...tog jag inte med i dag på sista sånglektionen för terminen, men väl ett par musikaliska muddar. Eftersom hon inte stickar själv var det extra kul att göra ett helt eget mönster som ingen annan har - mer än jag förstås som har gjort ett par till mig med andra pärlor. Mönstret syns bättre på riktigt än på bilden, för den som inte ser mönstret är det F-klav för vänsterhanden och G-klav för högern.Gårdagens fest känns i musklerna... tur att jag var ledig idag, för segare har jag sällan varit. Fick mail från dottern med följande historia som piggade upp:
"Vi satt på VC och väntade på doktorn i väntrummet.
- Titta där är mormor! sa L och pekade på tidningen M där Amelia var på framsidan.
- Det är inte mormor, men det ser ut som mormor, sa jag.
- Jaaaaa sa L och tittade flera gånger på tidningen. "
Inte för att jag tycker vi är särskilt lika, speciellt inte vad gäller min vanliga klädsel, men jag måste nog medge att vi har ungefär samma grimas på bild - som dottern kallade det för när hon var liten och jag kom hem med skolkorten och frågade vad hon tyckte. "Samma grimas som vanligt..."
Eller också ser barnbarnet illa.... hm... När dottern var i hennes ålder började jag ana att det var nåt fel när hon när hon pekade på ljushåriga män med glasögon och sa: Titta, där är pappa! Ganska pinsamt ibland när den utpekade hörde kommentaren och log generat. När hon väl fick glasögon slutade hon peka ut pappor på stan.
22 kommentarer:
Riktigt passande present.
Fräsiga! Och kul att festen blev lyckad. Dansa är nyttigt för själen
Färgen gillar jag. Jag har inte gått på nån fest och det måste ske nu! Tar du med mig på nästa? Måste självförverkliga mig och få uppskattning från andra *s*
Jättesnygga!
Här ska du få en historia till om glasögon...
När jag var tonåring ville jag inte ha glasen på när vi gick ut och så var det en kväll jag dansat med en mysig kille, berättade om detta dagen efter för kompisen och sa att han var ju så snygg och så solbränd...
kompisen gapskrattar och utbrister - 'solbränd!?' Han var ju färgad! *skrattar*
Snygga...
De kallas väl för pulsvärmare också?
Nå vad de än heter så är det skönt att ha såna på sig när handlederna värker..
Man känner sig lite dum när ens barn kallar andra karlar för pappa på det där viset..
De flesta karlar brukar le eller skratta,tror aldrig att ngn blivit arg eller sur..
Någon av mina barn kallade ALLA vuxna män för pappa och ALLA vuxna kvinnor för mamma,med betydelsen man/kvinna..
Det fattade ju inte de männen som blev kallade för pappa..
Barnet visste mycket väl vem som var dess pappa och mamma..
Mycket fin present till fröken!!!
Tycker det är svårt att ge fröknar och magistrar presenter...Vad tycker du som är lärare att det är roligast att få? Jag brukar ge presentkort till en bokhandel eller presentkort till Starbucks. Men det kan man ju inte jämt hålla på att ge bort heller. Choklad känns lite trist...Snart är ju terminen över och då ger man ju gärna läraren en present.
Hannele: Jag försöker tänka ut fler såna där passande muddar till olika personer - stickar jag handlederna värker.
Batbut: Tack - men dansandet satte sina muskelspår...
Anne-Maj: Visst, häng med bara! Men dina nya massagekunskaper är väl ganska högt upp på trappstegen?
Strumpstickan: Hehehe... pinsamt. Tur att det inte var honom själv du berömde för solbrännan.
Mammamia: Näe, det är väl mest som mamma det kan kännas lite pinsamt när ens barn kallar andra för "pappa". Men å andra sidan vet väl de flesta att barn säger en hel del.
Annika: Som lärare förväntar jag mig aldrig att få presenter faktiskt. Men blommor är det vanliga här, nån gång har jag fått presentkort och det är ju roligare än att få ett modehalsband som blir omodernt året efter... jag minns att jag köpte akvarellfärger + papper som jag alltid drömt om att pröva men aldrig kommit mig för med.
Ljuslyktor och vaser... har jag fått ett stort antal genom åren och visst är det gulligt, men det blir rätt fullt med prylar.
Från barnkören brukar jag få planterade uteblommor till sommaren - och det blir jag otroligt glad över, men det är inget jag förväntar mig som sagt.
Somliga har tjusiga vristvärmare men jag har mitt gamla kamelknä, jag. Det är en persedel gjord av kamelhår och avsedd att träs på ett värkande knä, som man skadat vid skidåkning t ex. Men jag använder det till att stoppa in händerna i det när jag har ont i dom. Som nu när jag tömmer bokhyllor. Varmt och muffigt och värken går över lite, tycker jag alldeles bestämt. Det är ingen elegant pjäs, ser mest ut som om den varit med i trossen i 30-åriga kriget eller så.
Se på de vackra underverken här:
http://junitjej.blogg.se/1178899970_fjril_vingad.html
syr du i pärlorna efteråt eller stickar du med ngn extra tunn pärltråd?...
Visst är det en annorlunda känsla att ge bort något som man själv har tillverkat.
Hoppas inte du och dottern mötte några nykära par där då mannen blev utpekad som pappa...hm...kanske blev lite svårt att förklara sig ur situationen :O)
Bättre present kunde hon inte fått.
Jag har också varit med om att M kallat en främmande karl för pappa när hon var liten men så var de också väldigt lika.
Ö-råttan: Ja, en ökenråtta ska väl ha kamelhårsprodukter?!
Faktiskt har jag haft ett par såna, långt innan det var modernt med pulsvärmare, bara för att jag ofta redan då hade ont i handlederna. Nu hittar jag dem inte... :( Måste städa garderoben i sommar...
Mina tjusiga har jag bara ute när jag ska matcha och vara lite tuff...
Junitjej: Ljuvliga fjärilar! Ska titta ännu noggrannare i morgon - och klicka upp i storformat. Kul grej att odla fjärilar, jag har bara varit med om att odla kompostmask i klassrum.
Josephine: Kul att du vill var med på myspace - med bara en vän kändes det lite magert....
Jag trär på pärlorna med en särskild nål, sen petar jag fram dom på baksidan. Lite pilljobb, men kul.
Gunnel: Förr sydde jag alla kläder, det är skönt att vara ensam om sina kreationer.
Jag tror nog ingen kände sig direkt utpekad - minns inte, det ju mer än 25 år sen...
Monica: Nu gick det om vartannat här - och jo, hon blev jätteglad. Hon stickar inte själv. Tog dem på sig och behöll dem på.
Små barn är nog ursäktade, vore värre om hon sa det nu...
Vilka härliga spontana barnkommentarer :-)
Tack vare syslöjdsfröken Alfhilds märkliga pedagogik kan jag inte sticka. Synd eftersom jag absolut skulle kunna tänka mig att gå omkring med sådana muddar. Fast kanske gröna med grodor på.
Vilken fin present, och en väldigt speciell sådan.
Egenkomponerat arrangemang...... :)
Jag då, som alltid ska vara värst. När jag var liten låg min pappa inkallad. Jag såg honom alltså bara i uniform. Följaktligen kallade jag alla militärer för pappa ... Min unga mamma måtte ha känt sej som en regementsh*ra, ungefär.
Vonkis: I dag vidhöll barnbarnet att det faktiskt är mormor på framsidan av M-magasin. Hon är här nu...
En liten tant: Synd, för det är bara räta maskor rakt igenom. Men om du ska göra grodmönster med pärlor blir det pilligt.
Lindalotta: Mmmm... och jag har planer på annat i musikstil också, vi får se om jag lyckas.
Ö-råttan: Ja, nu fick du vara värst - för även om min pappa gick klädd i uniform hela min barndom, så var det inte många andra att ta fel på - med frälsisuniform.
När min dotter var nästan ett år såg hon en man som skulle passat in på samma beskrivning som hennes pappa. Då gallskrek hon.
Det var tydligen jättehemskt att se nästan-pappa.
Sonen kallade f ö pappa för mamman. Jag kallades för mamma (utan n på slutet).
Förresten lilla tanten!
detär aldrig försent att lära sig sticka.
Uppsök närmaste garnaffär eller varför inte den nionde juni gå på världsstickdagen! Kolla på www.wwkipday.com för att hitta var som är närmast dig.
Cecilia: Ja, att se "pappa" som inte känner igen en... det måste väl vara ett trauma...
Originellt sätt att tilltala sina föräldrar... vår son började tidigt att kalla oss vid förnamn - utan att vi bett om det.
Håller med dig - Lilla tanten måste ju lära sig sticka!
Skicka en kommentar