söndag, september 13, 2009

Tre tysta dagar...

Det var en och annan som trodde att jag skulle få det svårt med att vara tyst från torsdag kväll till söndag lunch. Men icke! Det var så otroligt skönt och tyst och lugnt - dels att slippa en massa artighetsprat, dels att slippa tänka på mat och dels att inte behöva bry sig om nåt annat än vad jag själv ville göra. Eller inte göra. Ser det lite stelt ut? Ja, men hallå... hur blir man i kroppen av att ränna rakt upp på ett berg?

Jag har i många år velat pröva att åka på retreat, men det har inte blivit av förrän nu. Jag råkade hitta en folder för några veckor sen och anmälde mig direkt. Platsen: Stegeborg, EFS-gården vid färjeläget, bara 20 min med bil härifrån, en av öarna jag ser här ovanför är stället dit maken och jag brukar åka och bada på somrarna.

Den här helgen är det bästa jag upplevt på länge. Det är enkelt att berätta hur det praktiskt fungerar på en retreat, men det går inte att berätta om stillheten och tankarna och känslan av total öppenhet och lugn. Det måste man uppleva själv. Om man törs... för det kan vara ganska skrämmande att komma sig själv inpå livet.

Vi var 7 kvinnor och tre ledare, en kvinna (diakon) och två män (präster), som säkert har 10 olika upplevelser av dagarna, men som ändå delade samma tysta gemenskap. Alltså, mesta tiden spenderade vi helt fritt, men vi hade flera gemensamma andakter och ledda meditationsstunder där vi fick ny inspiration till våra tankar. Och passade på att tanka. Och tänka.
Temat var "Källan" och som inspiration fanns en installation i tovad ull, skapad av diakonen som var med. Där skimrade små glaspärlor i vattenfallet - och i vattenskålen speglades himlen... stenar utmed bäcken... växter... Många talande symboler som fylldes med liv. Det syns tyvärr inte på bilden att det stod 10 tända ljus på altaret, ett för var och en av oss. Vi satt i halvcirkel runt källan med den levande altartavlan och kvällstid var björkarna utanför belysta av strålkastare. Så makalöst vackert att vi blev sittande långt efter att sessionerna var slut. Känslan av samhörighet var mäktig, trots att vi inte pratade.

Tänk - bara att gå till dukat bord... inte bry sig ett dugg om någoting alls, ingen tvätt att stryka, inget att planera eller handla... det var gudomligt - i dubbel bemärkelse. Sen gjorde det inget att det var strålande sensommarväder med badplats intill (jodå, självklart badade jag flera gånger!) och mängder av blåbär i skogen. Jag såg en huggorm, en ekorre, en fästing och en fiskgjuse - alla på nära håll... och skogen intill var som värsta sagoskogen. Är jag lyrisk?

Hur det gick att komma hem till vardagen? Det vet jag knappt. Maken har varit förkyld och trynat som en gris... whooooppps???!?!?! så jag har mjuklandat i hemmatystnaden och vet nog inte förrän i morgon hur vardagen funkar efter det här.

Fanns det inget som var negativt, då? Jo - i går eftermiddag började jag nästan känna mig stressad: skynda dig att vila nu då!!!! Var lite effektiv! Vilket ger mest vila...? Gå, sticka, sova, sitta och tomglo? Så! Skynda dig nu då så du blir pigg och utvilad!!!

Men det gick över efter en timme på ett berg vid vattnet.

Svårt att vara utan tv, dator, radio, tidning? Nix. Inte ett dugg. Det räckte så gott att umgås med de egna tankarna, som faktiskt tystnade ganska fort - och att fylla på med kraft från allt ursprungs källa.

Det var inte konstigt att sitta och äta under tystnad, de flesta valde egna bord (det var stängt för övrig verksamhet), men vid kvällsfikat tyckte jag det kändes lite jobbigt att sitta vid brasan så pass tätt inpå varandra och tiga. Några läste, några stickade, andra bara satt och glodde. Så jag tog min stickning och satt på rummet när jag svalt teet.

Om ett år har de bokat samma helg - självklart att jag ska hålla den ledig för att tanka ännu mer.

24 kommentarer:

Evas blogg sa...

Underbart! Och vilken vacker miljö. Jag funderar på en retreat i okt. Känner att det är dags nu igen.

em sa...

Egentligen är det märkligt att att det krävs en reträtt för att hålla mun. Att bara säga ja, ja och nej, nej betraktas av de flesta för oartigt.
Margaretha

Elisabet sa...

Intressant.

Det skulle säkert alla människor kanske må bra av att vara med om?

När jag åker bil med nån som jag tycker om och känner mig trygg med, då är det som meditation.

Att inte behöva småprata för pratandets skull.

Cicki sa...

Det låter som att du varit med om något underbart. Även om jag är pratglad så tror jag att jag skulle uppskatta en sådan helg.

Vilken underbart vacker källa i tovat. Så fantastiskt gjord.

Monica Hansen sa...

Låter helt underbart, och vilken vacker källa:)

Eleonora sa...

Så fint du skildrar det fina och blida du varit med om. Detta tror jag att alla människor skulle behöva uppleva någon gång i sitt liv.

Speciellt härligt för dig som varit förföljd av ljud från gatu/gårdsarbetet.

Hoppas ditt "uppvaknande" blir mjukt och smidigt. Kram på dig!

Anonym sa...

Det låter mäktigt och mycket fint!
Jag förstår att du samlade på dig krafter och minnen.

Kulsprutan

Christina sa...

Tänk att du upplevde allt detta på bara tre dagar!
Det brukar ju ta längre tid att varva ner, men tystnaden måste ju ha hjälpt till...och naturen.
Det låter avundsvärt alltihop.

Jag kan känna stillheten när jag tittar på dina foton.

Matildas fikarum sa...

Håller med om att det kan vara skrämmande att lära känna sig själv och att finnas med bara sig själv som sällskap, särskilt om man inte fått tillfälle till att vara allena (ja, jag vet att det är ett gammalt ord, men det passar så bra) under en längre tid.

Bantartant sa...

UNDERBART!!
Minns när jag var på retreat i Vadstena hos Systrarna! Fantastiskt.

Annika sa...

Bloggblad, det där låter verkligen lockande, såsom du skriver och berättar om det. Vilken befrielse att slippa kallprat, men att ändå vara tillsammans.
Var ni alla ungefär i samma ålder?
Såsom du beskriver retreaten låter det nästan som en utopi, och jag kännner att jag gärna skulle vilja göra något i den stilen, jag också.
Fick man ha med sig böcker? Antar att man inte fick.

Bloggblad sa...

Eva: Jag förstår att du har varit med några gånger… jag vet knappt hur jag ska kunna vänta ett helt år..

em: Det är otroligt mycket småprat i vardagen – visserligen behövs det som olja i bekantskaperna, men ganska mycket är onödigt pladder av det jag säger i alla fall. Tänker högt ibland…

Elisabet: Maken och jag kan vara tysta tillsammans länge utan att det stör – men om vi är tysta för att vi är sura, då är det som det dånar om tystnaden.

Cicki: jag är också rätt pratig – men blir mer och mer förtjust i att slippa.
Den tovade installationen var nåt av en ”vackerchock” första kvällen.

Monica: Det var det! Och en och halv mudd stickade jag… blev nästan sugen på att tova…

Eleonora: Tack för dina snälla ord. Som samhället fungerar är jag säker på att det är många som skulle behöva såna här dagar då och då. Det känns rätt bra idag. Lugnt.

K-sprutan: Jag har verkligen sparat den totala öppenhets- och avslappningskänslan - och tänker ta fram den ofta.

Christina: jag hade nog behövt ett par dagar till, men ändå kändes dagarna långa i och med avsaknaden av vardagssysslor. Vi satt inte heller länge i matsalen så det kändes inte som inte som en kort helg.

Matilda: Allena är ett vackert ord. Låter lite mer ensamt än ensam. Jag är rätt van att umgås med mig själv och trivs i mitt eget sällskap, men jag vet många som ser till att aldrig vara allena.

Bantartant: Jaså du har varit där! Det har jag med, fast vi var en grupp som skrev psalmer, så vi var inte särskilt tysta. Men stämningen där är sagolik.

Annika: Jag tror att jag var yngst med mina 58… men de flesta var mellan 60 – 65, bara en dam var äldre. Det var helt fritt – men det kändes som fel att läsa deckare eller dagstidning… jag hade med öronsnäckorna till radion i mobilen, men jag hade inte nån lust att höra pladder… Det fanns ett helt bord med böcker som handlade om att vara tyst – om att möta sig själv – och Gud, där man kunde plocka till sig och läsa på rummet.
Har man inte retreater av det här slaget i US? Jag trodde det fanns mycket av det slaget…

Bloggullet sa...

Låter så härligt så jag skulle kunna resa direkt. Just stillheten, naturen och att man slipper prata artighetsprat.

Jag hatar ju gå till frisören för att de pratar hela tiden. Om de hade frisör på retreaten skulle det ju vara perfekt, alldeles tyst och lugnt.

Kostar det något?
Jag hoppas du fortsätter njuta långt efteråt.
Kram

Marianne sa...

Det låter härligt. Att verkligen bara vara och ingenting annat. Men som du säger skulle jag nog tycka det var lite konstigt att sitta tätt tillsammans med andra människor och inte prata med dem. Tv, dator osv skulle jag gott klara mig utan en helg eller ett par veckor om jag bara visste om det innan. Däremot inte om det kommer som en överraskning att man inte har någon uppkoppling de närmsta veckorna, när man är hemma hos sig ... Man kanske skulle prova någon gång.

Bloggblad sa...

Bloggullet: jag kommer just från frissan - inte min vanliga, utan ägaren som jag känt sen hon gick i skolan. Det blev nästan förhör: vad gör du, hur har du det, var bor dina barn, vad gör dom.... Och jag tänkte just att en psykologikurs för frissor vore rätt bra... tänk om jag inte vill berätta - tänk om jag inte vill snäsa av henne... Men jag snirklade mig ur det hela med lite kallprat :)

Det kostade 2200:- för 3 dygn. Det tycker jag var väl värt eget rum och god mat. Husmanskost, men fräsch och god.
Jag ska försöka leva länge på det här.

Marianne: Tack för alla kommentarer, ser att du läst ifatt lite överallt! Jag har läst alla men svarar bara här.
Hemma tror jag det skulle vara jättesvårt att bara avstå, när det finns... i en annan miljö blir det nåt annat. Som på resa...

(Säg inte det där högt till kulturarbetare... det blir ramaskri... vissa tycker att konst är minst lika viktigt som mat.)

Visst är det skönt när man väljer sina tv-program själv!

Och... tack för komplimangen. Just nu nyfrissad på lite annat sätt... känns kul.

tant lila sa...

Låter härligt!

Musikanta sa...

Jag har retreat hemma alla dagar när jag inte har någon förrättning eller MM är ledig.

Jag avskyr nämligen att ha radion på när jag är ensam eller musik av något slag - får nog av det i jobbet. Så det kan gå en hel dag utan att jag pratar med någon förrän MM kommer hem.

Jag skulle alltså inte kunna tänka mig att åka bort och betala pengar för att vara tyst...

Dessutom är jag inte särskilt förtjust i NATUREN som du vet. Gillar mer storstäder och skulle gärna betala samma summa för några dagar i Paris eller London, haha.

Men det är dig väl unt om du blir lugn och glad av det...Dessutom kan jag väl förstå att man kan behöva det när man har ungar och tjattrande kollegor omkring sig hela dagen!

Bloggblad sa...

Tant lila: Ja,det var ljuvligt.

Musikanta: Helt klart har vi olika omkring oss... jag har möjligen radion på när Lotta Bromé har eftermiddagssnack, henne gillar jag. Och så Ring så... förstås, aldrig annars. Gillar tystnad.

(Men teven är ju på ibland förstås... :)

ullisen sa...

det låter fantastiskt! fast.. skrämmande. jag är inte säker på att jag skulle klara hålla snattran i tre hela dagar. vid middagar "måste" jag prata, diskutera dagen som gått, planera framtiden. däremot skulle jag gärna sitta i ring och titta på ljus. och promenera vid havet (eller nä, det är sjö där hos dig väl?). men. det får bli en annan gång. om hundra år eller så :)

Bloggblad sa...

Ullisen: Nej, då. Det är Slätbaken som börjar där, ute vid södra Vikbolandet - norr om V-landet ligger den mer kända Bråviken.

Jag tyckte inte alls det var svårt eftersom syftet för alla var att hitta sitt inre lugn, då tappar man lusten att störa... och vill inte bli störd. Hemma är det nåt helt annat.

Bloggblad sa...

Ullisen: Fast det känns mer som innerskärgård... man ser inte hela stora Östersjön just där. Men det ÄR hav.

Klimakteriehäxan sa...

Låter som en jättefin upplevelse. Och fina bilder blev det också!

Christer sa...

Hej.Vilken trevlig blogg jag hittade här,när jag satt och surfade runt lite så här innan jobbet.
Mycket vackra bilder från din "retreat",vilken härlig utsikt.
Ha det så bra.
Hälsningar Christer.

Bloggblad sa...

K-häxan: Kameran kunde jag ju inte lämna hemma... men jag släpade inte med den stora på promenaderna.

Christer: Välkommen hit, det är inte så ofta sörpingsbor hamnar här av en slump - vad jag vet i alla fall... alla anmäler sig ju inte.