Normalt brukar jag så här dags sjunga Lärarens lovsång, med en hel veckas sportlov för över.
Men... jag håller tyst med den nu.
Jag har (som några kanske förstått) för vana att tacka ja till en massa saker som låter så himla roligt långt i förväg - men som sen ska planeras. Och genomföras. När det dessutom kör ihop sig med annat jag måste fixa till, som musikalövning i skolan, deadline för församlingsbladet.... då blir det rätt mycket.
I går var Musikanta här och vi övade sångdelen till "föredrag med sånginslag" som jag ska göra på måndag. Himla kul att hon ställer upp frivilligt som pianist, det blir lite tvåstämmigt här och där också. Det kommer att gå så bra så, och nervös är jag inte, men som sagt: förberedas måste det...
Inte heller är jag nervös för onsdagens miniföredrag vid en lunchträff (även om jag ännu inte börjat med att banta ett 60 minuters föredrag till 20). Prästen som håller i det hela frågade om jag ville ta hand om andakten efteråt. Nej, det ville jag inte. Så hör jag en röst som påminner om min: Men jag kan sjunga en passande sång som avslutning! Är jag klok, eller???
Ovanpå allt som stressat mig lite lagom, hände något i början av veckan som fick mig att tappa luften helt. Jag fick veta i måndags att pappan till en av mina elever avlidit hastigt och oväntat. Chockade och förstummade är vi alla som har anknytning till familjen, så det har varit mer än svårt att hålla koncentrationen där den ska vara. Det känns som om jag bara vill stanna upp och lägga mig och stirra på molnen och tänka, men tillvaron runt mig stampar envist vidare.
Mamman frågade mig igår om jag kan tänka mig att tolka till tyska på begravningen eftersom jag känner både henne och barnen, och även om det blir en svår uppgift, kände jag att jag vill göra det. Prästen har lovat skriva ner det han ska säga så att jag inte behöver stå och leta i mitt numera ganska glesa tyska ordförråd. Tungt känns det ändå...
Det har varit på tok för många dödsfall sista tiden... både i blogglivet och i det andra, bortom tangentbordet.
Från Mette syster kan jag f.ö. hälsa att det blir gravöl för Mette med hennes vänner fredagen den 27/2 i Malmö. Den som vill vara med mailar till tovesnabelaflamt.com Det är för långt för mig - och är dessutom samma dag som begravningen här i stan.
Så om någon undrar vart jag har tagit vägen, finns förklaringen här ovanför. Men jag återkommer - nu ska jag ner till soffan för ett par timmar innan jag ska på begravningssamtal.
29 kommentarer:
Men du, det låter stressigt och inget som direkt går att sovra bort heller. Djupa andetag och en sak i taget, så brukar det gå.
Allt som rör begravningar gruvar jag mig lite extra inför för jag vet adrig hur jag reagerar.
Panter: Jag har sakta men säkert lärt mig att beta av en grej i taget och inte starta några andra projekt samtidigt... men som sagt, allt styr man inte över.
Och jag lär få en hel del soff- och promenadtid också, så jag ska inte gnälla.
Usch, kan bara hålla med. I går frågade jag en tjej på jobbet: Och mamma din, hur är det med henne nu då? - Jo hon dog i förra veckan.
Jaha ................
Mycket händer... det kan vara tungt, men kanske stärker efteråt. Fantastiskt att ställa upp så!
Det är nog bra att varva de tunga uppdragen med såna som är mest kul även om de också kräver energi. Jag tror att du kommer att fixa det här.Sen kanske du kan fundera över det lilla ordet som börjar på N...
Elelr säg: Jag måste fundera. Jag lämnar ett svar i morgon. Innan man hunnit säga "Visst, absolut, det går bra". Märker du hur insiktsfull jag är?
Ja ibland kan det bli lite för mycket. Lycka till med allt!
K-häxan: Alla "dödar" (usch så vanvördigt det lät) är ju olika... när min mamma dog var det en befrielse - men en ung frisk pappa som inte klarar sina egna krav... finns inte ord för den sorgen.
Britt: På ett sätt gav samtalet (som blev rätt långt) med prästen och vännerna, väldigt mycket av annat viktigt.
Ingela: Prästen och jag bestämde oss för att bilda en förening: vi som säger nej... :)
Fast jag har rätt kul och mår bra... så jag vill inte gnälla.
Eva: Tack - men samtalet med frun och vännerna och prästen i kväll blev väldigt ljust och bra. Kändes som en gåva att få vara med, faktiskt.
Oj, mycket, men inte direkt något att välja bort.
Ibland skulle en pausknapp inte vara fel, men samtidigt tror jag att det, för det mesta, är bra att vardagen snurrar på oavsett vad som händer.
Och så jättefint att de bad just dig att hjälpa till på begravningen!
Ha en bra helg!
mossfolk: Jag tycker precis som du säger, att vardagen när den rullar på är bäst. Och det har varit så skönt att den lilla (den större har bytt till musikklass på annan skola) är igång med vardagslivet igen.
Och ja - jag tar det som ett slags förtroende att de vill ha just mig som tolk, för att barnen känner sig trygga och känner igen mig. Vännerna, som skulle kunna tolka, kommer att hjälpa mig med de språkliga finesserna har de lovat.
Så stressigt du har det och sorgligt det som hänt. Jag hoppas du kommer tillbaka med nya krafter.
Ha en fin alla hjärtans dag.
Kramar
"missförstå" mej rätt,, men vilken styrka du har, och vilken "tur" dom har,, som har dej! Kram
Känner igen det där "men jag kan...2, ibland är det svårt att helt tacka nej och så gör man något "litet" istället...
Starkt av dig att översätta på tyska i en sådan situation, jag beundrar dig.
Du jobbar då verkligen hårt! Men det låter ju som om du bara mår bra av att ha många järn i elden. Sänder ett litet hjärta till dig denna Alla Hjärtans Dag. Kram
Bloggullet: Jodå, jag känner mig inte helt under isen, bara i behov av en tyst och vilsam helg. Vilket det ser ut att bli.
atiR: Tack, det är som du vet svårt med sånt här, man vill hjälpa men vet inte hur, så det här passade bra. Faktiskt har jag insett de senare åren att jag nog är rätt stark psykiskt i alla fall... även om kroppen tröttnar då och då...
Vonkis: Jag tycker ju att det är kul att ha mycket omkring mig... men har gått i "honungsfällan" förut och tänker inte göra det igen.
Eleonora: Jag blir fort uttråkad om jag inte har några projekt på gång. Svårt att hålla det på lagom nivå ibland.
Jag häpnar över allt du har framför dig, uppdrag, sång, framföranden, församlingsbladet.
För min del hade hälften varit för mycket...
Men nu är det så, ta det lugnt bara och vila mellan varven!
Lillebror gick i samma klass som sonen på lågstadiet. Det är ju alldeles knasigt, och orättvist att barn ska behöva förlora sina föräldrar så tidigt i livet. Dessutom tyckte jag att han var en av de få vettiga på inrättningen hemma där han jobbade. Mycket sorgligt och orättvist. Hoppas det går bra med tolkandet och allt annat du har framför dig.
M-katten: Du anar inte vad jag slappat idag... har legat på rygg i stort sett hela dagen och bara njutit av solen utanför... iddes inte ens gå en promenad.
Emelie: Tack, det ska nog ordna sig. Ja, jag vet ju... och grabbar i den åldern (förresten, i alla åldrar) behöver sin manliga förebild. Han och systern får jättebra hjälp och stöd.
Begravningar ingår numera i mitt dagliga liv. Jag har redan spelat på sex stycken sedan jul och har en i veckan som kommer.
Det känns inte lika sorgligt när det är en gammal människa, som har levt ett långt och rikt liv, som dör. Sorgligare när det är någon som är mitt i livet. Eller någon som står en nära...
Jag ser fram emot att få vara med och spela på måndag - du sjunger så bra att du inte behöver vara ett dugg nervös! :-)
Ja, lita på Musikanta-väninnan .., hon vet säkert ...!
Men här är en som kan konsten att säga njet.
Jag är alldeles för bekväm av mig.
Musikanta: Så snäll du är som peppar mig... jag har kört det hela för maken nu, och jag håller tidsramen. Han sa bara: du, jag har hört det här förut... men han tror att pensionärerna kommer att flina lite då och då.
Elisabet: Jag är också rätt bekväm - t.o.m. rätt lat... men kan inte hjälpa att jag älskar att göra såna här framträdanden... det ingår i firman. Men jag ska inte tacka ja till nåt som krockar med deadline för Kanalen nån mer gång.
men jisses. ta hand om dig kvinna! det är inga lätta grejer du har att pilla med heller.
önskar dig lycka till, och att det inte blir alltför tuffa begravningar. någon av dom.
krams!
Det där med tid är som det är....svåröverskådligt. Särskilt när "livet" lever bortom den egna kontrollen. Man blir ställd, man blir ledsen samtidigt som man skall göra och genomföra sådant som inte är helt enkelt. Men man vill, och med viljan kan man komma långt. Hoppas du hunnit njuta lite av att det är söndag....
Det där med tid är som det är....svåröverskådligt. Särskilt när "livet" lever bortom den egna kontrollen. Man blir ställd, man blir ledsen samtidigt som man skall göra och genomföra sådant som inte är helt enkelt. Men man vill, och med viljan kan man komma långt. Hoppas du hunnit njuta lite av att det är söndag....
Ullisen: Njae, nu ska det väl bara vara EN begravning hoppas jag... men vem vet? mina föredrag kanske blir så tråkiga att de kommer att kännas som begravningar :)
Ca: Allt går ju inte att styra själv. Men jag har slappat hela långa dagen. Både igår och idag. Så det känns rätt bra nu.
åh förlåt. jag missuppfattade. förstod det som att det dels var din väns, och dels en som du var tillfrågad om. å nä. jag tror aldrig i min dar att det kan va så tråkigt att lyssna på dig...!! sådetså.
Ullisen: Det gör inget, det är inte lätt att hänga med i allt. (Men fråga en del elever... det kan vara nog så tråkigt....)
äh. dom är säkert inte så jefla roliga att lyssna på heller.
Soffan IGEN???
Kulsprutan
Ullisen: Rätt
K-sprutan: Inte IGEN utan FORTFARANDE.... :)
Skicka en kommentar