... frågade maken för en stund sen när jag irrade runt, rastlös... Nej, nervös är jag inte, nån gång räknade jag ut att jag avverkat ett hundratal avslutningar på en pianopall, ibland kunde det bli tre avslutningar på en dag och ett fläng mellan skolor. Nu är det bara en, men hela 12 (tolv!) låtar inklusive psalmerna. Chefen ska sluta och det blir några extra sånger till henne...
Förra året blåste det hårt - men jag har alltid klädnypor med, så jag drömmer inga mardrömmar om flyende noter... (men ibland om glömda....) I år kan det bli regn, då stuvar vi in hela människomassan i gympasalen. Bättre akustik än utomhus, så mig gör det inget. Den blomstertid-atmosfären känner jag ändå inte förrän jag kommer hem.
Fast jag erkänner att jag känner en viss anspänning - jag gör inga stora musikaliska utsvävningar, alla låtar får mitt eget privatenkla komp (så alla låter i stort sett likadant, men jag vet att föräldrar bara lyssnar till sina egna barn, de bryr sig inte om kompet - de har fullt sjå att torka tårar). Jag skäms inte alls för mitt sound, oh nej, jag är i gott sällskap... Robban W har sitt, Povel, Mozart och Chopin hade sitt... och jag ... nej, tro för all del inte att jag spelar i samma division, men det är så att man får sitt eget sound även i gärdsgårdsserien.
Förr, på den tiden jag var riktigt nervös för att spela inför publik, kunde det hända mitt i en låt att jag inte kom ihåg vilken tonart det var... alltså hur många och/eller vilka förtecken (=svarta eller vita tangenter) och då gäller det att snabbt titta i vänsterkanten utan att släppa greppet om de tangenter som ska upp och ner... med kallvåta grodfingrar slirade det nog till ibland... En gång missade jag språket - och hjälpte igång klassen med den engelska texten. Ingen sjöng... (mer än jag) Äsch... vi glömmer den fadäsen... på tredje försöket kom de ju igång rätt.
Men det har också hänt att jag gjort tankekullerbyttor angående tonen H som heter B på en del språk. Och då heter det B som jag lärde mig som barn Bess, alltså B med ett litet b uppe till höger. Den som är insatt vet att man inte gärna byter svart mot vitt hur som helst... Jag minns ett luciatåg en gång, där alla vände sig om mitt i låten och undrade vad jag höll på med...
Dessa funderingar kommer förstås också alltid mitt i låten... Men - de kommer allt mer sällan ju tätare avslutningarna kommer... Och tätare och tätare kommer de, jag tycker inte jag gör annat än spelar Hosianna... och Den blomstertid...
Jag är faktiskt lugn... tro mig! Det kommer att gå så bra så bra i morgon bitti - även om jag vet var mina falluckor finns...
Liten uppmaning till alla er som ska på skolavslutning: Skänk en tanke till den som kompar ungarna! Som ospelande åhörare tänker man nog inte på att det "är" nåt - men jag hur hjärtan kan slå volter på den ovane... (och gitarrkillen hos oss blånekade... vågar inte alls... de fick en inspelning av nån annan att sjunga till) ... och hur fingrar kan halka och klistra sig fast på fel ställe.
(Och nu är det nog ingen enda som tror mig när jag säger att jag inte är nervös - men är faktiskt inte det! Jag KAN flyga!)
16 kommentarer:
Jag ska på skolavslutning i morgon, jag har nog inte varit på en sedan jag slutade själv. Och för just den i morgon är nog jag den som är mest nervös.
M-dimma: Låter spännande! kan jag läsa hos dig om varför?
Vi har med avslutning imorgon och det känns så där, är rätt fundersam över hur en del kommer att reagera.
Vonkis: På vadå? Både M-dimma och du är så kryptiska...
Varmt lycka till!
Jag har varit på avslutning idag. Den blomstertid var faktiskt med i år! Men det blir väl också sista gången som jag går på avslutning i den skolan.
Vår avslutning är också avklarad. Den gick bra trots att trängseln var stor eftersom vi inte kunde vara i kyrkan som vanligt p.g.a. reparationer.
Jag grät inget i år, konstigt nog, fastän M slutar byter verksamhet till hösten och hamnar i en nysammansatt klass. Men lilla E börjar på det ställe som M lämnar så riktig saknad kan man skjuta framför sig några år till.
Imorgon får jag nog bara höra skrål är jag rädd.
Jag tror inte ungdomarna kan den gamla prinsens studentsång nuförtiden.
Men å så mysigt med skolavslutning!
Jag blir alldele varm i hjärtat bara av att tänka på den blomstertid :)
Jag vill också gå på avslutning!!!
Jag minns alla avslutningar... Jag var alltid med på så mycket jag kunde. Vi sjöng och spelade och hade skitskoj!
Jag har väl nämnt att vi hade världens bästa musiklärar?
:)
Du, jag letar efter din bok, ska ge bort den till en tjej och vill inte ge bort min egen, men hittar inte den... Har du något tips?
Lycka till i morgon bitti! Jag är litet avis på dig som kan spela... och kanske sjunga också!???
Lycka till... inga grodor kommer att hoppa! Du kan din sak... och du är bra!
När du pratar "musik-termer" så fattar jag inte ett dugg, men känner ändå igen varje ord. I mitt föräldrahem var ju detta språk ganska mycket vardagsmat bland mina bröder, och mina föräldrar. Min syster och jag fattade ju förstås nada...!! Å så är det fortfarande...!
Du har helt rätt... man borde faktiskt ägna den som kompar lite större uppmärksamhet... de gör en ovärderlig insats! Utan komp tror jag att många elever skulle få det lite tufft att stå där framme och sjunga!
Varm lyckokram..
Många stora artister slutar aldrig att vara nervösa, men det kommer gå jättebra!
Tur att man inte är pianist .., säger jag .., som garanterat skulle ha migrän efteråt eller under tiden ...!
BRA - du vet vad du gör och klavertrampen har du ju redan klarat av hör jag.
Trevligt skriven berättelse som verkligen gav en ny inre syn på skolavslutningar. Dessutom humoristiskt skriven! Du har ådra!
KramKram och en fin dag önskar jag dig.
Sista dagen med eleverna, jobbigt med tanke på hur det här har hanterats...
Skicka en kommentar