Tänk tanken att du står och väntar på ett tåg tillsammans med idel okända människor, ni står spridda över ett hela perrongen. Och så kommer en av landets mest kända artister/författare/komiker och börjar prata med dig. Berättar om sitt privatliv... sen går han vidare, pratar med nästa och berättar... och till nästa.
När tåget kommit och alla är på - går vår kändis vidare, slår sig ner här och där och berättar ur sitt rika förråd av kändishistorier, erfarenheter av både privat och yrkesmässig karaktär.
Jag är ganska säker på att vi alla skulle bli ytterst förvånade och undra om inte karln har en skruv lös, är hög av nåt eller drabbats av akut dåligt omdöme.
Varför funderar jag på det här? Jo, i torsdags hade jag radion på och lyssnade till just såna här personligt privata berättelser och dagen efter var samme men med i tv och berättade både om privatlivet och karriären. Samme man som var med på en kulturkryssning där jag var med som åhörare. Under icke-föredragstid svepte mannen förbi oss alla flera gånger - med blicken riktad mot fjärran, alls icke intresserad av att prata med någon.
Men - när vi är radiolyssnare/tv-tittare - då händer det nåt. Då är vi plötsligt intressanta att berätta för... han vet inte vilka vi är, om vi är kreti eller pleti, hög eller låg, han vet inte om vi är 500 eller 50 000... men då får vi ta del av barn som dött, om hans sorg, om funderingar över livet och förväntningar på framtiden.
Det här fenomenet har jag nu funderat över i ett par dar, varför man kan öppna sitt privatliv inför en okänd mängd människor, men inte för någon man träffar och vet att den finns och ser en reaktion? Jag kommer att tänka på den ena efter andra av sommarpratare och kändisar som öppnar sig helt i media... men förstås inte alls skulle börja prata privatliv med mig eller dig om vi hamnade bredvid varandra på tåget eller i kön på Willys.
Är det samma sak som att blogga? Lämna ut sin vardag till vem som helst? Kanske.
27 kommentarer:
Ligger en del i det du skriver, men jag berättar om mig själv lika gärna för mina vänner om inte hellre.. i bloggen kan man ju inte skriva om precis allt man tänker, eller det kanske man kan? *skrattar*
Bekräftelsebehov är en mänsklig svaghet..
Monica skrev precis vad jag tänkte :-)
Hm, det där är lite intressant faktiskt. Undrar om det inte är samma fenomen som gör att jag känner mig mindre nervös när jag musicerar för en stor folkskara till skillnad från några få...
Det blir mycket personligare och "intimare" i ett mindre sammanhang.
Jag tror som du att det är lättare att öppna upp sig när man på något vis kan gömma sig bakom en anonymitet. Förr reste jag mycket med tåg och blev förvånad hur många livsöden jag fick berättat för mig. Kom då på att det kanske var det som var grejen, att få prata av sig med en vilt främmande människa som man aldrig mer skulle stöta på. Dessutom kan jag hålla med Mifflan. Jag har haft lättare att prata inför en publik bestående av 300 personer än för 30 stycken. Då kommer de mig lite för nära.
Jag har funderat i samma banor. Det faktum att man inte ser sina åhörar och inte får respons från dem, kanske trubbar av sinnena. En radiostudio är ju oftast ett litet rum som får en att glömma hur många som egentligen lyssnar.
Jag kan bli förvånad över hur folk viker ut sig inför radiopsykologen.
Men det har naturligtvis med ens personlighet att göra - både när det gäller bloggar och radioprat. En del byker sin tvätt offentligt på båda ställena - och andra gör det inte.
Margaretha
Funderar på om det är ett liknande fenomen som att blogga, men kommer fram till att det troligtvis är en ekonomisk fråga.
Personen ifråga får betalt för att exponera sig och har uppenbarligen ett behov av det också?
Jag vet inte, men visst är det märkligt!
P.S.
Ordverifikationen = humble (hahaha)
Å vad jag försökte tänka till nu - men det gick inget vidare. För hur jag än försöker se på det, så hittar jag ingen röd tråd, ingen gemensam nämnare, till varför många väljer att vara personliga i de stora sammanhangen, men blir musslor i de små. Kanske finns det ingen självklart svar, kanske är svaren lika individuella och olika som det finns människor?
Jag vet inte... och jag håller med i Monica Hansens skriv...
Varm kram... som alltid!
Och jag tycker att hur ofta som helst öppnar människor sig och berättar det mest otroliga saker.
Jag tror att det beror på att människor är så vana vid att ingen lyssnar.
Ingen bryr sig.
Ingen är intresserad.
Och i ditt exempel, så tror jag precis som Marskatten.
Pengar.
Pengar öppnar nog även stängda hjärtan.
Eller kan göra.
(Först: den du beskriver skulle kunna ha initialerna BR, efter vad det låter ...)
Detta att öppna sig för många okända i exempelvis ett massmedium: jag inte tror att de som gör det känner att de blottar sig eller lämnar ut nåt de inte noga har övervägt huruvida eller ej de ska lämna ut. Jag har själv inte svårt att vara ganska öppen om väldigt mycket som många andra aldrig skulle ha berättat. Det betyder bara att jag lägger olika vikt och betydelse vid dessa saker som de gör, inte att jag är mer benägen att fläka ut mig. Om du hänger med.
Det som däremot är riktigt riktigt brännande får naturligtvis bara ett fåtal veta. Om nån alls. Och det fåtalet kan mycket väl bestå i personer som jag VET att jag inte har några beröringspunkter med alls -- ja helst som jag aldrig ens talar om mitt namn för (det klassiska främling-på-tåg-syndromet). Det riktigt jobbiga behöver ju också ventileras: för att man ska få nya infallsvinklar på det och/eller för att det lättar att få sätta ord på det onda. Och ofta är det omöjligt för nån som känner en att ge objektiva synpunkter. Jag är således inte alls säker på att valfri kändis INTE skulle öppna sig för oss i snabbköpskön ifall vi vore okända för honom/henne.
Jag tycker också att det är ganska lätt att vara mycket öppen med någon som man träffar för en enda gång. Ofta kan det bli möten som är otroligt givande. Lika lätt är det att samtala" genom bloggen med er som finns långt borta och som jag känner så väl - men bara i den här kommunikationsformen. Samma sak med riktigta vänner IRL. Det är svårast att vara ärlig med bekanta som man behöver ha ständig kontakt med i alla möjliga sammanhang på denna lilla ort. Det är därför jag tycker att jag kan vara mycket ärligare i kommentarer hos andra än i min egen blogg.
ALLA: Tack för era funderingar i ämnet! Jag vet inte svaret på frågan – så det är jätteroligt att höra era förslag.
Monica & Vonkis: Att berätta för vänner tycker jag är nåt annat – det är mer av ge och ta.
Bekräftelse tror jag är en stark drivkraft – kanske lockar det där ”hela svenska folket” väldigt mycket?
Mifflan: Ja, om det är 200 okända är det helt klart enklare än med 20 som man är bekant med… som kanske kommenterar direkt…
Cicki: Javisst, men att en främling öppnar sig helt för en främling – det är ju nåt annat. Jag har haft mkt djupa samtal med folk som jag aldrig mer kommer att träffa, men då vet inte den andre heller vem jag är. Kändisar är det lite annat med.
em: Ja, kanske blir man avtrubbad? Eller också är man inte medveten om effekten… jag tänker på alla som är med i lyxfällan t.ex… eller lämnar ut familjehemligheter i psykologprogram… Men de kanske får bra betalt?
Visst är folk olika öppna i bloggar… ibland gapar jag stort av förvåning över en del information som ges.
M-katten: Jag undrar faktiskt hur mycket de stora får för att prata i en tv-soffa i gokväll…
Elisabeth: Du har säkert rätt i att orsakerna varierar från person till person – kanske en del gillar att visa upp sig… tänk bara på en del av dokusåpornas tutt-tjejer som gör vad som helst för att vara med i tv…
Elisabet: Vi som följer din blogg vet ju att du har en särdeles förmåga att prata med okända – och naturligtvis blir alla glada av ditt intresse, du är otroligt lättpratad och intresserad. Kanske skulle t.o.m. den här kändisen öppna sig för dig?
Miss G: haha… visst ser jag det nu, men det är H. A-son, som samarbetade med T.D-son som jag åsyftar.
Som jag skrev här ovanför, så är ”främling på tåg” nåt helt annat än det jag menar – och att få berätta i terapeutiskt syfte för nån annan är också nåt annat.
Men som t.ex. där på båten… Alla kändisförfattare som var med, höll sig hela tiden för sig själva, och när man mötte dem i korridorerna kändes det verkligen som om de gjorde allt för att undvika ögonkontakt ens. Men vem vet? Om BR dyker upp på Willys kanske han är pratsugen … det brukar ju vara många i kön, så publiken blir inte såååå liten… Kan de vara så smarta att de redan har valt ut exakt hur mycket de ska avslöja? Kanske.
Jag fortsätter nog att fundera… ska förresten se ett inspelat program där jag såg att en av de unga stora deckarförfattarna/sommarpratarna började gråta i förhandsvisningen när hon berättade nåt känsligt..
Kanske har det högre status att berätta om sig själv i media, än att fläka ut sitt liv inför grannar och arbetskamrater? Nej, jag vet fortfarande inte.
Ingela: Nu gick vi om varandra. Jag håller helt med dig - om både att prata med främlingar och att svara mer i andras bloggar än i sin egen...
Men det var ju egentligen inte det jag funderade över - utan att kändisar berättar så himla öppet i tv/radio. Aldrig har de överfallit mig med sina livsberättelser när jag sett nån av dem på ett tåg t.ex. Trots att jag är en radiolyssnare...
En del människor är genuint nyfikna på andra människor, och det kan de vara både i bloggvärlden och privat, medan somliga inte lyssnar, utom när kamerorna är på.
Att vara genuint nyfiken på andra människor är en gåva.
Christina: Först ett stort tack för din stora godhet att skicka priser även till oss som "bara" var i rätt ordning!!!
Tänk alla intervjuare som inte lyssnar på svaret till frågan de gett - och sen frågar om samma sak igen... det händer lite för ofta.
Likaså tror jag att ganska många bara blir berättarsugna när kameror/mickar är påslagna...
Medan vår bloggarkompis i Ystad är genuint intresserad! Det är något att efterlikna... sen är det skillnad på intresse och nyfikenhet - men det är ett annat kapitel.
Visst är det väldigt likt bloggande! Man skriver om allt möjligt och räknar inte med att expediten på Ica som man träffar nästan varje dag kanske läser. Eller någon gammal skolkamrat som man kanske inte alls skulle vara så öppen med.
Mycket intressant inlägg! Har själv många funderingar kring detta ämne.
Är i alla fall väldigt glad över att jag(utan egen blogg) har fått möjligheten att lära känna så många trevliga och härliga människor.
absolut - och ändå,
jag upplever att just på tågresor kan man ha de mest öppna och intressanta samtal med helt okända människor!
Troligen pga att vi båda vet att vi antagligen aldrig kommer att ses igen och då blir det nästan som på radio eller i en blogg.
Möten som inte förpliktar till något mera.
Möten som ändå gör en glad och fyller ens själ med värme :-)
ab: Jag tänker faktiskt på det, sen jag upptäckte att folk här i stan hittat hit och håller koll. Därför sorterar jag väldigt noga vad jag berättar i bloggen...
Bettankax: Det är flera som är med i gänget utan egen blogg: Ökenråttan och Kulsprutan t.ex. Det går så bra så att vara med ändå.
Josephine: Intressant att så många associerar till den sortens samtal, fast det var inte det jag bloggade om... Men det kommer snart ett sånt inlägg känner jag.
jag skulle kunna tillägga att många "kändisar" egentligen inte klarar av att vara kända överhuvudtaget.
När de inte är med i ett offentligt sammanhang tror jag att de försöker fly sitt kändisskap och stänga av uppmärksamheten, vilket ger en ganska negativ bild till läsare och fans om dessa möts irl.
Som en nästan 2m lång person kan jag föreställa mig hur det känns. Jag har mina bra och dåliga dagar - ibland blir jag så trött och sur på kommentarer att jag bara vill fräsa ifrån, andra dagar kan jag inleda långa samtal utifrån den första förvånade och nyfikna frågan. Uppmärksamhet är inte riktigt vad folk tror att det är.
Josephine: Ja, kanske känns det mer anonymt att berätta inför en kamera... när folk kommer tätt inpå är det inte anonymt längre?
Helt otroligt att folk kommenterar din längd så där... jag hade en chef som var extremt lång, 120 nånting, och inte tusan skulle det ha fallit mig in att säga nåt om hans längd. (Häromdagen mötte jag honom på väg ut från en affär... han fick ducka trots att det var en jättestor port...)
inte alls, den dagen folk slutar att vara nyfikna är det fara å färde ;-) Hellre nyfikna eller barn som säger något än folk som bara stirrar - när de märker att jag möter deras blick och ler mot dem tittar de stint bort. Le tillbaka? glöm det - genansen är alltför stor...
2.20 är jobbigt, jag har en vän från England som är 2.17 och som läser av folks reaktioner precis hela tiden... jag har ofta tankarna någon annanstans tack och lov :-)
bloggblad: Håller med, jag är noga med vad jag låter min bloggpersona skriva. Det är ju inte ens "jag" i strikt mening, vilket dessutom tillåter mig att ta ut de fantiserande & diktande svängarna mycket mer (läs min disclaimer ...).
Sen tror jag det är jobbigare för mer eller mindre offentliga personer att bli sådär riktigt personliga. Många av dem har säkert erfarenhet av dårar som tror sig vara deras bästa vänner och förstå Allt de tänker och Allt de känner bara för att de fäst sig vid den offentliga bilden av dem. Det måste vara fruktansvärt jobbigt, och jag förstår precis varför man i det läget inte står och utgjuter sitt hjärta i kvartersbutiken. Där finns ju inga okända mänskor och inga chanser till förutsättnings- och kravlösa möten.
(Däremot är det ju trist när kändisar blir dryga. Det måste gå att vara vänlig utan att bli personlig. Å tredje sidan: alla kan ha en jobbig dag. Sånt där vet man aldrig.)
Josephine: Jag förstår dig, bättre att säga nåt än att titta bort. Och små barn upptäcker ju världen - så deras frågor är en annan sak. Men att bara kommentera... som om du inte hade noterat att du är lång... det är ju som att kommentera att någon är tjock eller har smutsigt hår... En annan sak kanske om man är intresserad av om något krånglas till pga längden - eller bredden...
Jag minns när jag var i kyrkan med barnbarnet, som ännu inte kunde gå, men tultade omkring genom att hålla sig i. Hon lyckades komma till raden bakom - och där satt en becksvart dam från Afrika. Den lillas ögon spärrades upp och hon stirrade som om hon såg i syne...
Naturligtlis tyckte den svarta damen att det var himla kul. Hon pratar om det ibland när vi ses.
Miss G: Ja, varför de inte är privata i butiken - det förstår jag helt. Det är väl det andra jag inte riktigt förstår... Sommarpratarna som jag såg igår (fast det gick i tisdags) förvånade mig också - de berättade om abort, förlossningsdepression, hot, föräldrars missbruk, fosterhem... och en massa känsliga saker. För oss - helt okända...
Jag inkommer snart med ett blogginlägg till i ämnet!
på sätt och vis är det nog samma sak, om än att infon är lite mer svåråtkomligt som bloggare?
jag har aldrig tänkt på det här (om sommarpratare t ex) men det är en intressant tanke. ska nog fundera på den en liten stund nu, tack för infallsvinkel!
Ullisen: Som du ser var det en tanke som engagerade...
Visst finns det många orsaker till bloggande - och många olika stilar - och bekräftelse är viktigt!
Intressant inlägg! Jag har också ibland funderat vad som får "vanliga" människor att "blotta" sig i tidningar, TV eller radio. Jag tror iofs att de är ett fåtal, och förmodligen är det en peronlighetsfråga.
För min del är det helt uteslutet att berätta något personligt för helt okända människor, vare sig det är i media eller i min blogg - jag drar gränsen ganska hårt därvidlag.
Jag tycker det handlar så mycket om trovärdighet och värdighet.
Skicka en kommentar