Sådärja, hemma igen, några timmar senare, en erfarenhet och några hundra kronor rikare.
I höstas berättade om när jag inom loppet av några veckor gjorde den här monologen på två olika ställen och där den togs emot totalt olika: skratt och leenden på ena stället - och inte en min eller annan reaktion på det andra.
Den här gången såg ungefär hälften av publiken ingenting, det berodde inte på att det var så fullsatt att de fick sitta i annat rum, utan på att det var en förening för synskadade. Det var extra viktigt att göra det hela tydligt och tala om vad jag klädde på mig, färgen på hucklet, förklät och sjalen...
Men lyssna kunde de! Och gensvaret var totalt, de skrattade på alla ställen där jag försökte skoja till det. Storyn i sig är ju totalt eländig med alla som dör, men jag tänker mig att Britta-Cajsa såg på sitt elände med samma galghumor som min mormor och mamma hade, och då går det att skämta en hel del...
Från förra gången fick jag tips av Ikanta (visst ja, hon heter Musikanta som bloggare....) som var med, om att ha med lite kaffe och ta en tår på tand - så jag klädde en gammeldags flaska med ullstrumpa och tog med en gammal kaffekopp... (fast jag fick ju tala om att jag gjorde det...) "Och, tvi vale så klent... den här sortens böner har di inte gott om här på fattigstugan!" och så tipsade hon mig om att citera "saliga äro de som... " etc lite då och då. Jag har ju fusklapp i en gammal bibel - och det blev rätt kul att dra till med "saliga äro de saktmodiga/fattiga...." där det minst passade... och passa på att kika på fuskisen...
Efteråt kom ett par stycken fram och sa att de kände till varenda gård där Britta-Cajsa hade jobbat... och krogen där gubben hennes söp... När det händer känner jag en fläkt av historiens vingslag, och det gör storyn lite mer till ett kulturarv.
Nu har jag bara två till såna här gig under mars. Men nu har jag först 1½ dygn att pusta ut på.
P.s. Gissa vad som är jobbigast? Jo, att det oftast är kaffe först, och då måste jag vara artig och trevlig samtidigt som jag är helt fokuserad och koncentrerad och laddad... för även när jag inte är nervös måste jag vara helskärpt och gå in i det så att det inte blir slött och slarvigt. Att då lyssna och nicka och svara på ditt och datt ... är svårt.
22 kommentarer:
Det måste vara en alldeles fantastisk upplevelse att få tala inför en publik som är så duktiga på att lyssna. Tänk om vi alla kunde vara det. Duktiga på att lyssna alltså...
Men vad konstigt att ni fikar innan, det tycker jag att ni skulle göra efteråt :)
Linda: Ja, det ger nästan lika energi som det tar.
Jag tycker också att det vore bättre att fika efteråt, men nästan överallt är det så här. Och det känns oartigt att komma efter kaffet...
Det skulle vara roligt att få lyssna på dig någon gång!
Du beskriver och berättar så humoristiskt att jag nästan kan se allt framför mig.
Ja, det låter helt bakvänt med kaffet först. Kan du inte tala om hur du upplever det nästa gång och be snällt att de tar kaffet efteråt?
Så modig du är som uppträder inför publik sådär...och bra på det verkar du också vara. Jag skulle aldrig klara av något sådant, huvva!
Det måste ha varit en speciell och lärorik erfarenhet att uppträda inför så många synskadade.
Du är helt enkelt bara i början av en helt ny karriär!!!
M-katten: Det är nästan så att jag skulle vilja se det själv... skämt åsido, jag har rätt roligt med det här. Tröttnar aldrig på gamla B-C.
Christina: Hmmmm...Har du försökt ändra rutinerna för pensionärer??? Ja, nu vet jag ju att du försökt ändra en del - men det har ju inte varit så poppis. Är de vana att fika först, då vill de det. Efter alla framträdanden står färdtjänstbilarna på rad. Rutiner är svårändrade saker.... (även mina egna!)
Modig eller dumdristig? Har frågat mig själv det många gånger. Men även när jag tänker "aldrig mer" - så har jag snart tackat ja till nåt... och när jag bara kan det jag ska göra, tycker jag det är jättekul. Det kändes rätt märkligt att veta att de inte kunde se mig... så jag tror nog att jag la på ett extra kol i tonfallen.
K-häxan: Hehe... för några år sen hade jag gapskrattat om nån sa att jag skulle uppträda så här! Och det har tenderat att bli mer och mer, ryktet går... Än har jag inte annonserat eller erbjudit mig.
Du får ta och lägga upp en "turnéplan" här i bloggen så vi ser innan vart du ska vara och inte bara efter, när du redan varit :-)
Vonkis: Hehee... värt en resa till Sörping? Det skulle allt se ut om hela bloggargänget dök upp på en lunchträff, en pensionärsförening eller ett årsmöte för hembygdsföreningen... Men jag ska vara på lunchträff i V:a Husby nästa måndag... på din arbetstid :)
Det måste kännas mycket tillfredsställande att få beröm efter ett framförande och att folk känner till Britta-Cajsa! Du är duktig som håller igång och tänk så många du gläder! Även de som inte skrattar eller visar engagemang kan du tro! Lycka till med de två sista föreställningarna. Kram på dig du duktiga, som gläder så många!!
Ojoj da - inget vatten!! Hos grannen alltså. Det är ju en av de två saker som är nödvändigt! (det andra tycker jag är värme)Bra att du tappat upp utifall .... Ha´re!
Eleonora: Visst är det roligt när folk gillar det jag gör och blir glada - och säger det! Alla vill väl ha en klapp på axeln och lite smicker...? Duktig? Hm... jag tänker nog inte så, jag gör ju bara det jag tycker är kul och kan. Men jag erkänner att jag är på gott humör idag...:)
Jag tänker att pensionärerna (de där riktigt gamla som far på såna här saker) har en begränsad ork.
Antagligen har de ett begränsat socialt liv också, beskuret av färdtjänst och annat.
Då anar jag att de i första hand vill umgås och att de har de här träffarna som "orsak" till att få göra det.
Därför kaffe först. Så man får prata medans man ännu är lite pigg. Sen kan man ta del av programmet och till en liten del vila sig lite. (Är det något man inte gillar så kan man vila ännu mer.)
Det är min teori.
För oss yngre är det nog så att vi kan tänka oss att prata om det vi nyss upplevt. Det kan nog de också tänka sig, men orken kräver denna tågordning.
Cecilia N: Det ligger mycket i det. En kompis till mig som gör sånt här, sa att de ENBART går dit för att fika/äta lunch, sen vill de hem. Underhållningen är bara "ett nödvändigt ont"... Fast jag tror inte riktigt på det, för jag har hört att det kommer väldigt olika antal allt efter vilken underhållare det är. Och det känns ju inte kul att tänka så när jag ska åsta och roa... :)
Låter ju riktig spännande. Vad härligt att få så bra svar på uppträdandet.
Och tack för alla besök hos mig./ela
Låter ju riktig spännande. Vad härligt att få så bra svar på uppträdandet.
Och tack för alla besök hos mig./ela
Låter ju riktig spännande. Vad härligt att få så bra svar på uppträdandet.
Och tack för alla besök hos mig./ela
Det är klart att det måste var kaffe först, så att sockret i bullarna och kakorna har gjort alla glada och på gott humör. Och mottagliga för den eventuella underhållningen...
Håller med Cecilia - det viktigaste för dom som kommer dit är den sociala samvaron.
Sen är det ju extra bra om underhållningen är givande och trevlig när man är tvungen att sluta prata med kompisarna under nästan tjugo minuter kanske...
Det är därför tal och sånt på middagar ALDRIG kommer i början utan så småningom till kaffet när alla är mätta och belåtna...
Du är så bra på det här nu att du utan vidare kan koppla av under fikat!
Kul att det funkade med mina små enkla tips.
ela: Ja, det var kul, jag blev riktigt pigg av den eftermiddagen med allt gensvar.
Musikanta: Jag har allt tänkt på det där sen du sa det, att de bara kommer för att prata och fika...
Men nu har jag fått en bokning till, här i stan, den 1/10.
Jag skulle gärna vilja se denna Britta-Cajsa uppträda! Kunde du inte lägga in en snutt här? Det vore himla roligt...
Varm kram..
Elisabeth: Hm... visst, men då måste jag ha en fotograf med mig, för att fejka och spela inför kameran här, det kan jag inte.
Det är ju precis det som du beskriver som gör att teater fortfarande finns kvar efter tvåtusen år och efter hundratjugo år av film. Att man som publik är medskapande i det som sker på scenen, att reaktionerna skapar energin i föreställningen, styr den i någon mån. För givetvis var det inte bara du som upplevde att dom två föreställningarna var helt olika, det gjorde även publiken. Just skratt är ju ett tydligt exempel. En publik vågar skratta från början och drar iväg föreställningen åt komedihållet, en annan tar fasta på det allvarliga och gör föreställningen allvarligare. Jag älskar det faktum att man aldrig kan se exakt samma föreställning två gånger, att det är första tagningen som gäller varenda kväll. Där ligger filmen i lä!
Anders: När jag var med och spelade amatörteater här i stan för sisådär 25 år sen, märkte jag det också väldigt tydligt hur olika det var olika gånger. Och visst är det häftigt det där samspelet!
När jag spelar teater med ungarna i skolan, är det ännu mer nerver, för där kan nån balla ur totalt och spela över, eller bli skitnervös och glömma allt, eller liksom somna av en stund... Fast publiken är också mer tolerant när det gäller barn.
Eftersom jag har det jobb jag har, så förstår du säkert att jag bara älskar att showa inför publik... Men som lärare har man ny show med samma publik varje dag... mycket improvisation blir det.
Skicka en kommentar