Jag har för länge sen upptäckt att mina barndomsminnen saknar färg, de är i svartvitt. Förutom någon enda detalj som lyser upp mitt i det grå, ett hörn av den gulrödrutiga pläden som jag lärde mig fläta på... Hm... kommer inte på något mer i färg.
Det kan inte bara vara gamla foton det beror på, för det finns inte så många från min barndom, men jag har desto fler rörliga minnen i huvudet och de är allihop som svarvita korta filmklipp.
Eftersom jag ärvt en del prylar, vet jag med bestämdhet att det faktiskt fanns färger förr också. (Fast... färgen kanske lades på senare...?) De knallröda juldukarna från 30-talet... Det turkosa glasfatet... och mammas blommig förkläde som jag inte kan kasta...
Jag har upptäckt att jag inte är ensam om att tro att det var färglöst förr. I går såg jag filmen Vera Drake, och där var ett grått filter lagt över varenda scen. (Typiskt också att det skulle vara så himla segt och trist när jag nu äntligen hittade en medelålders kvinna som huvudperson!) Likaså i filmen Den bästa av mödrar som jag såg för ett par veckor sen. Där gick allt i grågrönt - men om det disiga i bilderna verkligen fanns eller berodde på att jag grät hela filmen igenom, det vet jag inte.
Fast förresten... det där disiga fanns i nästan alla scener i Krönikan också... Jag som trodde luften var renare förr! Är det för att vi ska fatta att det inte är nu det gäller? Vi kanske är korkade? Lite hjälp för oss att förstå?
Men så minns jag filmen Amadeus... starka färger...Var det kanske bara på 1940- och 50-talet som livet gick i gråskala?
15 kommentarer:
Japp! Det var på 60-talet som det färgrikt!
Nä, det där med filmer... jag tror att det är ett sätt att skapa en känsla av det som skildras just är för länge sedan. Jag har också funderat på ljussättning och färgval i filmer, lite märkligt är det ibland.
Jag minns min barndom i färg, men nu när du skriver det så kanske det är kopplat till korten i albumen... det tål att tänka på.
Jag tror du har rätt i det! Det handlar om att tala om för tittaren "nu hr vi gått tillbaka i tiden... det är läääänge sedan det här hände..."
panter + blyger: Jo, jag förstår tanken bakom, men jag tycker den är onödigt pedagogisk.
Finesser som att ljuset är klarare i "rika" miljöer och murrigare i eländiga - det kan jag köpa som finess, men just det grågröna rakt över känns trist.
40- och 50-talet kan jag inte uttala mig om men min barndom på 60-talet var färgrik. Däremot mina föräldrars var nog väldigt gråbrun och trist, kan jag tänka mig.
monica: Intressant att du minns färger. Att dina föräldrars hade en gråbrunskala kan jag mycket väl tänka mig, men det var ju också speciella förhållanden.
"Som jag lärde mig fläta på ..." Jag har i alla år haft ett starkt minne av när jag lärde mig fläta - ja just det: på vad och när? Nu minns jag det inte längre!! Det är helt borta. Hjälp, seniliteten har slagit sina klor i mej. Jämmer ... från nu kommer det bara att gå utför!
Där har du rätt.. Bilder som jag har kvar av barndomen om få, var i färger. De första och endast fyra bilder på mig var svart-vitt. Jag försöker minnas min barndom och det är svårt!
På tal om filmerna det var intressant reflektion du kommit fram till. Jag gillar Krönikan, eftersom den var en del av min barndom. Ska kolla in "Den bästa av mördar"
elinleticia: Jag var nog i tonåren när jag upptäckte att hela mitt 50-tal (är född -51 var i gråskala)
Ökenråttan: Jodu, minnet är det som försvinner först - sen har jag glömt vad det andra är...
Anne-Maj: Jag var lite skeptisk till att se den, har så svårt för bortlämnade barn, men jag är glad att jag såg den även om jag grät hela tiden.
Tänk, jag drömmer också svart-vitt, men jag tycker ändå att jag har ganska färgglatt liv :)
Den bästa av mödrar krävde några näsdukar, intressant att jag såg den tillsammans med Krigsbarn, efteråt berättade de sina egna upplevelser (min far flydde också).
Det är färger i "Den bästa av mödrar". :)
Hur jag nu kunde se det eftersom även jag grät så det skvalade. VILKEN BRA FILM!!!!!!!
vad roligt det är att läsa i din blogg, får alltid et skratt som är så bra just nu...tack!!!
Förresten deta med färger ,vad intressantt det kan vara..själv så tänker jag mej väldigt mycket omvärlden i färger. Fast jag är en ganska färglös person ,klär mej nästan i bara tråkiga färger,svart mörkblått osv..men min barndom (född 57) så tänker jag alltid i alla gröna ,röda färger.Finns iof bara svartvita kort på mej som liten med, men tänker ändå i färger när jag ser dom, kan bero på att mina föräldrar sagt vad jag hade på mej . Det är spännande med färder iallafall.
Jag minns också , särskilt 60-talet i en Brun/gråmurrig färgskala, kan det vara så att det var mkt de färgerna då?
Eller så bär man med sig minnen i dessa färger?
Hannele: jag har hört att en del drömmer i svartvitt, men det gör inte jag - utan i starka färger. Bakåt i tiden bleknar minnena för varje årtionde.
Annika&Saga: Jo, visst var det färgfilm, men allt var gråbrunt, grågrönt, grårött osv...
Pia: Vad glad jag blir att du blir glad!!!! :) Kul. Tack för att du säger det! Tror du att det har med personligheten att göra? Jag klär mig i rätt mörka och helst omönstrade kläder, men påstås vara färgstark...? och jag minns i svartvitt... och du i färg?
eva: Det fanns väl inte så mycket neonfärger, men nog fanns det färger i kläder och dukar och blommor? Röda tulpaner måste väl ha varit röda?
Kläder var nog ofta murriga för att inte fläckar skulle synas och för att passa till allt länge - men gardiner och hårband och sånt?
Skicka en kommentar