fredag, maj 30, 2008

Steg

Jag börjar bli rätt stressad av stegtävlingen på jobbet... har insett att jag sinkar vårt lag en del, och då tycker jag ändå att jag går och går och går... men inte tillräckligt.

Tog en tvångsrunda efter jobbet (seeeeg var jag!) genom parken upp till kyrkogården. (Ni som stått i kö från Kalmarhållet vet att det ligger en ursöt och urgammal kyrka till höger ett par km innan man kommer ner till Söderköping, där i trakterna och oftast nere på gärdet på andra sidan, går jag mina rundor, för jag bor i ett villaområde nedanför - dock syns vårt hus inte från vägen.)

Det är så fridfullt och vackert på den kyrkogården, jag gillar att ströva där och läsa på stenar och tänka på livet och döden. Men - det finns ett hörn längst in, dit jag alltid dras, och där blir jag alltid ledsen. På bara ett tjugotal kvadratmeter är tre f.d. elever begravda... två f.d. elevers spädbarn... elevers föräldrar... På tok fel att de ligger där många många år för tidigt. Vackra naturgravstenar... många ditlagda hjärtan, änglar och brev... Blir lätt tårögd där, men i dag brast jag ut i skratt när jag såg en öppnad full ölburk som dekoration exakt placerad mellan blommorna... jo, jag vet att han gillade öl och var en håll-i-gångkille... men ändå... Omtänksamt av kompisarna... undrar just om de stod där och skålade med honom när han skulle ha fyllt 25 för ett par veckor sen. Ack ja...

Fick bara ihop 5000 steg extra - men hann som sagt tänka en del... Nu ska jag sluta med det och slänga mig på altanen och hoppas att kvällsmaten gör sig själv..

7 kommentarer:

Gunnel sa...

Jag skrattar jag med...tänk att kunna ta döden på det sättet. Att inte glömma bort en kompis fast han har gått över till andra sidan.

Josephine i Bryssel sa...

Tänk om alla kunde få dö först efter åttio... fast då kanske livet skulle förlora en del av sin glans.

Festligt med ölburken - får mig att tänka på en och annan vinpava vid Cornelis Vreeswijks grav i Stockholm.

Bloggblad sa...

Gunnel: Det är ju en fin gest även om jag är lite tveksam öht att ställa fram en himla massa prylar på gravarna... men det kanske är viktiga ritualer? Och då får de väl hålla på.

Josephine: Det är så grymt när föräldrar dör från sina små barn - och vice versa. Även om jag kan sakna mina föräldrar ibland, är det lättare att acceptera att de är borta efter långa och innehållsrika liv.

Än har jag inte kommit på idén att sätta ett kaffefat med kaffe och sockerbit på pappas grav... annars tänker jag på honom så: med tre fingrar under kaffefatet och en sockerbit mellan tänderna... (Förresten... dricker nån kaffe från fatet numera?)

Gunnel sa...

Jag tänkte inte på en massa prylar utan mera på ölburken :O)

Bloggblad sa...

Gunnel: Jo, jag förstod nog det, men jag svarade i största allmänhet om prylarna.

Musikanta sa...

Min stegräknare får nog ligga ett tag till i köksskåpet.Promenaden till björken skulle nog inte rendera mer än ca 2000 steg och då blir man frustrerad varje gång för att man inte går mer.

Fast jag springer ju omkring en del i huset också så några till borde det väl bli. Tur att jag inte är med i något lag som tävlar i alla fall.

Idag var jag på kyrkogården i Östra Ed där det finns en liten gravsten från 1800-talet nära den södra kyrkväggen med inskriptionen "Här hvilar våra fyra kära barn". Vilken tragik gömmer sig inte bakom detta.

Vonkis sa...

Jag är också med stegräknare men är fundersam på om den inte visar fel ibland och inte räknar alla steg.

Det där med att lägga grejer på gravarna är nog en viktig ritual för efterlevande, ett sätt att "hålla kontakten" i brist på bättre ord.