Jag brukar inte be om sympati och klappar på axeln, men nu känns det som om jag behöver det... Förra sommaren skickade jag ett barnboksmanus till 5 förlag. 4 av dem svarade rätt snabbt att de tyckte väldigt mycket om det och bla bla bla och något förlag hade funderat extra... men... tyvärr... Det femte förlaget hade jag helt glömt bort eftersom de inte svarat på nästan ett år. Och så kommer det här:
Till en början vill jag be så väldigt mycket om ursäkt för att du inte hört av oss tidigare. Men ditt manus hamnade i en av våra ”svårt att göra sig av med”-högar på skrivbordet och där har det stannat alldeles för länge.
Vi har läst ditt manus med stort intresse och tycker att det verkligen har potential. Men dessvärre kommer vi ändå inte att kunna ge ut det, eftersom *&* (förlagets namn) från och med 2009 enbart kommer att ge ut bilderböcker. Vi hoppas och håller tummarna för att du lyckas hitta ett annat förlag åt ditt manus.
Hon kunde ju nästan ha struntat i att meddela sig eftersom jag ändå tänkt bort den möjligheten. Visst är det kul att de gillade den - men varför vänta med att tala om det tills de slutar ge ut den sortens barnböcker??? Svepskäl? Jag kan annars alla olika varianter av "nej tack". Suck.
Ett av de större förlagen sa (genom en redaktör där) i teve att de inte alls ger ut något från någon okänd... Det var rätt skönt att höra det så där rakt på sak, för jag har redan förstått att de flesta tänker så.
Men det finns ju andra hobbisar...
27 kommentarer:
Men hur ska man som okänd någonsin kunna få något publicerat då?
Det begriper jag inte...
Jaha, man ska ge ut en bok i eget regi, skaffa sig ett namn och sedan sälja sig dyrt!
Du kan ju alltid läsa för lilla barnbarnet, när hon har rätta åldern!
M-katten: Man bör nog helst ha varit programledare i teve eller varit med i en dokusåpa och ställt till nån liten tutt-chock eller så... Om man inte skrivit nåt riktigt exeptionellt häftigt förstås... Banbrytande... ovanligt... Och det har jag inte gjort. Bara en berättelse som jag fått inspiration till i skolan.
Underteckna med pseudonymen A Lindgren ...
De där som sa att de tyckte om, men ... kunde de möjligtvis berätta vad som skilde manuset från att de sa: "Den trycker vi!"?
Det kanske vore jämkningar som du kunde acceptera?
Cecilia: Nej, man får ytterst sällan ett omdöme som ger en anledning till nej-et. Jag har bara varit med om det en enda gång, och det var mycket givande även om det kändes rätt bittert. Jag förstod precis problemet. (Men det var ett annat manus.)
A.L. blev ju refuserad också - men på 40-talet gavs det inte ut många böcker per år. Från 60-talet har jag sett siffran 400 barnböcker - och 2006 var det 1600 ... Så chansen var större förr. Det är ett under, känns det som, att jag har alls har två utgivna böcker...
Önskar varmt lycka till. Jag kan ju i alla fall säga att de snälla tackbreven visar att de faktiskt tyckte om manuset - det är mycket lättare för dem att skicka ett standardsvar.
Anledningen till att de inte vågar ge mer detaljerade omdömen, är att många författare då tror att de har fått en beställning och förstås blir våldsamt besvikna när de förstår att de tog fel.
ab: Jag har fått så många standardsvar så jag ser också skillnaden. Fast i det här läget kunde de lika gärna hållit tyst - när det gått ett helt år och de ska sluta ge ut.
Det verkar alltså vara näst intill omöjligt att hitta ett förlag om man inte redan är kändis. Och i så fall är det ju helt fantastiskt att du redan fått en bok utgiven!
Mossfolk: Helt rätt. Det är bara ett par promille av alla manus som blir utgivna. Två böcker har jag fött fram. Och ett sextiotal sånger - lika svårt där. Men... man höjer ribban snabbt och vill ha mer.
Är det stora förlag du vänt dig till? När jag gav ut min bok vände jag mig till ett litet förlag. Nu handlade det om medicinsk litteratur och det förlaget hade specialiserat sig på det. Det är kanske lättare att få böcker utgivna på mindre förlag. Trevligare att ha att göra med också än de stora drakarna.
Cicki: Det här var rätt litet - de stora har inte plats för några små... Mina andra alster har jag på ett litet förlag, eller på två små... det ena är enbart för skolmusik, och det andra... hm... jag säger bara avtal + jurist ... så har jag inget sagt.
Nu har jag surfat runt på din hemsida. Du har gjort mycket. Jag hade ambitionen att skriva mer än jag gjort. Och visst har det blivit skrivet, men enbart för lådorna. Sedan jag blev sjuka(are) så har orken inte räckt till. Nu går all ork åt till att skapa vid symaskinen. Det mår jag bättre i själen av att hålla på med.
Cicki: Jag är väldigt glad för det som blivit något av - och jobbet med församlingsbladet är ju lite säkrare än att skicka iväg alster på måfå.
Förr sydde jag enormt mycket - nu i stort sett inget - och jag kan sakna det där att sitta och tänka vid symaskinen. Det är mycket vilsamt.
Bloggblad, säg till när du satsar på tuttchocken - jag vill inte missa den!!!
Skänt åsido: jag tror att det i mångt och mycket är ett lotteri. Har varit med om en snarlik historia, fick ett manus i retur efter ett drygt år, då försett med markeringar av stilval etc till tryckeriet... men sen hände nåt. Läs Stephen Kings On Writing (finns nog också på svenska om du föredrar det), där finns det lite tröst att hämta! Och för honom gick det ju bra, senare!
Hobby? Det är väl ditt yrke av flera om jag fattat rätt, men med så kassa bokförlag som inte vill publicera nya förmågor m.m kanske det bara blir en hobby till slut... morrr!!!!!
Kram?
Ibland kan man verkligen undra... Varför vänta och skriva tills man slutat ge ut sådana böcker? Verkar helknäppt!
Lycka till och ge inte upp! Du har ju blivit publicerad förut! =0)
K-häxan: Jag hör av mig då!
Och visst har jag läst Stephen King, två gånger, det var både trösterikt och lärorikt. Jag har nog läst alla böcker i den genren... G.Häggs bok gillar jag mycket.
Jag har haft beställning på en hel sångbok... som de inte vågade ge ut när alla sånger var klara... eftersom jag har flera tonsättare skulle det nog bli extra dyrt.
Ginger:Delvis är det ju hobby, jag kan inte leva på skriverierna.
Hedgren: Det var mest det jag retade mig på... låta det ligga i en kanske-hög och tala om det just när de slutar ge ut... De kunde tagit den direkt förra året om de verkligen hade velat... Eftersom jag inte lever på det, gör det ju inget att försöka om och om igen. Frimärken har jag ju ärvt i mängd, så portot kostar inget.
Men hur kan ett förlag bara hålla på ett material så där länge utan att höra av sig.
Sen tänker jag på det där sista...då lär det inte komma fram några nya författarförmågor. Verkar lite trångsynt tycker jag
GUnnel: Det påstods att folk bara köper böcker av kända författare, men det tror inte jag på. Barn tittar mer på bilden och texten och baksidestexten... det är nog äldre som köper som bara vågar satsa på kända namn.
Refuseringar tar jag med en klackspark. Utom en gång då det allra största barnboksförlaget skrev att de gav ut serier, att de trodde på det första jag skickade in och ville ha mer... Sedan bytte de redaktör. Attans... :)
Förresten fick jag ett mail häromdagen, från en redaktör på en veckotidning: "Den är jättefin men på något sätt gör slutet en väldigt besviken. Du kan väl skriva något annat för oss?"
Mitt mail fanns med i hennes svarsmail, och mitt mail var daterat 22 mars 2005. Jag har ingen aning om vilken novell det gäller.
Om det är någon tröst...
ja, vem vill läsa mina kåserier...
MMY: Jag minns att min första kontakt med dig för många år sen, var just när jag hittade din hemsida med refuseringar, jag tyckte att du var så modig, och det stärkte mig att andra också fick... Så det var god tröst.
Hannele: Du har ju många som läser din blogg - det är väl gott nog? Och mitt manus var inte precis privat.
De har nog fått många sniglar på ögonen när de är så långsamma.
Så sega...
Du får en stor kram också...!!
Men jag undrar... jag som aldrig skrivit någe alls... var det ändå inte ett plus att de faktiskt skrev ett brev? De kunde ju bara ha struntat i att höra av sig! Något måste det väl betyda?
Varm kram.. alltid!
Linda: Fast uppemot ett halvår är inget ovanligt alls... men så mycket som ett år ger säkert många sniglar. Kanske därför de bryter av en gren...
Elisabeth: Tack tack. Men faktiskt är det kutym att de svarar nej tack per mail eller brev. Ett ja får man oftast direkt i örat. Det första förlag som var intresserade av det jag gjort, ringde 3 dar efter att de fått mina texter... och riktigt bad om att få ge ut. Och ville ha mer direkt.. Sånt gillar jag.
Det är roligt förstås att de svarar mer intressant än bara nej tack - men i det här fallet ger inte "äran" mer än just lite glädje... och det blir man inte fet av. (vilket ju är bra...:)
vadå okänd?
du har ju fått en barnbok utgiven??
Josephine: Ojojoj... det betyder inget i sammanhanget. Man ska ha varit med i dokusåpor och visat tuttarna, eller åtminstone varit programledare i tv eller så...
aaah... I see... men ge inte upp - det finns fler boförlag! och biblioteketn är alltid tacksamma för dem som vill skriva barn och ungdosmböcker - och! - glöm inte att det finns utländska bokförlag också!! Svensak förf. är populära i Holland.
Skicka en kommentar