Visst kan jag göra någon en tjänst bara så där - rakt av, utan att förvänta mig nåt i gengäld. Men då ska det betyda nåt för nån av oss... inte bara "Kan du fixa det?" för att någon annan ska slippa åbäka sig själv till telefonen/posten.
Flera gånger på kort tid har jag råkat ut för:
- Kan du skicka det här till NN när du skrivit rent det (som jag inte iddes skriva rent, utan bara gjorde en halvfärdig kladd av... och inte ids gå till posten med)
- Har du mailadresser till X, Y, Z.... jag råkade radera min adresslista ( så kan du skicka det här mailet vidare till dem, jag orkar inte ta reda på deras adresser...)
- Har du telefonnumret till Q? (För jag ids inte ta fram min katalog.)
- Kan du fråga nån som kan komma med sin klass och sjunga på kvällen den §/#? (det är enklare för mig om du frågar...)
- Kan inte du skriva, du skriver mycket bättre än jag... (det faller jag förstås lätt för...)
Kanske ger jag ett mesigt intryck? Det vet jag inte, jag trodde jag låg mer åt rivjärnshållet och jag törs faktiskt säga att de får fixa det själva.
Fast.... i dag gjorde jag ett undantag. Jag fick ett mail från någon i Karlstad som har en musikalgrupp för barn och hade fått mitt namn någonstans ....har du inte skrivit en barnmusikal som heter "Sagosåpan" och hur får man tag i text och musik? Det svarade jag gärna på och uppgav mail och hemsida till förlaget... :) och önskade lycka till...
28 kommentarer:
Oj, jag rodnar nästan när jag läser det där...
Men jag håller på och tränar. Nnnn, nnneee, endera dan lyckas jag nog;-)
Oj, jag är nog alldeles för snäll... eller mesig. Du menar att det finns en motsats till "ja, självklart"?!
Det där var en riktig tankeställare. Varför gör man saker åt andra som de är fullt kapabla att utföra själv. Vad mycket egen tid man kan ha egentligen.
Hm, känner igen mig!
Det där känner jag igen! Irriterande. (Det somliga här hemma, jag säger inga namn, som aldrig kommer ihåg telefonnummer. Det är inte jag för jag är en fena på just det.)
Måste rannsaka mig själv... hmmm, nä, jag tror inte att jag gör så...
...särskilt ofta.
Om personen är fullt kapabel att göra det här själv, säger jag faktiskt ifrån. Om däremot äldre personer frågar mig, ställer jag upp utan att blinka.
Jag förstår mycket väl att du gjorde det där undantaget. :)
"Kan du skicka det här till NN när du skrivit rent det" - det är ju bara så fräckt!! Om någon skulle säga det till mig skulle jag förmodligen förvånat säga "javisst, när behöver NN det?" men när man ser det i skrift är det bara skrattretande.
Nej, hjälp till självhjälp som du beskriver sist är nog det enda raka.
Bra jobbat!
Sånt där behöver vi höra mer av lite till mans, tror jag! (Eller rättare sagt till kvinns ...)
Alla: (innan jag rusar till jobbet) Intressant att det är fler än jag som upplevt det här.
Självklart hjälper jag den som verkligen behöver hjälp - och jag är ofta mellanhand mellan andra lärare och tolk - men hon har betalt för att tolka, så jag sitter inte och slår i kataloger åt henne...
Man måste våga värdesätta sin tid - men ofta är vi kvinnor (jag med) fostrade att serva och vara till hjälp överallt. Blir ofta åt springschas-hållet. Det är skillnad mot att verkligen hjälpa nån som behöver det!
Nu till jobbet - som MAMMON tvingar mig till.... :) (Fast jag gillar det faktiskt)
Vi kvinnor är ju födda till andras sekreterare :)
Jag kan vara extremt hjälpsam om jag är på det humöret, men om jag märker att någon drar nytta av det så spjärnar jag emot direkt.
Hannele: Eller fostrade till det?
Matilda: Just det - utnyttjad som springschas är inte detsamma som att hjälpa någon som behöver det - för att man vill det. Och jag tror inte att jag utnyttjar andra heller - har jättesvårt för att be om tjänster som jag kan göra själv.
Tillägg: Utom disk och städning förstås... Fast det borde jag inte ens behöva be om...
Det kunde precis lika gärna kunnat vara jag själv som hade skrivit det här inlägget. Är det månne ett kvinnosyndrom =)?
Själv har jag otroligt svårt att be andra om hjälp. Jag är lite som en barnunge... kan själv *s*
Oj, vilken svenska det blev i mitt inlägg *s*
Det var klokt gjort - jag tror inte du är mesig... jag tror du möter upp... skulle vilja höra din barnmusikal. Anne-Marie
"Du Kajsa kanske vill ta lite anteckningar här från mötet". (Gissa kön på den som säjer så.) Kajsa bör då svara "Ah, du har ingen penna! Här, du kan låna min." Eller något to the same effect. - Nu fick jag en liten gender-vinkling på det också.
And now for something completely different. - Själv har jag i dag jobbat med en fotograf som ska ta foton åt mej för den där nästa boken som inte lyckats bli klar till årets bokmässa .... "Peka med hela handen som Lotten", tänkte jag. "Piece of cake." Jojo! Jag bar fotoutrustning, borstade mattlugg åt rätt håll samt kammade mattfransar, rätade upp levande (skevande) ljus i kristallkronor och tappade små satsbord på mina fötter. Och släpade tunga matbord av och an och flyttade fyrahundra stolar till vilken plats som helst, utom den som de stod på från början.
Resultatet kan förhoppningsvis beskådas på nästa års bokmässa.
Hoppas Lille Maken orkar baxa mej upp ur sängen i morgon bitti och ställa mej under en varm dusch. Fotografen och jag fortsätter nämligen ... Hon är tjej! Hur skulle jag då kunna fega ur? Allt för konsten!
Oj! Detta inlägg kunde vara skrivet av undertecknad. Har ingen aning om varför det är så här, tänker ibland att nu får det vara nog och är redo att köra ner hälarna i golvet, skrika rakt ut: Gör det själv för helvete!
Men icke då, jag ler och nickar och gör oftast den som ber snällt till lags.
*bankar mig själv i huvudet*
Jaha, jag kunde också skrivit inlägget. Suck. Det tar låååång tid att lära sig se det fräcka människor, läs kolleger, gör mot en bara för att man vill vara hjälpsam.
"Kan inte du redovisa, du är ju så bra på det?!" Det gick jag på i minst 20 år, mitt pucko! Numer säger jag att du är ju också lärare, så prata du. Eller, skriv du, du undervisar ju också i svenska... Det blir ofta ingenting om inte jag gör det, men jag stänger bara av.
Fortfarade svarar jag på vad engelska ord betyder, eftersom jag är den som har universitetutbildning i ämnet och läser mycket på engelska, men egentligen kan de ju slå upp själva.
Jag tränar stenhårt på att säga JASÅ med neutral röst när snacket om att ingen gör något i olika sammanhang kommer upp. Ofta reser jag på mig efter en stund, även om ämnet intresserar mig, och går lugnt ut ur rummet, för att slippa sitta och skriva hit och dit, eller ringa någon som vem som helst kan ringa - ja, ni känner igen det...
Jag tror det har med personlighet att göra, jobba, hjälpa till, ta reda på, känna stooort ansvar, vilja att något skall hända - i motsats till ingenting faktiskt... Ibland får man göra våld på sig, en det kräver sin kvinna. :-)
Klart att man ska vara tillmötesgående NÅGON gång...men inte alltid. Jag är nog tyvärr den där som gör det dom ber mig om, då ofta datorfrågor och det tycker jag är lite kul.
Nämen, en vandrande telefon- och adressbok :)
Och en allt-i-allo!
Tar du bra betalt?
Men du... :)
Men så roligt med musikalen, sådant firar du väl med något gott?
Grattis!
Så många intressanta svar! Jag får återkomma i morgon - det blev sent efter kör och inspelad Barnaby...
Gonatt!
Ja.. det där med att inte kunna säga nej tillräckligt ofta. Säger man ja en gång så är det lika med legitimt att fortsätta fråga om mer och mer. Ofta så är det ju så.
Trist som sjutton och man har ju liksom annat att göra också på jobbet. *ler*
Kram Lallis
Majsan: För det första: jag bryr mig inte ett skvatt om lite slarvfel - jag halkar själv ibland... Och jag tror nog att det är ett kvinnosyndrom till största delen, vi är så vana att vara till lags, jag vet hur många som helst som har svårt att säga nej, svårt att ta den reaktion som kanske kommer då.
Anne-Marie: Ibland har jag svårt att säga nej! Om jag inte har argument, bara "inte lust" tycker jag är svårt att komma med. Eller: Gör det själv! Men jag tränar!
Några av låtarna på musikalen finns på www.gladabarn.nu och på min hemsida - länk i högerspalten.
Det finns en kul och enkel som passar till FN-dagen! (gratistips!)
Fotoråttan: *skrattar* kan precis se dig fara fram och ställa i ordning... ungefär som jag gör när det ska komma gäster... :) Men ska det fotas är det ju värre.
Jag är dock helt säker på att det gick bra! Och ser fram emot att få se boken på mässan nästan år. Då ska jag stå där och peka och ropa: JAG KÄNNER FÖRFATTAREN
Marskatten: Vi kanske måste gå en nej-kurs?
Amber: Jag brukar ibland åta mig att göra vissa skrivgrejer - för jag tycker det är lätt - och då slipper jag fixa kaffe/mat och sånt som jag tycker är skitjobbigt.
Men det slentrianmässiga att folk förväntar sig att vi "snälla" alltid ska göra saker är skittråkigt. Jag blir inte alltid tillfrågad om jag vill/kan spela och kompa, det tas för givet. Är ju på arbetstid - fast att jag övar hemma tänker ingen på.
Svarar på vad saker betyder gör jag fortfarande "gratis" - det är kul att kunna :) Och kan jag inte går jag och slår upp - bara för att jag är en sån där lärartyp som måste ta reda på det jag inte kan...
Gunnel: Men jag menar inte såna tjänster där man gör nåt bara för att man vill - utan rent utnyttjande. Och behöver jag bara svara utan att lyfta på häcken och leta rätt på, eller skriva o.dyl. då hjälper jag fortfarande till.
Linda: Tyvärr firar jag med nåt gott alltför ofta (enligt vågen)... så det får nog vara. Jag får vara glad ändå:)
Det är min man som har fått mig att inse att jag är för snäll - han påpekar det så pass ofta att "det där kan h_n göra själv" att jag blivit uppmärksam på det. Han är bra på att säga nej när folk ringer en lördag eftermiddag och har fått fel på datorn...
lallis: Ja, det gäller att våga sätta ner hela foten. Vi får väl peppa varandra här på bloggen.
Görel: Välkommen hit! Ser nu att jag missade dig när jag svarade förut. Förlåt min lapsus!
Jag är också en sådan där lärartyp, har mycket svårt att låta bli att slå upp åt andra om jag inte kan. Så den delen förstår jag precis!
I läraryrket ligger det en hel del av det här att alltid ställa upp. Vi gör det ju nästan alltid för elevernas skull. Att det sedan utvidgas till att gälla även kollegor är ju bara naturligt. Och de flesta hjälper ju också tillbaka om man frågar.
Själv har jag också svårt att säga nej och ibland får också eleverna mig på fall, när de med en listig min säger till mig: "Den här uppgiften kan du säkert inte räkna ut i huvudet!" Och så räknar jag ut uppgiften i huvudet och de får svaret på vad de egentligen skulle räknat ut själv och blir jättenöjda för att jag gått på deras fint. Men det bjuder jag på. :-)
Skicka en kommentar