Egenheter

Jag har blivit utmanad av två bloggare att berätta om mina egenheter. Okej – sätt er tillrätta, lägg en filt över knäna, ta fram kvällsmaten, häll upp nåt att dricka… för det här lär ta några timmar…

Alltså, enligt mig närstående personer skulle det bli en tegelstensroman, men lugn – jag håller mig till vad jag själv tycker att jag har för konstigheter för mig, och då är det snabbt avklarat. Sex egenheter skulle det vara… hm… har jag så många ens? Vi får se.

Utan inbördes rangordning:
Jag måste alltid lufta kaffet när jag fikar hemma. Jag får sätta mig på händerna för att låta bli när jag är borta. Familjen tycker att jag baltar och kladdar – men jag lovar: kaffet vinner i smak om man häller upp det i en annan pyts först och låter det lufta en stund. Om jag har bråttom ( = ofta) häller jag det några gånger fram och tillbaka. Okej då, jag spiller ibland… men det brukar vara jag som får torka upp det.

Jag kan inte ha någon pip som står på bordet och tittar på mig när jag äter. Kaffepanna eller tekanna eller nåt som är riktad mot mig. Jag känner mig iakttagen av det svarta tysta stirrandet.

Jag hatar all slags matte – men kan inte låta bli att räkna allting jag lägger upp – skär upp – plockar in/ut/fram… jag använder inte summorna till nåt, det är helt meningslös räkning. Försöker tänka på annat, men är snart igång igen och räknar från ett… gurkskivor, tallrikar... Skitjobbigt att plocka blåbär blir det… Och trattkantareller…

Jag går barfota ett varv i trädgården innan jag lägger mig – men – det ska vara antingen sommardagg eller snö. Inget halvslafs med vår- eller höstslask. Ett kort promenad med snö upp till anklarna tills det svider i skinnet… Jättehärligt! En av orsakerna till att jag inte vill bo på fjärde våningen - här är det ingen som ser mig. (Om nån går förbi bakom häcken är de bländade av grannens flaggstångslampa och ser inte mina snöexcesser.)

Jag kan inte göra nånting hemma om jag inte har bytt om. Inte ens läsa tidningen. Kan knappt åka hem på lunchen och äta – allt känns fel i normalt ordnad klädsel och jag spiller garanterat på mig. Att jag kan äta, leka, dansa och jobba i skolan fattar jag inte, hemma funkar det bara inte. Det första jag gör när jag kommer hem är att slänga av allt som sitter åt, och först när jag fått på mig raggsockor och mina slitna vardagskläder med uppknäppta jeans, känner jag mig normal. Och livrädd att nån ska komma och ringa på…

Nej, det blev bara fem. Djupare än så ids jag inte gräva. För jag kan väl inte berätta att jag… nej, det får ligga i dunklet! Vem som helst som inte redan roat sig med detta gräv-där-du-står-arbete kan haka på.

Förresten – idag kan jag spara in fredagsvinet… jag behöver bara ta på mig mina nya glasögon – inte för att jag kan kalla det gratis ”yrschel” för dom var ganska dyra… men ändå, snurrar gör det. Förmodligen för att ena ögat hade försämrats mer än det andra. (Nej! Jag har inte stått och kikat genom nyckelhål och blivit kall om ögat!) De blåsilvriga är progressiva och de rosasilvriga är aggressiva... känns det som i alla fall, för jag kan läsa på hur nära håll som helst nu. Det blev inga svarta breda skalmar - jag är inte slav under Modet.