söndag, november 22, 2009

Mer funderingar...

Jag återknyter till det förrförra inlägget. Det var många som kommenterade att samtal med okända på t.ex. tåg kan vara mer öppna än med folk man känner. Visst håller jag med - men det var inte det jag var ute efter, utan varför kändisar kan vara så otroligt öppna i tv eller radio fast de nog inte skulle prata med oss lyssnare om de satt bredvid oss av en slump.

För ett par år sen var jag med om ett sällsamt tågsamtal. Jag ville inte blogga om det då eftersom det kändes så otroligt privat och nära, men tiden ger avstånd på mer än ett sätt. Då och då tänker jag på det samtalet med ett leende. Jag var på väg hem från Stockholm, hade ingen platsbiljett och kupén fylldes snabbt så jag dök ner på den första lediga platsen. Det satt en man i min ålder bredvid, vilket jag knappt noterade. Jag brukar aldrig inleda samtal på tåg, jag tycker om att sitta tyst och tänka, men det blev trassel med dörrarna och vi kom inte iväg, vilket gjorde att vi började prata och sen vet jag inte hur - men strax innan han gick av, sa han att han hade berättat saker för mig som han inte sagt till någon annan om tankarna kring hustruns död och sorgen över det... Vi pratade om liv och död som om vi hade känt varandra hela livet - och allt detta på knappt en timme. Ingen sa sitt namn eller var vi bodde... Hade jag inte sagt att jag var gift, fick jag en stark känsla av att han hade suttit kvar...

För många år sen läste jag en tunn bok, kanske var det en novell, som handlade just om två som möttes mellan två tåg i en timme, och jag trodde aldrig riktigt på det där... nu gör jag det.

Men - tillbaka till det där med att öppna sig för tusentals okända i radio och tv. Sommarpratare t.ex. Det kanske lät som om jag inte gillar fenomenet... men det gör jag. Jag är både nyfiken på hur andra lever och har det - och intresserad. Och visst är det mer gripande att höra en levande beskrivning av nåt som går under skinnet, än att t.ex. höra prinsessan B som hafsade över: "och så brukade vi göra utflykter.... och så brukade vi rida... och ibland åkte vi dit... och ibland hit...." Jag tittar med förtjusning på "Sommarpratarna" i tv1...

Jag inbillar mig dock inte för en sekund att vi blir nära vänner för att de öppnar sig för mig som tv-tittare/radiolyssnar... men jag kan ändå förstå om en del stalkers upplever det så.

24 kommentarer:

Vonkis sa...

Det blir lite förmätet på något vis när "kändisar" först ser sig som förmer och inte ens kan titta folk iögonen när de inte har något att sälja men så fort de ska komma med en ny skiva/bok/fil/tv.serie, då passar det.

Jag gillar också att lyssna på sommarpratarna och intervjuprogram i radio och tv men kan bli less på just det där, nu har jag inget att sälja så försvinn ur min åsyn tänket som en del verkar ha.

Bloggblad sa...

Vonkis: Att de blir intervjuade när de har nåt att sälja har jag ju noterat, men jag har inte tänkt på om de blir annorlunda annars.

Miss Gillette sa...

Men alltså grejen är den att det en del tar som så utlämnande sannolikt inte är det för den som berättar. Jag kan tänka mig att de har gått igenom de respektive händelserna många, många gånger och är klara med var de står i förhållande till dem. Att de kan stå för allt det de berättar; att det inte är nånting oöverlagt som de senare kan komma att få äta upp inför hela svenska folket.

För oss som hör alltihop för första gången kan det bli så starkt att tårarna kommer, men den som berättar har vant sig, kan hantera och förhålla sig till -- även om det såklart var omöjligt traumatiskt just DÅ. Men nu vill de (får man väl utgå från) dela med sig av sitt sätt att ta sig igenom svåra situationer. Mycket tydligt hörde man detta i Morgan Allings sommarprogram: hur förbannad han förtfarande var på somliga som gjort honom illa, men hur han numera hade lärt sig att hantera vreden och andra explosiva känslor. Av hans ord var det några jag lade på minnet, kan jag ju säga, och jag är glad över att ha fått höra hans sätt att tänka och agera när en gammal destruktiv känsla kommer seglande under lite annan flagg.

Utlämnande är det förstås i nån mening. Men det behöver inte vara på ett sätt som gör ypparen blottad och sårbar.

Bloggblad sa...

Miss G: Intressant. Jag tror att nog har rätt, och att det är jag som hör det för första gången som tycker att det är väldigt privat.

Jag lyssnade fascinerad till Morgans sommarprat - det var fantastiskt. Sen var han nåt slags morgonvärd en söndag i somras, då berättade han ungefär samma saker, fast utan att vara förberedd, och då blev det ett väldigt omtuggande och ähm...-ande och öhhh...-ande.

Som en extra bonusillustration handlade Playa del Sol om just det här; alla som tycker att de känner Sven Melander för att de sett honom så mycket... Himla roligt blev det.

Och sen gäller det väl pengar - de ser det som att jobb att berätta i media, medan de inte berättar gratis på fritiden... jag rättar faktiskt inte stav- eller språkfel på fritiden heller.

Mifflan sa...

Hej! Tack för din fina tågbild. Visst är dt märkligt hur man ibland kan komma någon nära fast man inte alls varit beredd på det...

p.s mitt sjösjukeord blev. vingmes...det tyckte jag var ett roligt verifieringsord. Finns det vinglösa mesar :)

Klimakteriehäxan sa...

Det är en särskild begåvning tror jag, det där att låta som om man berättar väldigt personliga saker, omgiven av kameror, studiomän, sminköser, ljudtekniker ... väl medveten om publikens krav, och producentens tankar om publiksiffror ... det hindrar inte att det blir fascinerande, men det man får höra ska oftast ändå tas för vad det är: ännu en föreställning.
Ditt möte på tåget, däremot, det tror jag var en äkta upplevelse.

Bloggblad sa...

Mifflan: Jag har åkt mycket tåg, så då och då blir det trevliga samtal, men aldrig så pang på livets kärna som den gången.

K-häxan: Jag börjar så smått förstå att det är en show, ett gig som man gör för pengar...
Tågmötet var definitivt äkta!

cruella sa...

Men de pratar inte *med oss* när de pratar i radio eller för all del från en scen! De pratar *om sig själva*, det är en väldig skillnad.

Bloggblad sa...

Cruella: Det var en bra förklaring. Skillnaden är milsvid...

pärlbesatt sa...

Tack för rar kommentar inne hos mig, det gladde mig. Såg för mig hur det kunde gå om du kom med en muff på kajavslaget på kyrkkaffet.

Kanske skulle det gå utmärkt? Kan du tycka de är okej så kanske andra där också skulle det? Man vet aldrig var trångsyntheten är som värst, den syns nog inte utanpå, tänker jag mig... som själv nog inte skulle ha en muff på mig. Jag bara gör dem, med desto större glädje. :)

Marianne sa...

Jag tror att Miss Gilette slår huvudet på spiken med det att personen i fråga har hunnit fundera igenom allt så mycket att det inte längre är lika intensivt som när det hände och var ett svårt trauma. Och det leder till det jag har tänkt på hela tiden när jag läste både förrförra och det här inlägget: Att kändisen i fråga, i sitt radioprat eller liknande, framför en redigerad upplaga av det han/hon vill säga. I den versionen finns en avvägd mängd av det privata, det som för personen hade varit att tränga för djupt in har uteslutits. I ett enskilt "irl-möte" med en okänd eller en bekant/god vän sker samtalet spontanare, risken finns att man går över den där gränsen, att man blir för privat. Och då kanske kändisar hellre stänger av och stänger ut, än att risker att lämna ut sig på ett sätt som sedan kan exploateras av diverse media.

Och så är det ju i bloggen också, eftersom det sker i skrift hinner man tänka igenom och redigera, man hinner stoppa innan det blir för privat och utlämnande. Om man nu har valt att inte vara för privat och utlämnande, det är ju lite olika.

Jag har ingen aning, men det var lite tankar som slog mig.

MYCKET intressanta funderingar!

Bloggblad sa...

Pärlbesatt: hehe... en och annan skulle nog sätta kaffet i vrångstrupen om de tittade närmare... :)

Marianne: Jag börjar så smått få svar på min undring... Sen kanske det är så att den man lyssnat på "inifrån" blir mer intressant... I alla fall brukar jag låna böcker av, eller se program om, den som jag fått veta intressanta saker av och om.

Musikanta sa...

När man har drabbats av en traumatisk eller sorglig händelse är det många (bland annat jag själv) som bara vill prata om detta med vem som helst som har lust att lyssna.

Det kan vara precis som med den här mannen, en okänd människa på ett tåg. Huvudsaken är att det är någon som lyssnar och kommmer med kommentarer då och då...

Ibland är det är lättare att prata med en helt okänd människa om saker i ens liv, än att berätta det för dem man känner.

Det är ju helt ofarligt - han eller hon vet ju inte vem du är och kan inte, mer än som du, berätta om händelsen som en ovanlig incidens.

Dessutom kan man ju ibland få kloka kommentarer som gör att man kan gå vidare i sitt liv. Du var i alla fall tydligen en mycket god lyssnerska vid det tillfället!

Eleonora sa...

Jag reser ofta med tåg till Halmstad och med buss till Dalarna. Två gånger har det varit så mycket folk i farten att jag fått platsen bredvid mig tillsatt. Det var damer båda gångerna och de gjorde att min resa blev mycket trevligare och fort gick det att komma fram. För det mesta alltså, har jag ingen resenär bredvid mig och det passar mig, eftersom jag då får tillfälle att läsa, bese landskapet och bara fundera i allmänhet. Jag tror du hade turen att träffa en god och ärlig medmänniska och att ni båda fann det givande att samtala med varandra.

En god och skön vecka önskar jag dig.

Marianne sa...

Visst är det så! När man har trängt in under huden på någon, eller tror sig ha gjort det, blir den personen genast intressantare på alla sätt och man vill konsumera böcker etc producerade av just den. Så det lönar sig säkert för kändisarna att lämna ut en del av sig själva.

Annika sa...

På flyg tycker jag att man verkligen kan komma folk nära. Det är som att när planet lämnar jorden då börjar folk snacka. Man sitter däruppe mellan himmel och hav och pratar. Det är som om man vore på en annan plats än just på jorden. Jaghar varit med om väldigt öppenhjärtiga samtal med både svennar o amrisar på 10,000 meters höjd. men så fort man landat och står vid bagaget nickar man bara lite kort och sen är ens vägar för alltid skilda...
Men däruppe är det som om mkt släpper.
Nu var det länge sen jag hade dessa samtal eftersom jag mest sitter bredvid K, eller P, numera :-)
Men många av dem har varit så givande...
Jag hörde Morgans sommarprogram---så BRA!!
OCH, jag hörde honom också i det där morgonprogrammet o då lät hela han så totalt annorlunda...så spännig.
men, visst är det väl så att när man gör ett sommarprogram har man tid och fila, tänka o redigera...det är ju nästan som att skriva en text. Allt är liksom inövat i ett sommarprogram, och man kan inte låta bli att undra varför somliga program då är så dåliga...(som just prinsessan Bs program som du nämner....stor suck, liksom).

Bloggblad sa...

Musikanta: Jag hör också till ältarna... och tror fullt och fast på att man kan prata/skriva av sig ganska mycket.

Eleonora: Jag brukar också välja eget säte om det går, och sitter tyst om inte någon börjar prata. Ibland kan det bli trevligt.

Marianne: De kom nog på det långt innan jag började fundera på varför de berättar...

Annika: Hehe... jag flyger inte så ofta att jag kan uttala mig :) Däremot har jag hört nåt om en 10 000-metersklubb. Men den handlade nog inte om snack... :)

Det var ju skönt att jag inte var ensam om att bli besviken över den oplanerade och ostrukturerade Morgan - som jag gillar jättemycket vad han än gör annars.

LindaLotta sa...

Det är ju Elisabet som är specialist på de där samtalen, de där ögonblicken och så skriver du om ett sådant fint möte!
Det måste kännas i skälen när man vet att man har berört någon så.
Jag tittar mest ner och blir nog (tyvärr!) irriterad om någon börjar prata med mig. Jag tycker om tystnaden, det har jag alltid gjort.

Men en dag när allt stämmer, då vill jag också vara med om det där mötet.

Anonym sa...

Det kan finnas ett otal anledningar till att man helle öppnar sig för en okänd.

Kulsprutan

Bloggblad sa...

Linda: Ja, det där samtalet berörde mig så djupt - och kontakten blev så sällsamt ovanlig och direkt. Så har jag aldrig upplevt det tidigare, även om jag visst kan prata med främlingar. Jag sitter som skrev, helst tyst, men är inte det minsta blyg eller svårpratad.

Du hinner säkert vara med om det!

K-sprutan: Visst finns det det. Med tanke på hur väl du och jag känner varandra trots att vi inte setts... inte åkt tåg eller så...Det är inte alls säkert att vi hade börjat prata om vi träffats...

Anonym sa...

Jo, nog fasen hade jag kommenterat färgen på din schal - det hade jag inte klarat att hålla för mig själv. Och sen hade vi kanske trallat en trudelutt tillsammans :o)

Fast vid närmare eftertanke hade nog min röst tjutit i dina öron.....

Kulsprutan

Bloggblad sa...

K-sprutan: Nu jobbar jag ju på en ny(gammal) skola sen i augusti, och de har inte sett alla mina sjalar än, så det är nog den vanligaste kommentaren jag får... alltså nån om form, färg och material.

Jag är mycket tolerant mot vardagssång av ovana sångare, så vi hade nog kunnat sjunga tills nån annan slängt oss av tåget...

Elisabeth sa...

Vi brukar prata om det, Carolina och jag. Om det här med att tala och lyssna...
Det märkliga är att det finns så så många goda talare i världen, men inte alls lika många goda lyssnare.
Å ändå, så är det precis det vi ofta söker... någon som verkligen kan lyssna på oss.
Men jag brukar säga att det är en större konst att vara en god lyssnare, än att vara en god talare.
Å den här mannen på tåget... han hade tur. Han mötte en god lyssnare. Var rädd om henne...

Varm kram..

Bloggblad sa...

Elisabeth: Det gäller nog att både kunna ta och ge - för trots att jag pratar rätt mycket, blir jag tyst om den andre inte säger nåt.

Kram på dig med!