Det har också gått många historier om honom här i bygden... Jag har träffat två damer som arbetat hos honom - den ena som köksa och den andra som sällskapsdam, hon läste högt för honom och konverserade närhelst på dygnet lusten föll på att ha sällskap.
Förrförra sommaren var jag där på konsert en ljuvlig sommarkväll, greven bjöd in till diverse konserter i sina stora och slitna salonger flera gånger varje sommar. Jag minns inte så mycket av musiken, för jag var fullt upptagen att titta på allt annat. Alla gäster fick gå runt fritt på nedervåningen och se sig om, de privata dörrarna var noggrant märkta.
Faktiskt, mina nothögar ligger i lä... Tavlan på väggen är hans stamtavla.
Det känns sorgligt ändå, trots att det inte var oväntat att han skulle gå bort när som helst. "Vår" greve var en märklig kvarleva från ett fjärran århundrade. Ingen vet ännu vad som ska hända med hans Herrborum, där inget levande fick dödas. Stanken från alla katter... hu, jag ryser vid minnet, de var så många att det kändes som en makaber film att gå genom "kattskogen" ner till sjön. Han fick flera anmälningar för att han inte höll antalet nere till det han fått tillåtelse till, då lär han ha frågat om han ska räkna myrorna i skogen. "...för de är också rätt många..."
Så länge hans mor levde, blomstrade godset och framför huset fanns grusgångar och tuktade buskar och rabatter. Nu växer det sly ur skorstenar och takpannor... men godset ligger sagolikt vackert nere vid en havsvik.
Jag hoppas att greven blir rätt titulerad när han kommer till himlen... för det var viktigt!
24 kommentarer:
Inte trodde jag heller att du stötte på greven :)
Kanske ska du köpa godset? Tänk, vad mycket utrymmen dina körelever skulle få. Eller starta en privatskola?
Var det inte ett reportgade i Tv om honom? Känns som om jag känner igen detta.
Hannele: Näe... möjligen stötta upp... han var ganska fallfärdig när jag såg honom senast.
Monica: Jodå, med träd som slagit rot på taket... det är så totalt förfallet att det rasar ihop snart.
eva: Jodå, det gick en film om honom - var det i julas? Jo- och förra julen gick den första gången.
Ingen släkting som kommer att ärva då?...
josephine: Det stod i tidningen att han har någon kvinnlig, rätt avlägsen släkting... kanske är det du?
När jag tittar på bilderna ser det ut som en liten idyll...men så är det tydligen inte. Synd att låta ett sånt fint hus gå till förfall. Sen tycker jag egentligen synd om katterna...vad händer med dom nu när husse inte finns kvar?
Gunnel: Både och. Det är nästan spökaktigt med det förfallna som ändå levde och fungerade med greven. Nu? Har ingen aning. Katterna hade det nog himla bra, men jag vet inte hur tama de är.
Hur det än är och har varit, tycker jag att det är bra att det finns svängrum för så pass udda människor. Det behövs människor som sticker ut. Det måste ha varit ett jättefint ställe.
Panter: Ja, det är därför jag tycker det känns vemodigt. Han tillförde verkligen något!
Så speciellt det ser ut att vara där. Speciellt och lite vemodigt sorgligt. Ännu vemodigare blir det väl nu...
Måste nog kolla in lite mer info om greven. Låter intressant!
annika: Det står ganska mycket i artikeln som det finns en länk till här ovan.
Det ser så fridfullt ut...
Men att renovera måste vara ett heltidsprojekt, och det kostar ju en hel del.
Undrar, precis som Gunnel, hur det nu kommer att gå med katterna...
Så vackra bilder og spesiell historie. Hoppas også katterne blir ivaretatt.
Underbart inlägg!
Det är just sånt här som gör bloggläsandet så fantastiskt. (superlativen staplas på varandra som vanligt .., det gäller att hålla stilen .. haha ...).
Tack för titten!
Vilka fantastiskt vackra bilder! Hoppas det är ok att jag länkar till dig idag, jag tyckte greven var en mycket fin man när jag såg dokumentären på tv om honom.
Lindalotta: Mitt i förfallet känns det som om tiden står stilla där. Det kommer säkert att stå att läsa om katterna i tidningen - det finns ju rätt gott om katter på landet, och några stadskatter är det inte.
Julie K: Ja, det var en speciell man! Målade fina akvareller och komponerade gammeldags musikstycken...
Elisabet: Åh, jag tackar! Men jag håller med dig, jag gillar också vardagsreportage om både vanliga och ovanliga människor. Förresten -finns det några vanliga???
Strumpstickan: Visst får du det! Bloggen är ju öppen och det stör inte så våldsamt om dina besökare bara inte klampar när det stiger på... *fniss - gu' så rolig jag är va!*
Förmodligen kommer dokumentären att gå i repris snart!
Spännande inlägg. Kommer att tänka på våra grevtanter (grevinnor) som vi hade som grannar när jag var barn i Newnose Harbour.
OM det går i repris kan du väl berätta det för mig! Skulle vara så trevligt att se. Fina bilder!
Ja då var jag inte ute och cyklade. Speciell man, vill jag minnas.
Londongirl: Jag trodde att jag hade svarat, men tydligen inte... Det var en bra översättning av din hemort... Jag ska meddela om jag ser att det repriseras.
Eva: Fast det är annars fina cykelvägar där nere... :)
I början av 80-talet var jag ute hos honom och jobbade som hesamarit för kommunens räkning. Jag var endast 20 år och tyckte att det var både skrämmande och spännande. Pappa iinformerade mig innan jag åkte ut att det var viktigt med titeln. Jag tyckte att det var kul, så varje gång det ringde i teleofon så ropade jag upp genom trappen " Greven, det är telefon" och han kom nerfarande från övervåningen. Han var yngre då. Det här är strax innan han började att ta emot folk på slottet.
Kattern akommer jag väl ihåg. Det var en massa öron som stack upp ur det höga gräset. Minnen!
Det måste ha varit hos honom som mina söner med respektive var på middag / lunch eller nåt för några år sedan!
Var det så att han tog emot människor bara så där om de hörde av sig innan? De blev flott serverade av någon anställd för ändamålet och greven var intresserad av att prata med dem om allt möjligt från deras värld och berätta om sin. Han lär ha varit den siste levande av en gammal ätt.
Det var när den yngste sonen bodde i Norrköping o den äldre i Stockholm så det var väl någonstans i närheten där.
Men det kanske var en annan person och det finns fler original i grevebranschen?
Flaxa: Då känner jag tre som jobbat hos honom... ni är nog ganska många, va? Vill minnas att jag under många år ofta såg annons i tidningen om nya "husor".
Inga M: Jovisst är det den greven! När han började känna sig ensam öppnade han ett slags pensionat, och man fick bo där och äta, paying guest kallas det väl. Han berättade i teveprogrammet att det var för att han kände sig ensam. Det var väl därför han öppnade för kammarkonserter också.
Bloggblad - knappast - nu berättade min moster att morfar bara var syssling till honom. Och om jag hade haft släktboken här (vilket jag inte har) undrar jag om han inte var ingift syssling med den där Josias Montgomery?... hmmm....
Och Vad ska man göra med ett oelektrifierat förfallet trähus av den storleken? kanske söka EU-stöd för renovering till ngn sorts museum eller kulturell grej? Det vore synd att dra in el i det, det skulle förstöra atmosfären.
Han var inte dum som botade sin "ensamhet" på det viset! ganska smart faktiskt :-)
Skicka en kommentar