Den stora frågan, som den trevlige språkprofessorn i P1 på tisdagar inte hade något svar på i sin föreläsning var: Varför förändras språket ständigt när alla tycks vara motståndare till förändringar i språket... Breven som kommer till programmet sorterade han i tre grupper:
- Hur ska det vara? Vad är rätt och vad är fel?
- Kan ni inte tala om för folk att det ska heta så här... jag vet ju att det är rätt...
- Resten - dvs frågor om språkets natur och struktur.
Om ord som ändrar betydelse:
- Vi som är lite äldre vet vad ordet häftig betydde förr, och reagerar inte alls så som tonåringen som förfasade sig över reporterns: "En häftig eldsvåda ödelade hela kvarteret..." Hur kunde han tycka att det var häftigt att ett helt kvarter brann upp?
Det tycks som om de som verkligen kan och vet hur språket funkar, är ganska liberala i sin syn på vad man får/inte får resp. kan/inte kan säga. Värre är det med inbitna privatpraktiserande språkpoliser som vet exakt hur saker och ting ska vara.
- Mannen som fick svaret av språkprofessorn (i en kategori två-fråga) att "Så här han man skrivit i över 400 år, och då får man nog anse att det är riktigt" - visste svar på tal: "Har man gjort fel i över 400 år, då är det verkligen dags att vi rättar till det nu!"
- Professorn frågade sin son som idkade särskrivning: "Hör du inte skillnaden? Lever pastejen... leverpastejen!" Sonen: "Jag hör faanemej ingenting när jag skriver!"
Det där med att "att" försvinner mer och mer... det trodde jag berodde på att Kungen har tagit allihop. Lyssna på honom när han pratar: "...att....att....att..." Men så var det inte.
- Den smarta förklaringen till varför vi tenderar att säga "Jag kommer resa nästa vecka..." är att det heter "jag ska resa - jag tänker resa - jag vill resa" utan något att, den hade jag inte kunnat komma på själv... men så är jag inte professer heller... och faktiskt inte heller språkpolis. Jag mår visserligen rätt illa av särskrivningar och stavfel,* men brukar inte påpeka dem. Och - hur man ska säga finns det faktiskt inte några regler för. Det finns bara skrivregler. (Fast det visste jag tidigare.)
Alla som säger att man inte får börja meningar med Och... de har förmodligen haft lågstadielärare som varit så illa trötta på 10 Och-meningar i följd, att de sagt till eleverna att de inte får börja så... Professorn påpekade att det dräller av Och-meningar i Bibeln, men att de har avtagit för varje ny översättning. Och de kommer inte ofta... 
Den här killen var också rätt kul att lyssna på.... han var "förband" till språkprofessorn.
*Jag mår inte så illa av vanligt slarv som slinker med - för jag kan slinta jag också - men ska det vara "på rikt" så ska det vara rätt. Inte stå "Lakarn 150:-" på reklambladen...
30 kommentarer:
Åhm det är så kul med människor som verkligen KAN sitt ämne. hade han ett program på p1 sa du? Skulle kanske börja lyssna på den kanalen lite mer.
Vonkis: Proffsighet impar starkt på mig!
Jag tror programmet heter "spraket" t.o.m. I alla fall heter boken han har skrivit så...
Här är en som totalt rudis när det gäller grammatik och kommatering och allt annat i den vägen.
Jag sätter komma där jag andas,-)
En man från dejtingsidan rättade mig ideligen.
Det skulle han inte ha gjort.
Nu sitter han där som singel ,-)
Elisabet: Synd att du inte kunde tala om för honom att kommateringsreglerna numera i stort sett är borta, man kan göra lite som man känner. Det är bara när de ändrar betydelsen som de är riktigt viktiga. Typ: en mindre fräsch kvinna... eller: en mindre, fräsch kvinna...
Jag gillar språkprofessorn och speciellt hans dialekt. Jag har gått på en kurs i språksociologi och då föreläste han. Enbart njutbart!!
Annela: Jag har gillat honom länge, utan att veta hur han såg ut. När jag läste boken "Spraket" hörde jag hans röst hela tiden, det var häftigt! (I nya bemärkelsen!)
Hahaha! Det är väl klart att man inte hör något när man skriver. Den där föreläsningen hade jag gillat!
Vad roligt att få lyssna på en proffsprofessor!
Det där med "att" är ju hur logiskt som helst,men jag hade aldrig kommit på det själv.
Hrmm, jag kommer nog fortsätta att kommatera OCH envisas med att mina elever ska kunna det grundläggande i alla fall.
Det låter som en jätteintressant föreläsning! Men är kommateringsreglerna verkligen borta? Jag stoppar visserligen inte dem lite som jag tror, men de ska vara med i allafall. De kan ju både ge meningen en förändrad betydelese och markerar väl dessutom huvudsatser och bisatser...
Det verkar ha varit en riktigt trevlig helg!
Klart intressant!!!
Denne sprakprofessor är en av favoritmännen i mitt liv. Varför fick jag inte vara med?
Mifflan: Säkert hade du gillat den! Det blev många skratt – speciellt om sonen och leverpastejen!
Panter: När han sa det, förstod jag ju precis och tyckte plötsligt att det är onödigt med ”att”…
Visst är många komman nödvändiga… men i böcker där det strösslas med komman efter alla tänkbara gamla regler, blir det nästan hackigt att läsa.
Mossfolk: Det var superintressant – nu pratade han inte så mycket om kommatering, men eftersom jag tycker det är svårt, har jag läst på en hel del. Naturligtvis måste man kommatera ibland, som jag skrev, men man ”måste” inte alls som förr. En del författare skippar det helt… (utom när det är betydelsebärande förstås). Jag brukar kommatera där jag andas när jag skriver - sen får jag gå tillbaka och sudda bort hälften...
Helgen var fin – men nästan väl fullmatad… har bara kommit till lördagen i min rapportering…
K-häxan: Jag hade nästan lust att ta med honom hem för att få höra mer… Men i dag är det tisdag – jag ska ställa klockan på ringning!
Musikanta: Synd att jag inte visste det... du kunde ha fått följa med i packningen... :) Men han är väl på radio idag?
Vad intressant det där måste ha varit! Skulle gärna ha lyssnat på föreläsningen själv.
Särskrivningar är jag ruggigt allergisk mot. Det är nog det jag retar mig på mest av allt inom språket. Tyvärr börjar en del svenskar i US att lägga sig till med just särskrivningar efter ngra år här.
MEN, jag har ju sett det mkt i sverige också minsann.
GAAHHH!!!!
Annika: En del tror ju att det kommer från engelskan, men småknattarna i skolan som särskriver kan inte så mycket engelska att de ens vet hur man gör där.
Jag tror det är brist på tid i skolan... det är så mycket jippon och så mycket annat som ska in, att de där innötningslektionerna får stryka på foten.
Det är intressant med språk... det sägs att vi ålänningar pratar en mera genuin svenska än rikssvenskarna. Här ute på öarna har språket bervartas oförändrat. Ett språkfel som stör mina öron är "vart" i betydelsen "var".
"Var är den?" heter det, inte "Vart är den?" Det kommer västerifrån, och till min fasa hör jag nu fler och fler säga "vart" även här! Då är det svårt att inte vara språkpolis och ryta "Var" heter det!!
Britt: "Genuin" när det kommer till språk är fälla nummer ett - för språket har ständigt varit statt i förändring. Vem definierar alltså den gyllene genuina åldern?
Och "vart" i betydelsen "var" är inget "språkfel" rätt av även om standardsvenskspråkliga öron reagerar - det förekommer rikligt i nordsvenska dialekter, ibland som "vars", ibland som "vart". Ska inte förväxlas med riktnings-vart:et.
Britt: Jag har lärt mig att språket konserveras bättre på öar än på fastlandet.
Professorn tog upp en sak med "vart" som jag ofta märkt. "Folk" har hört att man inte ska säga "vart" och tror att det aldrig heter så, och korrigerar sig själva så det blir fel. "Var vill du resa?"
Det stör mig jättemycket när var/vart blandas hej vilt.
Cruella: Se ovan - på öar konserveras språken och många äldre uttryck bevaras där.
Menar du när man använde "vart" i stället för "blev"? Så skrev Selma L och Astrid L, men jag lärde mig i skolan att det bara är talspråk. Min mormor sa: "Han har vurte sjuk"... säkert en avart av att han vart sjuk.
Tror du att "vart ligger det?" bara är dialekt? Jag är ganska övertygad om (har varit lärare rätt länge) att man inte ägnar särskilt mycket tid i skolan åt finesser som riktning och befintlighet nuförtiden. Fast från början är det säkert slarv och dialekt - förr i ti'a var'en ju'nte så noga men hur'en sa...
Det hade varit spännande och givande att lyssna på!
Tänk att jobba med forskning av utvecklingen av vårt modersmål.
Särskrivning har jag lite svårt för, annars försöker jag för det mesta låta bli att leka språkpolis.
Jag brukar tänka på devisen "Den som är felfri kan kasta första stenen".
Försöka i alla fall...
M-katten: När jag var ung hade jag starka funderingar på att fortsätta läsa språk och gå djupare in i det. Men inte hade jag råd med en så osäker framtid...
Jag är inte heller felfri, ju mer jag skriver, desto mer tillfällen till fel blir det...därför brukar jag inte säga nåt. Men ibland kliar det i språkörat när jag hör gräsligheter... och familjen har jag inte gett upp hoppet om att "uppfostra"...
Jag hade honom som huvudlärare när jag pluggade svenska för hundra år sen. Bland dom bästa föreläsare jag har haft, faktiskt!
Jag tror att svaret på din första fråga är att impulserna till förändring kommer från dom yngre, som inte bryr sig ett dyft om hur det "bör" låta. När man börjar förfasa sig över nånting -vad som helst- är det nog ett säkert tecken på att man inte längre tillhör gruppen som går i bräschen för språklig utveckling. Mitt senaste favortiord är för övrigt "fickla" som bland barn och bilderboksförfattare redan är superetablerat som verb i betydelsen "lysa med ficklampa".
Så kul med språk, jag skrattade när jag läste det du skrivit.Själv skulle jag vilja lära mig mer om grammatik.
Något folk har börjat med nu är att skriven DEM istället för DE.
Kramar
Anders: Kan man annat än bli en god skribent när man haft honom? Lyckliga du!
Just när jag hade skrivit det, kom jag på själv att den yngre generationen gladeligt ger fanken i hur det "ska" heta. Säkert har det varit just de yngre i varje generation som förnyat språket. Om jag tänker efter hårt, minns jag hur mor och far förfasade sig över att brorsan och jag hakade på nya ord på 60-talet...
Faktiskt har jag börjat bli rätt så språkliberal med åren, och jag tar gärna till mig nya ord. Däremot avstår jag från rena ungdomsord - de måste ju få ha sina ord i fred, tills de blir accepterade. Då hittar de nog på nya.
Bloggullet: Tackar. Jag älskar ju det här med grammatik och läser språkböcker och grammatikor rakt av, från pärm till pärm... men ändå är jag inte expert. Skriver mer på gehör.
Jag har också märkt det där med "dem". Säkert dubbelkorrigering - man vet att det ska ha stå "dem" i st f "dom", men vet inte riktigt var...
Slarv och dialekt... menar du att dialekt är slarvspråk?;-) Nej, det kan jag inte tro.
Jag ska fundera och kolla vidare på detta.
Och jag menade alltså inte "vart"-"blev".
Cruella: Cruella: Det är intressant det där med hur man läser. Jag skrev "slarv OCH dialekt", inte att dialekt är slarv.
Från början, innan gemene man lärde sig läsa, innan det fanns radio och teve, då fanns ju bara dialekter.
Ska väl också tillägga att jag INTE är professor i språk och inte språkpolis eller messerschmitt. Visserligen har en del skolor bakom mig, men till största delen är jag en glad och intresserad språkamatör.
äh. nu har ju alla skrivit att dom haft Andersson som föreläsare på Nordiska språk och att han är bra som tüsan så jag känner mig inte så unik i det sammahanget. dock. jag lyssnar på Språket i P1. där är jag lite (och lite, jag är inte ensam - aj know!) unik i din bloggläsarskare!
vem är förbandet? känner igen honom en smula men kan inte peka på vem det är?
slutligen. sicket otroligt bra referat. det märks att du kan vad du jobbar som :)
Ullisen: Äsch, det är bara en som skrev det - så jag är jätteimpad att det kommer ytterligare en. Är SÅÅÅ avundsjuk.
Dog*ge Dog*gelito är det.
Och tack ska du ha!
jeez. jaja. sa ju att jag kände igen... :)
änytajm bloggamrat! änytajm!
Ullisen: Han bjussade på en svår och en lätt rap efter att ha berättat om hur han började. Det var kul! Den svåra översatte han sen i sakta mak för oss gamlingar. De flesta kunde varit mor/farföräldrar till honom...
Skicka en kommentar