När jag vaknade av radion i morse, fick jag veta att en villa alldeles här i närheten brann för fullt. På den gatstumpen känner jag 4 av 6... Vilket hus kunde det vara? Det är ju lika hemskt för vem som än drabbas. För mig som inte är drabbad spelar det ingen roll... men oj, vad jag undrade ända tills jag fick igång datorn och kunde kolla... En makalös skillnad för dem som bor i det brinnande huset. Och för dem det inte gäller...
Nu vet jag - lokaltidningen på nätet var uppdaterad. Det var inte någon av mina bekanta. De som bor där flyttade in i höstas, huset passerar jag på varje stavpromenad...
Så medan jag går här och slöar i raggsockor och njuter av solen och den ljusa himlen - får andra sitt hem förstört bara fyrahundra meter bort... och mina goda vänner intill fasar för att elden ska sprida sig...
Ack ja... det är nästan så att jag känner för att dra till med några floskler om att ta vara på dagen... för det är just så jag tänker.
18 kommentarer:
Det må vara floskler men bra är de (i alla fall ibland).
Isch och usch... det händer så fort. I början på veckan brann en lägenhet i huset bredvid mitt.
Man får sig en tankeställare.
Stackars människor. Tänk att få hela sitt liv uppbränt. Alla saker som inte den bästa hemförsäkring kan täcka. Visst ska vi ta vara på var dag. Det bör vi alltid tänka på.
Man får sig en tankeställare - så snabbt allting kan gå uppåner.
Var ska de nu bo och hur mycket har de förlorat av saker som har betydelse - nödvändiga dokument, arvegods och andra ägodelar? Hann de rädda något? Men framför allt, så hemskt att se sitt hem gå upp i lågor. Hoppas alla klarade sig utan skador!
Kulsprutan
Alla: Ingen verkar ha blivit skadad, och det är ju huvudsaken - men den mentala skadan... går inte att mäta.
Jag kom inte förbi på min promenad - och lika bra var det, jag är inte av hyenemodell som måste se - jag fick gå en annan väg. Det räckte med det jag inte kunde låta bli att se på långt håll... hela taket inrasat - och en mängd möbler utanför som de försökte rädda.
Mycket av ens liv, (hur mycket?)finns ju i hemmet...
Fy så hemskt!
Men du! Jag är alldeles, alldeles till mig nu. Vet du vilken som är min favoritsång på skivan?! Jo den du skrivit :)
Jag hade inte läst textförfattarna innan. Texten är ju alldeles, alldeles, alldeles underbar.
Du är bra du, superbra! Tänk att du har skrivit texten till min favoritsång på skivan.
Så coolt. Du är duktig. Himla duktig.
Usch! Fast flosker eller inte, jag tänker så ofta. Att man ska ta vara på dagen alltså.
Emelie: Å, vad roligt! Så glad jag blir! (Jag ska hälsa Mattias det när jag träffar honom nästa gång)
Mossfolk: Jodå, visst tycker jag det med, men det självklara får lätt floskelkänsla... Att vara rädda om varandra... etc.
Usch vad det är hemskt med bränder!
Det där med floskler...vet inte visst kan man tycka att det låter som floskler ibland men jag håller med Mossfolk. Tänker just så ofta.
Idag fick jag veta att min granne dött. Vi är lika gamla. Hon var mitt i livet men stoppad av cancerns framfart nu
Så märkligt och sorgligt att hon inte finns här längre...
Så idag känns det extra mycket som att man ska njuta av sin vardag och vara rädda om varandra så länge man har varandra.
Kram på dig Marianne!
Pratade med mormor innan idag om just bränder.
När jag och mina kusiner var små och bodde över en natt hos mormor och morfar, så väcktes vi mitt i natten av att det small något förfärligt.
Grannhuset var övertänt och det var fönsterrutorna som exploderade.
Där satt vi, två 8-åringar och en 4-åring på första parkett och följde dramat. Med jämna mellanrum spolades mormors hus för att "rädda" oss.
Det var verkligen en upplevelse... Idag bor faktiskt min kusin, 4-åringen, i det huset med sin familj :)
Men det som också är tragiskt är varför det måste hända något innan vi inser, och förstår hur mycket vi har att ändå vara tacksamma över..!
Lite vandrar tänket över till dina kloka ord om drömmar och mardrömmar borta hos mig... om att drömma en ljuvlig dröm och sedan vakna upp till ett eländigt liv.
Det blev verklighet för denna familj nu...!
Var rädd om dig...och ha det mysigt i raggsockorna!
Varm kram..
mina tänkta kommentarstankar kom av sig när jag läser Elisabeths kommentar. hon skriver exakt vad jag tänker.
det är alltid när livet är som jävligast för någon annan som jag får min aha-uppryckning och grubblar och tänker och planerar hur jag ska leva ett bättre liv. men det tar bara några dagar, eller ibland bara timmar, så är jag tillbaka på Start-rutan igen.
och så måste jag säga, du är så klok. jag blir stolt över att vara en av dina läsare. att medvetet hålla sig ifrån skadeplatser och olyckor. DET är empati och omtanke. nyfikenhet passar sig inte vid alla tillfällen. det här är ett sådant.
ps. det finns en blogg jag läser ibland. en Kristina som skriver om sitt liv efter att deras hus brann ner. den har många gånger varit tankvärd. men så tar det en halv dag och jag står där och stampar på Start med tärningen i hand. märkligt att det ska vara så svårt att ta vara på sitt liv. eller.. så är det det jag gör. jag kan inte bättre än så här!?
Londongirl: Trots att man vet att döden hela tiden finns i bakgrunden, så blir man överraskad på nåt sätt att det faktiskt är sant att vem som helst kan dö när som helst. Och cancern är fasansfullt grym...
Lindalotta: När man är så liten tar man ibland saker och ting mer coolt eftersom man inte förstår vidden av det hemska. När jag var 5 år var jag så impad av en liten kompis som mamma sa skulle dö... sen när han dog var jag mycket intresserad och ville veta, inte förstod jag innebörden...
Elisabeth: Men så är det ju - vi behöver bli påminda. Fast priset för det är högt ibland. För högt.
Det där med drömmarna... jag har haft några år mer än du på att vänja mig. Har kanske blivit lite mer luttrad överlag.
Ullisen: Tack för dina vänliga ord - men min anti-nyfikenhet har jag lärt in från mor och far, att man inte ska glo på andras olycka.
I övrigt är jag lika som du - glömmer bort att vara tacksam över det jag ändå har...
Jag känner två familjer som har haft brand i sina hem, och det händer så mycket mer än att saker brinner upp och inte finns mer.
Själv är jag uppfostrad att vara extremt försiktig med allt som kan leda till eldsvåda, av min far som haft sitt yrkesliv inom räddningstjänsten. Men man kan inte skydda sig mot allt, bara hoppas att man slipper vara med om något sådant.
Ingela: Jag har också en väldans respekt för eld. Använder enbart obrännbara ljusstakar t.ex. Men som sagt, allt går inte att skydda sig mot. Man får hoppas och be...
Den som inte blir skrämd av okontrollerad eld har nåt sorts fel i skallen. Bränder är urläskiga.
K-häxan: I många inredningsprogram tänder de ljus precis överallt, i fönster (med gardiner intill) och fritt i luften där man passerar nära... (långt hår...) och i bokhyllor... Jag blir nästan nervös av sånt även om jag förstår att de har koll just i programmen.
I NT:s artikel på nätet läste jag bland kommentarerna idag om en som skrev att h*n också ställer ut askan i en hink på altanen. Så den här drabbade är inte ensam. Läste också i artikeln att han blir åtalad för allmänfarlig verksamhet... som om han/hon inte blivit straffad tillräckligt för att aldrig göra om det.
Allmänfarlig vårdslöshet skulle det vara.... :)
Skicka en kommentar