lägenhet i samma område. Sen följer ytterligare ca 10 ställen, men de är ointressanta, för då har jag varit med och tittat och planerat. De första ställena hade ingen av oss sett... vi bara flyttade in.
36 kommentarer:
Tänk - det där har jag i vuxen ålder funderat på ; hur det är för familjerna som flyttar med när (oftast)fadern får en annan tjänst och som det var förr ofta en tjänstebostad därtill. Hade klasskamrater som levde sådana liv. Här idag, borta imorgon.
Det var hemskt. Byta kamrater... byta skola... byta dialekt...
Men detta har jag skrivit en lång drapa om - 100 sidor - och det är inget för bloggen.
Oj, jag som tyckte det var aptråkigt att bo på samma ställe hela hela tiden.Lyckan var att få byta rum med någon av systrarna, för då kunde man ju passa på att göra om lite också. Så olika det kan vara.
Vonkis: är det inte rätt vanligt; man tror att det andra sättet är bättre/roligare?
Jag har träffat på flera stycken som tyckte att det var helt okej att flytta så här mycket - men de flesta gillade det inte.
Jag kan ju aldrig träffa på gamla skolkamrater, jag var inte med i klassen tillräckligt länge för att ens komma ihåg vad de hette i efternamn - förrän i slutet i 3:e klass. Det var min femte klass och där var jag kvar till sexan.
Oj så många ställen du bott på! Jag som tyckte att jag flyttade mycket ett tag, fem adresser på två år, men det var självvalt då jag hade flyttat hemifrån.
Jag avskyr att flytta, inte för att komma till ett nytt ställe, utan för just själva flytten.
Folk kånkar omkring på mina saker, jag vet inte om de är rädda om dem och jag har ingen koll på var saker är riktigt.
Hopplös pedant, i det avseendet.
Oj vad du har bott på många platser. Känns det skönt nu när du kan bo på en och samma plats?
Linda: Jag tänker nästan aldrig på de flyttar jag gjorde senare - fast det har varit fler än de 9 första...
Själva kånkandet var inte svårt på Frälsis, vi hade inte mycket grejer alls. Det svåra var att inte hinna få rötter.
Det sägs att folk alltid har flyttat på sig genom årtusendena och att det är normalt - men då höll man ihop i stora grupper.
Eva: Jag har blivit väldigt bofast - ja. Och jag vill helst inte möblera om heller. Har aldrig bott någonstans så länge som här, 17 år i det här huset och 25 år i stan. Fast - om lämplig plats dyker upp kan jag visst tänka mig att flytta igen.
Jag har också flyttat ofta, påtvingat, så att faktiskt få rota sig kändes viktigt, när jag själv hade möjligheten att välja. Har inte flyttat på 22 år nu. Känns bra.
vilken barndom.... var det jobbigt att alltid lämna gamla vänner och försöka hitta nya? en bekant till mig i USA, är officersdotter och hon fick flytta man runt vartannat år. Hon beskriver det positivt med att hon (numera?) har lätt för att göra nya bekantskaper eftersom hon tvingades lära sig det.
Jag försöker att sätta mig in i din situation som barn med alla flyttningar. Försöker tänka mig hur det skulle ha varit utan alla klasskamrater och magistern som var kärnan i vardagen.
Hur känns det nu för dig när du tänker tillbaka på "barndomshemmet"?
Det här är inte alls ointressant. Tvärtom!
Det måste ha varit jättesvårt att ställa om sig för varje plats ni bodde på. Bytte du också skola varje gång?
Vilka intressanta liv folk lever! Och vad man får lära sej mycket nytt i bloggvärlden. Att "vanliga" officersfamiljer flyttade runt hela tiden, det visste jag, men jag har aldrig fattat att detsamma gällde även den andra Armén. - Och nu har mitt alias hamnat där det hör hemma; i armékretsar, urspungligen Montgomery och hans desert rats. Fast jag är väldigt fredlig av mej och solidariserar mej mer med de vilda små råttorna som far omkring i öknen. Hoppas vi får se några; vi ska snart ut på camping i "riktiga" öknen. AnneMaj är inte den enda som gillar äventyr!
Visst är den första bilden från Tomtebogatan? Där har jag bott!!! För hundra år sen!
Panter: Jag tycker också det är skönt att vara bofast.
Josephine: Man måste ju lära sig att bli lite kameleont och passa in i olika situationer, och visst har jag lätt för att prata med nya - men ett tag kände jag mig bara som kameleont.
Quid vis: Jag har inget "barndomshem", det är i så fall de här 9 ställena som jag omväxlande tänker på. Det blir alltså: När vi bodde i Örebro (bästa stället!) när vi bodde i... osv.
Men jag har skrivit en sång om det barndomshem jag borde haft - och den har gått hem!
MMY: Jag började skolan i Uppsala, tvåan i Malmö - och sen när jag började trean hade vi ingenstans att bo, så under de där två korta perioderna blev det två olika skolor.
Ökenråttan: Ditt liv är väl spännande om något! Sen är det väl ofta så även här, att gräset är grönare...etc. Jag upplevde inte alls min barndom som spännande. Enbart långtråkig. Men jag hade gott om tid att fantisera och det har jag haft nytta av.
Tomteråttan: Välkommen - ny bekantskap? Visst är det Tomtebogatan!
Att känna sig hemma är ovärderligt! Jag tyckte det var fint att få se dina bilder, du borde skriva en bok om armens historia, eller så har du kanske redan gjort det?
Intressant var det i alla fall och varför får man inte vara 'privat'.. strunt i det *skrattar*
Strumpstickan: Kul att du gillar dom. Och naturligtvis har jag redan skrivit - både om mitt liv som officersbarn och om mina föräldrar tidigare liv, men det är inget som förlagen tror på. "Välskrivet och intressant - MEN - svårsålt..."
Nästa gång du handlar på "Femman" kan du tänka på att mina föräldrar gifte sig på femte kåren i Gtbg, som låg där tidigare och som fick ge namn åt köpcentrat.
Har du inte hört att det ideligen tjatas om "personligt men inte privat"?
Vadå fult hus...då ska du se det vi ska flytta till...ajaj. Men lägenheten är ok.
Jag fick en känsla av att jag tyckte lite synd om dig när jag läste hur ni farit runt. Inte lätt att byta kamrater hela tiden när man är liten. Men samtidigt har man lätt för att anpassa sig.
Intressant läsning!
När jag var liten (mindre än nu alltså) flyttade vi ett antal gånger. För något år sedan åkte jag runt en sommar och kollade upp de platserna. Man blir lätt nostalgisk med åren ...
För många år sedan gjorde jag en liknande resa med min mor och tittade på var hon hade bott under sin uppväxt. Mycket intressant.
Gunnel: Man ska ju inte döma efter utsidan, men... man ska ju bli glad när man är på väg hem också. Får väl hoppas att det är ett fulsnyggt hus ni ska bo i ...
(Jag tog bort dubbletten!)
Hovberg: Tack, kul att du tycker det. Visst blir det en nostalgitripp!
Jag har faktiskt tittat på många av de ca 35 ställen mina föräldrar har bott på, men flera är rivna sen länge.
Här i stan bodde far på det gamla Frälsis, som numera är restaurang. Jag äter där ibland, och kan nästan höra fars röst eka där... Det var -44, när han träffade mamma, men att vi hamnat här hör inte ihop med det. Eftersom de bott på så många ställen är chansen stor i alla landsändar... :)
Det finns ju sådanadär "print-on-demand" på internet? försök ge ut den som en sådan bok? En godvän till mig här - Doeke - gav ut sin senaste genom internet - en biografi på engelska om Djingis Kahn - Http://www.lulu.com - kolla!
- det enda kan vara att du får betala lite tull på eländet när det kommer till Sverige, det fick jag senast för mina kalendrar från cafepress.com men i mindre upplagor är det överkomligt.
svenska print-on-demand finns väl oxå?
Josephine: Jo, det finns POD här också. Men man måste slänga upp bortåt 20 000:- minst - och det är inget jag kan prioritera.
Dessutom är jag helt kass på marknadsföring. Jag har jättesvårt ens att sälja de böcker som förlaget har gett ut. Känner mig som om jag tvingar på folk nåt. Kan inte.
Men - jag avvaktar. Skriver om och försöker igen... får väl ta livet av nån och kalla det deckare, det brukar gå hem... (hoppas ironin går fram!)
Mycket intressant att få läsa det här. Det är historia och den behöver ju inte alltid vara så gammal för att vara spännnade. Jag kan tänka mig att du måste ha skaffat dig någon sorts "metod" för att orka med att flytta och bryta upp från dina klasskamrater hela tiden? När du nu ser tillbaka på det, fanns det något som var positivt med det, jag menar som du tyckte då?
Tack för att du delade med dig av din barndom!
Tomtebogatan - där bodde vi i några år i en vansinnigt charmig våning - en etta och en tvåa som var ihopslagna. Fem trrappor utan hisss. Utsikt över Birkastans takåsar. Om man ställde sig på köksbordet kunde man se stadshustorrnet. Vår äldste son äär född där; ja inte fem trappor upp utan påå närbelägna Sabbatsbergs sjukhus.
De där trakterna var mycket inne på den tiden, cooola Sveensson & Butler låg om hörnet t.ex.
När barn nummer två var på väg flyttade vi och där har vi bott sen dess. 31 år sen. När vi inte tillfälligtvis bor i Öknen elelr andra Utländer, förstås.
(Jag vet att det bllir dubblering av bokstäver men nu ORKAR jag inte längre hålla på och rätta. Vad kan dubbelskrivvningen bero på? Vi har ändrat i inställningen av repeteringshastigheten eller vad det heter, men det hjälpte inte.)
Håller med de ovan som konstaterar att det här inlägget var jätteintressant. Fascinerande verkligen hur ni flyttade runt i organisationens spår. Berätta gärna mer i detta ämne. =)
Vad bra att du skrivit boken men skit åt förlagen! Och jodå, visst har jag hört uttrycket men tycker det låter lika platt och trist som sådana bloggar lätt kan bli...
Kul historia med 'femman'!
TACK - ökenråttan, jill (välkommen!) och Strumpstickan...
Efter all peppning funderar jag på att göra en egen blogg med barndomstexten som följetong....
Vi får se - nu ska jag strax rusa till jobbet. Nåja, jag håller 30 och 50-gränserna förstås...
Detta var sannerligen fascinerande!
Och en extra bonus att få veta varifrån namnet "Femman" kommer! Tänk så många urgöteborgare jag har frågat som har haft en aning!
Ö-helena: Hela det kvarteret var rena slummen och "femman" var en fristad för väldigt många och på 40-talet var det en otroligt välbesökt kår med många medlemmar, så bland de äldre var "femman" ett mycket känt begrepp. Pappa var SÅ stolt när han berättade om det här när vi var små.
Nu kan du berätta hur det förhåller sig!
Jag tycker väldigt mycket om berättelser om uppväxter och barndomar. Jag är glad att pappa har börjat skriva om sin.
Tack för att du delar med dej, jag blir så glad av att läsa det här!
Många varma kramar till dej!
Cornelia + Kristin: Det värmer mig att höra - jag har blivit mer och mer intresserad med åren.
Jag ska grunna ett tag till på om det blir nån egen blogg.
Oj, vad du flyttat. Men det måste varit med blandade känslor att bryta upp för ny plats?!
själv måste jag vara en totalt inrotad person som endast har flyttat tre gånger i hela mitt 40+ liv.
Ja! Där är ju Hyregatan! Kära Malmö! = )
Pladdertanten: Det var nog inte förrän efteråt jag förstod hur jobbigt det var, och varför jag kände mig rotlös.
Mette: Det var härliga dagar i Malmö i somras! Vilken kväll där på grekiska restaurangen...
Skicka en kommentar