Så trots allt sorgligt som händer både ute i världen och bland bloggarvännerna, fortsätter jag med vardagen så länge jag får vara med, utan att glömma tacksamheten över det.
Och som sagt... att det känns som om jag svalt en brännmanet känns rätt lindrigt i sammanhanget....
Några bilder från gårdagens julgransplundring - och en filmsnutt där maken framträder som sångsolist - men jag är inte säker på om ljudet kommer med... om inte, får det bli en gissning vad det är han sjunger med så gracila rörelser och som får barnen att jubla. Den mörkhårige gossen är syssling till sångfågeln.
7 kommentarer:
Det är sant. Jag betraktar sedan ett antal år varje dag som en bonus, inte en självklarhet.
ab: Visst ska man se det så, men ändå får man en kalldusch när man påminns om hur fort det kan gå!
jag tror det är någon tomtesång. Jag känner igen för mina flickor lärde detta också. Det som kunde tydas som ett teckenspråk var "sova" "lukkta illa" "aja baja" =) Sen blev ja vädligt förvånad när jag såg datumet, att min pappa har varit död i 20 år. Tänk vad åren har gått så fort!
Ja, men detta vore ju något för Idol ..-))
Anne-Maj: "En sockerbagare här bor i staden" är det han sjunger. Det där med näsan ska vara grisen...
Och "ajabaja" är "och är du stygger..."
Min pappa har också varit död i 20 år, ändå känns han levande när jag tänker på honom.
Elisabet: Tipset är avlämnat... jag räknar med att han kommer med i teve... :)Synd att inte sången hörs... den är helt i klass med rörelserna.
Det var många fler rörelser än vad jag kunde!
Att livet är en gåva tänker jag ofta på, och ändå gnäller jag över bagateller och skäms över att jag mår dåligt när jag borde ta vara på varje dag. Dock är det ju korkat att skämmas över att man mår dåligt för det är ju inte något man hjälpa.
Kramar
Skicka en kommentar