I dag hade jag ett ärende till en utställningslokal. Jag skulle avlämna ett brev till en av utställarna och passade på att först beskåda hans alster. Och det var ingen konst i mina ögon, snarare det sämsta jag sett... Jag brukar gå dit en gång i veckan och titta på alla glada amatörer som ställer ut sina verk, även om det känns pinsamt ibland och jag får bita mig i läppen för att inte visa vad jag tycker. Verken verkar vara värk för en del...? Alla varianter är i alla fall representerade, ingen kvalitetskontroll, men ganska höga priser.
Att rita en halv julgran, en cirkel och en fyrkant med vit vaxkrita, måla över med blå vattenfärg, rama in det och ta 400:-.... Eller slira lite med akvarellfärg för lika mycket och kalla det nåt tjusigt... Några ansikten, i olika stadier av vrede, snabbt tecknade med krita ... inget jag vill ha på väggen, precis. Mina skolbarn brukar prestera mycket mer intressanta saker.
I alla fall. När jag hade överlämnat brevet till "konstnärens" far och vi pratat en stund, frågade han mig vad jag tyckte om hans bilder.
Hur svarar man på en sån fråga? Ärligt eller falskt? Hur skulle du göra?
Jag kan verkligen inget om konst, vet bara vad jag tycker om eller inte tycker om och ser därmed inte skillnad på dyrt eller billigt. Jag slingrade mig med det... att jag inte förstår mig på, inte kan bedöma... Man tar en risk om man frågar, därför brukar jag aldrig fråga vad folk tycker om mina sånger eller böcker, jag skulle bli jätteledsen om de skulle säga just det jag tänkte om de här bilderna: skräp.
14 kommentarer:
Du får ta dig en titt i Ka*nal*maga*sinet i morgon lördag och en vecka framåt. Då ställer brorsdottern, som också är violast och bor i England, ut sina alster där.
Hon gör väldigt roliga tavlor - temat är musik och hon ritar olika musiker med bara ett enda streck. Hon är jätteskicklig. Gå dit så kanske du kan revidera din uppfattning något. Hon bor hos oss under veckan.
Musikanta: Hennes alster har jag sett förut - och hon tillhör verkligen dem som kan tituleras konstnär!
Det känns viktigare att inte såra än att säga att man tycker det är skrutt. Det finns nog alltid någon liten detalj som kan vara fin eller ett färgval.
Om min åsikt skulle ha en avgörande betydelse, om jag satt i någon jury el dyl, så skulle jag vara noggrann med att säga vad jag tycker men inte på en sådan allmän fråga: Vad tycker du om mina tavlor.
Det där är känsliga saker. Jag var på en stor lunch å jobbets vägnar hos en höjdargubbe som själva hade målatde obeskrivligt gräsliga tavlor som hängde i hans matsal. Nåt måste man säja,tyckte jag, men utan att vara negativ."Tänk att kunna få fram det plastiska så här; det kan inte vara lätt" sa jag lite svävande, men i positiv anda. Karln blev jättenöjd!
Om jag är på humör kan jag lätt "analysera" hemska konstverk så det låter som om konstnären verkligen löst världsgåtorna och lite till med sitt kludd. Lille Maken brukar titta på mej, förundrat och ängsligt, när jag kommer loss som värst. Det är rätt kul: Man liksom bara låter tungan prata på. Ju konstigare desto bättre, egentligen. Och konstnärerna brukar alltid bli belåtna: "Tänk att jag fått till det så här pass intressant."/Konstråttan
Lilla b: Jag håller med - och vill inte heller såra nån, men det här kom så plötsligt, jag var inte alls beredd, men jag tror inte han blev stött av min bristande förmåga till analys...
Konstråttan: Tack för ett jättebra tips! Så gärna jag skulle vilja höra en sån utläggning...
Eftersom jag inte själv vet vad det plastiska i en målning skulle vara, vet jag inte om jag skulle våga säga just så - tänk om jag får en följdfråga... Men att säga att det är intressant - och prata om motiv... det ska jag lägga på minnet.
Brorsan lärde mig ett knep när man kommer hem till folk som renoverat/flyttat/köpt nya möbler och man inte alls gillar stilen - då drar man till med ett hjärtligt: HÄR förstår jag att ni trivs! Det har jag prövat några gånger och det faller alltid väl ut. För man kan ju faktiskt förstå att andra har annan smak...
Ibland är konst bara... konstigt! Helt enkelt.
Nina: Det finns ju heller ingen som kvalitetsgaranterar när någon behagar kalla sig konstnär...
Hehe - de jag frågar har då inte de minsta problem att säga precis vad de tycker! ;)
ab: då är du modig, jag frågar inte ens om de läst när de köpt eller fått...eller när församlingsbladet kommit ut. Tränar mig på att släppa taget...
De enda jag inte frågat är mina barn, för dels vet jag inte om de har lust att läsa, dels skriver de ju själva, och då kan det bli lite knepigt.
av: Mina barn får jag truga... de är inte så värst intresserade, men de brukar vara positiva när de väl läst. Det är bara maken som jag frågar rakt ut, och han är alltid ärlig. Många gånger har jag tryckt på deleteknappen när han tyckt till...
Jag vill inte fråga andra, för jag vill inte att de ska tycka att det är pinsamt att säga att det inte är bra. De som tycker att det är bra, brukar höra av sig själva. Och de andra håller väl tyst...
Men dina böcker har jag gillat! Ja... den första kom jag ju inte till skott med på riktigt... men de andra!
Usch ja...det är inte alltid lätt att vara ärlig. Vita lögner måste passa en sån gång.
Ja, jag skulle nog svara att ..."ja, det kanske inte är riktigt i min smak .., men det är ju fint ändå ..".
Lögn, alltså, eller till hälften.
Gunnel: jag har råkat ut för det förut, men då var jag beredd på att jag skulle kommentera och hade laddat upp med några saker jag gillade i några bilder, det här kom utan förvarning...
Elisabeth: Hm... så tycker jag är lättare att säga om möbler eller kläder - speciellt med kläder kan ju smaken skilja från vad som är snyggt på andra och vad man vill ha själv. Men teckningar av gubbar som gör grimaser... skulle nog ha genomskådats ändå.
Jag kommer nog aldrig att träffa den karln ändå igen, svårare om det är nån man känner.
Skicka en kommentar