fredag, september 17, 2010

funderingar

I dag känner jag av att jag brände av en hel del energi i går när jag lät mormors mormor Britta-Cajsa återuppstå för elfte gången. Men gensvaret från åhörarna var gott, många nickningar och leenden, och det kändes jättebra att prästen skrattade gott flera gånger och drog igång de andra.

Britta-Cajsas liv var inte putslustigt, men jag försöker ändå klämma in lite humor här och där.

Varje gång jag gör den här monologen blir det olika - och en stor del beror på samspelet med publiken. Är de med på noterna blir min öschöttska livligare och jag kommer ihåg fler av mormors gamla uttryck. Om publiken är "stum" blir mina utsvävningar snävare.

Den allra sämsta föreställningen var på en pensionärsträff där de startade med årsmöte och där flera blev osams om vilken lokal de skulle ha sina träffar i. Det handlade om kostnader och stämningen blev hätsk. Sen skulle jag showa... De sura tanterna och gubbarna fortsatte det ilskna blängandet och jag är helt säker på att de flesta inte hörde ett dugg om vad jag sa, de satt bara och var arga på varandra. Inte ett enda gensvar från någon enda... Jag försökte dra på som vanligt, men det var lika svårt som att spela ut framför en betongvägg.

I går kom det fram en man efteråt, han tog i hand och tackade och sa nåt som jag inte förstod - men eftersom det var en del folk runtomkring tog jag mig inte tid att fråga. Jag berättar alltså i jagform om ett hårt och strävsamt liv där i stort sett alla i hennes närhet sviker eller dör och hon slutar sitt liv på fattigstugan. Han sa: "Det är som i vanliga livet. Man sår på våren och skördar på hösten!"

Antingen är jag trög, eller också hade han inte lyssnat...

18 kommentarer:

Elisabet sa...

Åt detta ler jag lite för mig själv ...-)

Jag beundrar alla som vågar ställa sig upp och utmana sina (eventuella) rädslor och skräcken att inte bli emottagen av publiken.

Själv tillhör jag ju dom som kräks när det blir för spännande .., nä, nåt sånt hade jag aldrig vågat mig på, ja, det du gör alltså.

Heja dig!

Bloggblad sa...

Elisabet: I mitt yrke är det en klar fördel att våga prata inför folk. Vuxna är dessutom alltid mer artiga än barn som direkt visar om de tröttnar.

Jag tänker faktiskt aldrig på innan om jag ska bli väl mottagen eller ej, jag fokuserar bara på det jag ska göra, men jag känner ju direkt om det går trögt eller lätt.

I går satt alla kvar. Jag var på en lunchträff en gång där hälften hade gått ifrån innan det var klart... de hörde inget (damen lämnade mikrofonen i ett kör och bröt på ett grannspråk som hon tog för givet att alla förstod). Fy, så pinsamt det var. Jag såg hur svettdropparna rann på henne när hon märkte att en efter en droppade av.

Annika sa...

DU är grymt modig, Bloggblad. Kan skriva under på det Elisabet säger ovan, jag är precis likadan!
SÅ YOU GO, POWER WOMAN!!
Skulle gärna höra din show!

Jag är så tacksam över att Karolina blivit min raka motsats. Hon älskar att stå på scen, en monolog är inget för henne. Ett föredrag på skolan kan hon hålla utan att darra det allra minsta grand.

Återigen supercoolt, Bloggblad!!

Cicki sa...

Jag är nog också trög för det där blev en motsats för mig ifråga om Britta-Cajsas liv.

Visst har publiken en oerhört stor roll i hur ens framträdande blir. Jag minns ett framträdande som påminner lite om ditt skräckexempel. Jag skulle prata inför en grupp föräldrar. Det fanns ett barn med ADHD i klassen och vi behövde de andra föräldrarnas stöd för att skapa mer förståelse för detta barn. Det var en glesbygdskola så de såg nog mig som en stropp som kom från den stora staden Sundsvall för att lära dem någonting.

Det var inte en reaktion i klassrummet. Varken åt det ena eller andra hållet. Det gjorde att jag ofrivilligt skyndade på framträdandet. Jag föreslog frågestund men alla var knäpptysta. Till slut så skrattar jag lite uppgivet och säger att jag har inte mer att förmedla. Rektorn, som var med, föreslog att vi skulle fika. Då lossnade allt. Jag höll aldrig på att få i mig kaffe. Alla hade massor med frågor och kvällen blev hur bra som helst till slut. Visst är det knepigt hur det kan bli ibland.

Jag skulle gärna vilja höra dig berätta om din mormors mormor. Det låter spännande.....:-)

Musikanta sa...

Jag skrev en lång kommentar i går kväll, men jag tror att MM kom in och störde så att den aldrig kom iväg.

Jag berömde i alla fall de snygga tidstypiska strumporna men påpekade att glasögonen kanske inte var moderna i slutet av 1800-talet. De hade väl mer av John Lennonstuket då om de hade några alls.

T-shirt var väl heller inte aktuellt på den tiden. En vacker blus med stråveck kanske - du är ju en fena på att sy!

Bloggblad sa...

Annika: Jag har inte alltid varit så modig - att bara prata inför en större grupp har jag nog vågat, men inte showat på det här sättet. Minns faktiskt inte när jag upptäckte att det är jättekul. När det funkar får jag en kick av det. Kul att din dotter vågar!

Cicki: Kan ju hända att de andra hade svårt att ställa frågor och kanske visa att de inte visste... att prata inför andra lär ska vara en av de saker som stressar mest. Jag tycker ofta att det är jättesvårt att ställa frågor offentligt. Tur att det ändå blev bra!

Jag vet att jag för flera år sen publicerade en skriftlig version av den här berättelsen - fast jag har ändrat en hel massa i den nu.

Ingrid: Jag läste nåt på FB om glasögonen, men de är faktiskt väldigt gamla, säkert från förra sekelskiftet och ser riktigt John Lennonaktiga ut, men har supertunna skamlar.

Nej du, så mycket jobb lägger jag inte ner. Det är mest för att få det lite mer tidstypiskt. Den är i alla fall vit. Förra gången klagade du på att jag hade svart jumper så att inte sjalen syntes.

Anonym sa...

Tack för igår - du gjorde det jättebra!
Skulle gärna höra det igen.
Kram
Lena

Evatina-beth sa...

Så mysigt det verkade. Detta skulle jag gärna velat höra. Visst är det så att gensvaret är oerhört viktigt för att det skall bli den rätta gnistan. Ha en trevlig helg,
Ktam från Eva

Bloggblad sa...

Lena: Tack, det var jätteroligt att du kom. Astrarna är så fina!

Evatina-Beth: Tack detsamma! Det var himla trevligt, och visst är det konstigt att en löst sammansatt grupp ändå kan vara så olika andra grupper.

Eleonora sa...

Å lilla gubben, han hade nog lyssnat, men hade kanske inte förmågan att uttrycka sig. Bara det att han kom fram till dig efteråt, visar ju hur mycket han uppskattade din monolog.

Jag har sagt det tidigare, men det tål att upprepas. Såå modigt och fint av dig att göra denna monolog. Det måste kosta på en hel del. Speciellt om man känner att man inte har publiken med sig. Ändå ska du veta att de flesta alldeles säkert tycker att det har varit bra och givande - men som vanligt de vågar inte tala högt om hur de tycker.

Tack rara du för hälsningen hos mig. Är det slut nu med alla båtfärder? Är väl för kallt antar jag.

Hoppas du får en fin helg (och dammsugarn är det ingen som tar ifrån dig, så ta det du i din egen takt). Kramis

Bloggblad sa...

Eleonora: Jag tycker att det är jättekul när folk kommer fram efteråt och har frågor eller vill kommentera, alla reaktioner tas emot med tacksamhet. Men jag förstod inte alls hur han tänkte.

Flera gånger har det hänt - och även den här gången - att det kommer fram lyssnare som antingen känner igen namnen på nån jag nämner, eller har rötter i någon av gårdarna där B-C var piga. Det är extra kul! En gång kom det fram en som också var släkt med Britta-Cajsa...

I dag ska båten upp! Och dammsugaren fram.

Klimakteriehäxan sa...

Hm. Den kommentaren får man visst klura lite på ...
Hlt begripligt att publikens reaktioner påverkar dig som står på scenen, det är nog ofrånkomligt. Det var säkert jättebra!!! skulle vilja se dig!
(dvs Britta-Cajsa)

Miss Gillette sa...

Och apropå framträdanden -- glöm inte tala om när det där stora evenemanget som du har skrivit alla låttexter till ska spelas upp i den där stan där jag har en moster. Jag bara måste försöka ta mig dit och se föreställningen!

Bloggblad sa...

K-häxan: Möjligen hakade han upp sig på att jag lät B-C tycka att det var bra på fattigstugan för att hon fick mat utan att arbeta? Men när 11 personer av 15 i den närmaste familjen dör innan man är 40, då vete katten om man skulle tycka att livet var så bra...

Du får väl göra en utflykt till landsorten :)

Miss G: Det är den 15 och 16 oktober kl 19 på Lokomotivet. Vore jättekul att se dig där!
http://eskilstuna.se/templates/Page____227453.aspx

Londongirl sa...

Jag tycker det är så härligt att du håller liv i den gamla gumman än! Jag menar Britta-Cajsa förstås. ;-)

Håller med Aina...det skulle vara roligt att se henne. Du kanske kan ta henne till Stockholm rent av?

Bloggblad sa...

Londongirl: Jag gör ju ingen reklam för mig, så det är nog inga som ordnar lunchträffar i Sthlms-trakten som känner till mig...
Jag får tillräckligt många engagemang genom mun-mot-mun-metoden.

Men nu är det skönt att vara programlös. Röstar gör jag i skolan mitt över gatan, och i kväll ska jag på konsert... som har fått namn efter den sång av mig som finns med på solisternas cd... Fast jag går inte bara för det, jag älskar alla låtarna på den skivan.

Marianne sa...

Men visst publicerade du Britta-Cajsas monolog - eller delar av den - här tidigare? Jag tror det var så jag hittade hit, att Musikanta länkade till den monologen? Den var så underbar!

Jag är nog också lite trög, eller så tyckte han att han kände igen sig och att han förtjänade det han hade fått?

Bloggblad sa...

Marianne: Jovisst är det samma Britta-Cajsa! Fast jag har ändrat och filat lite här och där, och showar lite mer för varje gång... (så den är mer underbar nu, :) (Tack, förresten!)

Jag har fortfarande ingen aning... fast nu har jag fått annat att tänka på!