lördag, november 24, 2007

Då och nu...

För nästan ett år sen bloggade jag om vårt berlinbarn som bodde hos oss i två omgångar för 29 år sedan, och naturligtvis meddelade jag honom att jag skulle komma. Det var så härligt att träffa honom igen, det är 14 år sen vi sågs sist, men han är sig lik trots att han är en mogen och stadgad man nu. Eller hur? Och jag är mig nog rätt lik också... om man tar till lite positivt tänkande.. Also, Paul! Ich habe mich sehr gefreut dich zu treffen! Ich freue mich auch dass es dir im Leben gut geht ! Nun muss du deine Frau nach Schweden mitbringen! (N.B. Das ist keine Übersetzung - auf Schwedisch habe ich nur geschrieben dass ich dich getroffen habe, und dass wir beide genau wie damals aussehen...)

Härligt att solen skiner - nu ska vi iväg till Linköping för ett försenat födelsedagskalas! Sen ska jag ägna mig åt att läsa ifatt bloggar en stund. Och härmed stänger jag dörren om Berlindagarna... men vilken dörr! Långt ifrån trista plastkort...

17 kommentarer:

kulsprutan sa...

Vilka fina foton - fast ni är båda snyggare nu än på det svartvita fotot.Så kul att få ses igen och att det tydligen gått så bra för honom här i livet. With a little help from his friend/s.

Och så trevliga bloggar du skrivit om Berlinvistelsen. Man tackar!

Bloggblad sa...

K-sprutan: Bugar och tackar! Och jag har förstått att de två ganska långa perioderna hos oss satte djupa spår - positiva sådana.

Monica Hansen sa...

Lika vacker då som nu!

Gunnel sa...

Vilken känsla att få träffas efter så mång år. Nog ser man att det är samma kille på bilderna...jaja...samma dam också.
Plastkort har en fördel att man kan ha dom i en ficka...den här nyckeln har då inte samma fördel...men visst är låset bra mycket vackrare än den där lilla springan.

Bloggblad sa...

Monica: Jag säger som morsan brukade säga när nån smickrade hennes utseende: Gud förlåter dig! (fast jag älskar förstås sånt smicker!)

Gunnel: Tidens gång känns... och minnen väcks till liv, och plötsligt kändes 1978 inte så långt borta.

Den här nyckeln fick man snällt lämna in och sen be om - och uppge sitt namn så fort det var någon ny bakom disken.
Men det var en jättehärlig känsla med den gamla dörren! Rummet var i samma stil, medan badrummet var supermodernt.

Evas blogg sa...

Och nu har jag läst ikapp nina Berlindagar. Vilken resa!!

Bloggblad sa...

Eva: Ja, det hände mycket intressant - jag har inte hunnit läsa ikapp hos mina favoriter än. Men det kommer.

Monica sa...

Vilken känsla att ses igen efter så många år! Härligt att ni hade en så bra dag tillsammans (ja, du skrev inte det här i inlägget men du berättade ju muntligt om er träff) :)

Jubbe sa...

Vilka härliga bilder och vilket härligt möte. Kul att ni fortfarande har kontakt.

Bloggblad sa...

monica: jag hoppas att det blir tätare framöver.

jubbe: Tack tack - och ja, det är roligt men känns lite konstigt med så stora hopp i tiden. Mina egna vuxna barn har jag ju sett hela tiden medan de vuxit upp. Den här killen har jag en bild av som väldigt liten - och en annan som yngling... och nu nästan medelålders.

Elisabet sa...

Ja, nu förstår jag att du tyckte min behå var liten och ynklig ..-)

Bloggblad sa...

Elisabet: Ja, och dom betalar 30 000:- för att få min storlek, ser till att de kommer i brösthöjd!

Förresten - jag undrar vid vilken storlek de övergår från "behag" till "besvär"...

Annika sa...

Nu har jag läst allt om din Berlinresa! Vad roligt det måste ha varit att få vara med där!! Häftigt!
Jättefina bilder har du tagit också. Det kändes nästan som att man var!
Och så spännande det måste ha varit att få träffa "ditt" Berlin-barn igen.
Tack för att vi fick hänga med på den här resan! Mycket trevligt!!

Bloggblad sa...

Annika: Ja, det var häftigt. Kort och intensiv resa. Känns nästan overkligt nu när den mulna grå vardagen lunkar på igen. (Fast det har jag inget emot alls! Vem skulle orka med ett sånt hektiskt galaliv i längden?)

Hannele sa...

Kul träff, kan jag tänka mej.

Vonkis sa...

1978, ett fantastiskt år!

Vad mycket du hann med på den där resan, är sannerligen inpregnerad!

Bloggblad sa...

Hannele: Ja, fast det känns redan overkligt och långt borta.

Vonkis: Hehe... Konstigt det där med tiden - hemma går en dag jättefort och jag hinner i stort sett ingenting. Bortrest hinner jag alltid med en himla massa saker. Kan bero på att jag är snabbare ur sängen på morgonen... och inte sover middag...