Jag har inte något gott bloggarminne, jag glömmer fort vad jag bloggat om - men i dag fick jag ett spam på ett två år gammalt inlägg, från en av mina första bloggarveckor och blev påmind, och tänk - det är lika aktuellt idag. Men med ett tillägg: jag hinner inte att läsa så många nya som jag gjorde i början....
Här kommer det alltså i repris:
Jag bloggar, alltså finns jag...
Eller kanske en bättre travestering: Bloggare necesse est…
Att surfa runt bland bloggare är som att gå i en korridor med många dörrar, glänta på den ena efter den andra, lyssna lite…
Jag hör skratt och skämt från ett rum: ”Välkommen! Vad kul att just du kom!” Jag slår mig ner en stund, lyssnar, pratar, skrattar och känner igen… Och när jag går får jag lämna min adress, här har jag fått nya vänner och lägger adressen på minnet.
När jag öppnar nästa dörr blir det ingen reaktion. Där sitter ett par Män i Trettioårsåldern och Löser Livets Gåtor, och i förbifarten tar de även Samhällets Problem. De lyfter inte blicken, de vill inte ha någon inblandning.
Jag stänger försiktigt utan att de märker det och går vidare… I nästa rum finns speglar runt väggarna, det viftas med kläder och prislappar, det kastas guldsandaler och langas väskor mellan 30+flickorna, det suckas och stönas….”Åh, var hittade du dom här läckra?”…. ”Näe, en sån väska måste jag bara ha!” De ser inte att en dam i bekväma Birkenstock tjuvlyssnar – sikten är nog inte så god under den tunga ögonskuggan. De ser inte ens att hon har lika stor gratisbyst som de har betalat 30 000:- för – fast de har sin på ett annat ställe… i brösthöjd…
Jag går vidare – det doftar när jag öppnar nästa dörr! Härliga kryddiga dofter! ”Hej, kom in! Vill du smaka?” Och jag sitter med, äter och pratar och skrattar en stund. Hit vill jag komma igen! Jag lägger adressen på minnet och går vidare i denna fantastiska långa korridor som byggs till dagligen och inte har lås på en enda dörr…
30 kommentarer:
Läst med ett leende! Bloggläsandet på kornet!
Precis! För att använda ett uttjatat ord.
Precis så är det ju... Vissa trivs man väldigt bra med, hos vissa känner man sig helt ignorerad och ointressant, hos andra blir man mottagen med öppna armar.
Visst är det trevligt!"Morskan"
Lilla B, Panter, Qi och morskan: Jag förstår precis att ni känner samma sak :)
Men lilla B - då hade jag inte upptäckt stick- och trädgårdsbloggarna ännu...
Ja, det är på pricken så det är.
Och här känner jag mig hemma ..-)
Elisabet: Tack - får säga detsamma om din blogg!
Håller med - vandrar också längs bloggkorridorerna, stannar upp ibland, gläntar försiktigt på en ny dörr, och öppnar med trygghet de jag känner mig hemma i - som din t.ex.
bibi: Välkommen hit - dig har jag inte träffat på förut. Jag ska kolla in din blogg i morgon, nu är det marsch pannkaka i säng. (Hm... vad sugen jag blev på pannkaka....)
Jo, så är det allt.
Jamen visst är det spännande! Nu har vi ju träffats på riktigt, men tänk alla bloggar jag följer som jag inte ens har ett riktigt namn på och ändå engagerar mig i och blir orolig om de inte bloggar på några dagar! Och bloggare som slutar, jag undrar fortfarande hur de mår och hur de har det!
Vilka underbara liknelser man kan göra med bloggandet. Jag stannar alltid upp vid din dörr och lyssnar.
Desirée: Välkommen hit igen! Din blogg var den första stick- och handarbetsbloggen jag hittade.
PGW: Det är ännu roligare att läsa bloggar där jag har träffat innehavarej. Precis som du undrar jag över dem som försvinner - fast inte så länge... jag hittar ju nya.
Nicoline: Tack - du är så välkommen så. Jag har så många att besöka att jag har inskränkt det till dem som kommenterar här. Måste hinna leva lite också...
Desirée: Så trist! Hoppas att du kommer igen!
Så är det:)
Men varför drabbas inte silikon av samma tyngdlag som vi andra? *skrattar*
Du målar upp en rolig bild av bloggandet. Jag gillar tanken på den där korridoren och tjuvkikandet in. Mest roar mig nog Din bild av rummet med de livsgåtelösande männen som inte vill ha respons och tankutbyte.
Strumpstickan: Äkta väger tyngre?
Inga M: Tack! (jag kom på det alldeles själv...)
Jag gissar att du stött på några såna yngre herrar med Åsikter och Länkar och jargong som bara de själva förstår?
BRA! Sådär känns det verkligen!
Ibland kan man verkligen känna sig udda och "off" och ibland är det verkligen som att komma in i någons varma hem. Mycket bra, och sant, inlägg!!
Annika: Den första sommaren när jag bloggade, kändes det som att vara på tjejfest varje dag... Ibland har jag lust att skriva ut alla inlägg och spara det till barn och barnbarn... "Så gick det till när mormor var ung...efär halvgammal..."
A point, som fransosen säjer.
Hehe...det här skulle jag kanske skriva ut och visa dom på jobbet...hrm...dom flesta vet inte vad en blogg är. Här har du verkligen fått till det :O)
Ö-råttan: Gu' så schöönt att du håller'e te' ett språk som ja' bähäschkar!
Gunnel: Jag har fortfarande många bekanta som inte alls vet hur det funkar - några har hört talas om det - men ytterst få läser och jag känner bara en här i stan som bloggar själv.
Kul att det var så många som inte såg det då när jag skrev det - jag kanske kan hitta fler gamla repriser.... :)
Å så bra skrivet, precis så är det!
Jo, jag tror mig minnas att jag läste det inlägget och därför fortsatte att följa din blogg just för att jag tyckte det lät så bra. Och så minns jag den första kommentaren du gav hos mig angående mitt "svammel" :-).
ella: Kul att du känner igen det!
Susanne: Hehehe... jag minns också att jag reagerade - jag låter bli sånt nu, en tjej som kallade sig dum---nånting, blev jättearg när jag tyckte att hon lät andra tro att hon var dum... Och så har jag reagerat på tantnamn eller pladdernamn också - vilken karl skulle kalla sig dum, svamlande eller pladdrande?
Men jag gillar ditt svammel....!
Fast jag har hittat en blogg som heter "datasvammel" och är skriven av en man som svamlar riktigt bra om datorer. :-)
Kul du gillar sassasvammel.
Eller kanske "au point" är mera to the point ...?
Susanne: Ack ja, det finns alltid undantag som bevisar regeln... :)
Ö-råttan: Sjö nö parl pa frånsä bjä. E sjö nökrivä å frånsä.... mä sjö komprå ö päti. Sjö parl allemanj e ånglä trä bjä å conträ.
Trevligt skrivet, så är det nog, jag tycker det är häftigt att kunna besöka trädgårdar över hela världen - fast det har jag kunnat göra tio år nu.
*ler*
Det är ju så det är.
Man hittar så många som man tycker om och ännu fler som man inte alls har något gemensamt med.
Men de man gillar de fastnar - inget teflon här inte!
Skicka en kommentar