De gustibus non est disputandum

… säger de lärde, men jag tänker i alla fall diskutera smak nu. Fast på svenska, eftersom den där frasen är en av två jag kan på latin… (Den andra handlar om kyssar – vilket vore dumt att skriva om i förkylningstider.)

Smak – del I
Häromdagen fick jag ett julkort från prästen i mina föräldrars församling – där de bodde under sina sista aktiva år, som glada pensionärer. Prästen fick i somras det manus som jag skrivit om deras liv i yngre år, en tjock lunta på 250 A4-sidor som ratats och refuserats av flera förlag. Hon berättade att det numera är hundraprocentig uppslutning på vartenda syföreningsmöte där hon läser den högt, tanterna sitter som tända ljus och väntar ivrigt på att få höra mer. Hon oroar sig bara för att den ska ta slut, för vad ska hon hitta sen att läsa som kan matcha det här spännande manuset?

Jätteroligt att få veta, jag blev så glad så – men det ger inget klirr i kassan… Syföreningstanterna, som själva var med under 40-talet och känner igen sig, är ingen stark köpgrupp i förlagens ögon. Ett förlag svarade att det var både välskrivet och intressant, ”men nuförtiden måste det till mer rafflande manus för att vi ska våga satsa…” Jag får väl kanske peta in ett litet mord…

Smak – del II

Och så har recensionen av ”Killar, bollar & kör” anlänt från Bibliotekstjänst. Intressant läsning – för även där går åsikterna isär. 11-åringen som recenserade i NT på nätet, skrev ”En av de bästa böcker jag läst” och ”Den får 10 poäng på en skala från 1-10” – medan den ena Litteraturvetande recensenten skrev:
"Jag uppskattar böcker med realistiska teman, men den här berättelsen känns alltför tillrättalagd. När de olika motiven är alltför etiskt korrekta, svåra problem lättlösta och slutet maximalt lyckligt är det lätt att det skapas en distans mellan läsaren och texten."

Sen fanns där en del positivt, men det negativa gav dålig klang åt alltihop.

Man får alltid två recensioner därifrån, den andra var bättre, riktigt bra faktiskt, men då har misstänker jag att inköparna på biblioteken redan smittats av den första och stryker boken från inköpslistan – det enda negativa i nummer två var att ”layouten var tråkig och textmassan kompakt, den hade lättats upp av bilder”.

Och om det senare skrev 11-åringen:

Det var lagom stor text och lagom långa kapitel. Jag gillade att boken var tjockare och att den inte hade några bilder. Det är roligare att läsa utan bilder. Jag tror att det är Angelika och Jonte på omslaget och sedan några killar som spelar basket.

Nu är det inte tröstekramar jag är ute efter, jag deppade bara ett par timmar och det har gått över nu, och jag gläder mig fortfarande åt den okända barnrecensenten och åt att både Lindalotta och Elisabet i Ystad blev glada av att läsa den. Däremot hoppas jag förstås att göra er andra så nyfikna att ni går till biblioteket och lånar den – för det som gör mig nedstämd är att förlaget inte ger ut del II om inte del I säljer bra. (Stort tack till dem som redan gjort det – och även till dem som köpt förstås!)

Alldeles nyss kom ett mail från en skrivarkompis, jag tar mig friheten att citera några rader:

Det är faktiskt inte alla som vill att den typen av frågor skall få en oetisk lösning, vara svåra att lösa och med ett slut som är olyckligt. Om jag tänker efter, är det ganska många, för att inte säga de flesta jag känner, som föredrar att boken är just så som recensenten framhåller som en nackdel.

F.ö. kan meddelas att hostan låter riktigt bra nu när jag övat hela natten…