onsdag, maj 18, 2011

location, location, location ...

... och lite tur. Utsikten från hotellfönstret kunde inte ha blivit bättre. Det var någon som frågade mig i kören om jag hade läst i Uppsala innan vi åkte på körresa. Och visst har jag det. Jag läste som tusan redan när jag började första klass i småskolan i de fyra fönstren nedanför pilen. Fast jag tror inte att den som frågade menade just så...
Gissa om det var många minnen som flimrade förbi när jag tittade ut mot Nannaskolan... Min elaka fröken som inte tålde barn som redan kunde läsa... och som inte tålde barn som kom från Frälsis... Henne glömmer jag aldrig - och inte heller hur lycklig jag var att vi flyttade till en jättesnäll fröken i Malmö till andra klass.

Naturligtvis gick jag Memory lane utmed järnvägsspåret bort till Frälsis och tittade upp mot våra fönster - alltså våra för 52 år sen. Känns som en annan värld även om båda "mina" hus såg likadana ut som då.

Vi hann även sjunga i Domkyrkan, äta gott, gå i botaniska trädgården och så förstås sjunga för skojs skull och skratta en hel del...

Nu däremot, hinner jag inte mer än så här. Församlingsbladet - som bara finns i en massa filer i min dator än så länge, ska bli en 12-sidig tidning nästa fredag på tryckeriet, och det kräver 100% och lite till av redaktören för att de ska komma till tryck. Måste ju få till ett extra bra nummer när det är det sista som jag ansvarar för...

27 kommentarer:

4U2! sa...

Lycka till, hoppas den blir ... kanon! :)

Elisabet. sa...

Jaha .., det är verkligen slutet på församlingsbladstiden?

Kan du inte skicka ett ex .., det där sista?

Jag betalar portot!

Bloggblad sa...

4U2!: Tack ska du ha - jag hoppas också det!

Elisabet: Ja, fyra år och 16 nummer, plus dem jag gjorde lite i smyg innan jag tog över.
Klart att du ska få ett nummer! ;) Porto har jag nog råd med, ska du se...

Miss Gillette sa...

Kul att höra nåt från dig i alla fall, man har änna saknat dig.

Bloggblad sa...

Miss G: Det känns lite konstigt att inte ens få tid att läsa andras bloggar. Men jag måste lägga all tid som jag inte jobbar på att promenera och vila tankarna.

Fick roligt samtal från ett förlag där jag inte har nåt förut. Det är den aktuelle kompositören som skickat in två sånger som jag trodde skulle komma långt efter Det Stora Projektet i prioritet, men det kommer snart. Sånt piggar upp!

Cicki sa...

Jag gick ju en del av högstadiet i Domarringen. Då hade vi skolkök och skolsköterskan i Nannaskolan. Om jag inte minns fel så var det Nannaskolan som pappa gick i, på sin tid.

Musikanta sa...

Jag hade tvärtom bara roliga minnen från första klassen. En sträng men snäll fröken som lät mig sitta och läsa sagor i fred i ett hörn eller lära mig texta (det var ju bara skrivstil på den tiden) medan de andra satt och tragglade sina bokstäver. Men så var ju inte frälsisbarn förstås, haha!

Mina tråkigaste minnen från skoltiden hänger däremot ihop med vissa skolor i vår lilla stad som vuxen. Den skola där jag vantrivde allra mest är som väl är borta, så jag slipper tänka på det när jag åker förbi...

Spännande att se vad du har åstadkommit i nästa nummer av KK!

Christina sa...

Uff, det låter som din fröken valde fel yrkesbana. Så trist med en sådan början på skolgången, men tur att du fick en snälling efter flytten :-)
Själv hade jag en underbart snäll fröken i lågstadiet, sen fick jag en magister som misshandlade barnen både fysiskt och psykiskt i mellanstadiet :-(

Anonym sa...

Och jag som uppfattade det som om du redan redakterat din sista Klocka!
NU förstår jag varför du har ont om tid att blogga!

Visst är det trevligt att gå Memory Lane men har du tänkt på hur SMÅTT allt ser ut mot då?

Kulsprutan

Annika sa...

Förstår att det var kul att ta en liten vandring down memory lane...
Många minnen, opedagogiska fröknar och annat.
Men, Uppsala är en fin stad!
Roligt att det var en lyckad resa...

Monica sa...

Uppsala är "min" stad, där tog jag studenten och fortsatte studera precis som maken min innan vi for vidare mot storstan. Minns när du skriver om frälsisbarn, kanske du bodde norr om stan också? Ca 4 mil? Där växte jag upp och lite då och då kom ett frälsisbarn och skulle gå i skolan en tid, snart drog de familjerna vidare, inte ens en termin stannade de, nästan som zigenarbarn, fast de gick inte i skolan alls:-), men var spännande tyckte vi barn, för detta var det mest intressanta som hände på orten ungefär:-), att det kom något nytt barn ibland, rättarfamiljer kom också till de stora godsen och det var liknande förhållanden, ständiga uppbrott. I alla fall frälsisflickan sa hon hade dockskåp minsann, för de hade vi flickor där och vi gick hem till henne och hon hade lite figurer i en sockerlåda, det var så torftigt i hemmet och hennes föräldrar, soldaterna, var vi livrädda för, hemskt stränga. Vi gick på något barnmöte och då måste vi ligga vid botbänken annars fick vi ingen saft;-). Sen kom ensamstående soldater som bygdens ungkarlar förälskade sig i, de var var roliga och charmiga och ordnade barnfester. Men flickan jag minns kan ha varit i din ålder. Tänker att en sådan uppväxt blir väldigt speciell, det har du kanske berättat om tidigare här. Invandrare kändes mindre främmande än detta. De köpte hus och blev involverade i samhället. Det andra var som på ständig flykt.

Bloggblad sa...

Christina: För några år sen träffade jag en lärare som hade sin första tjänst när denna hemska lärare gjorde sitt sista år, strax efter att jag slutade, och han kunde bekräfta att hon verkligen var elak mot många barn.

K-sprutan: Jag har tjatat om det sen i januari - och endast Buddha (!) vet om det verkligen blir mitt sista, de har svårt att hitta efterträdare... så vem vet - blir jag mutad, så kanske?
Ja, inte var skolan så enormt stor som -58, det är då säkert. Den var minst 5 våningar högre...

Annika: Körresor i den här kören har en tendens att bli lyckade!

Monica: Hej - jag känner så många Monicor i bloggvärlden att jag inte vet om vi "träffats".

Intressant det du skriver! Verkligen. Men vi bodde aldrig längre norrut än Uppsala, så det var inte jag, däremot på många orter söderöver. Min pappa var bland de första som krävde att få stanna 2 år på varje ställe, men tidigare flyttade man 2-3 ggr per år.

Botbänkskrav var det aldrig på de barnmöten jag var med om... (stackare!) och inte tror jag att du hade varit rädd för mina snälla och barnkära föräldrar. De som flyttade kallades officerare, soldater hade/har vanliga jobb och bor var de vill. Bara officerare flyttade till färdigmöblerade lägenheter. Vi hade ytterst få privata saker, jobbigt att flytta med!

Jag har inte berättat så jättemycket på bloggen, men jag har skrivit ganska mycket om det märkliga livet. Och så är jag ute och underhåller pensionärer och berättar om hur det var. Torftigt upplevde jag det inte som - men himla jobbigt på många andra sätt. Alltid vara en främmande fågel som snart skulle flytta etc.

På äldre dar har jag kommit med i en förening för officersbarn, jättekul att träffa andra och höra liknande historier - en del av oss har ju bott i samma lägenheter, fast olika år.

Monica sa...

Tack för svar och visst minns jag det hette officerare, soldater var väl de på plats och så vanliga meniga:-). Men vi var hemskt rädda för officerstanterna, de var väldigt bestämda och lite dominanta, många hade inga barn men denna flicka minns jag för vi tänkte ta hand om henne i småskolan på våra äventyr, men plötsligt en dag sa fröken att hon flyttat. Ja jag tror det var ett komplicerat liv, ungefär samma som missionärsbarn upplevde. Det är säkert jättebra att träffa fler med samma upplevelser.

Bloggblad sa...

Monica:
Ibland undrar jag om nån minns mig från de första åren när jag bytte skola så ofta. När mamma och pappa lämnade och vi inte hade någonstans att bo, blev det hela tre skolor under tredje året. Fem skolor sammanlagt på 3 år, det är rätt mycket. Jag har också jämfört det med romer - fast då flyttade hela släkten, vi var bara 4...

Roligt att du skriver om att männen blev förälskade, det var nämligen därför man fick flytta 3 ggr per år som ogift. De som blev förälskade hoppade ofta av, det var inte tillåtet med kärlek "över gränserna", man var tvungen att ha samma rang, och på bara några månader trodde ledningen att man inte hann bli förälskad.

Min mamma hade inte samma rang som pappa, hon hade tagit en time out (som det INTE hette då) och därför fick de smyga i hela tre år innan hon kom ifatt. Det var otroligt vanligt, jag har hört många roliga berättelser från många om smygande.

Med stort nöje har jag läst Lennart Hagerfors memoarer om att vara missionärsbarn, jag känner igen mig i väldigt mycket av engagemangen i missionerandet, hängivenheten som gick ut över familjen. Jag har förlåtit mina föräldrar för länge sen, de gav igen till sina barnbarn och gav dem all tid som vi inte fick.

Har du nån blogg själv?

Tankevågor sa...

Vad trist att du fick en elak fröken som start i din skoltid! Så många som säkert inte valde rätt bana då också.
Jag hade bara underbara fröknar....fick inte någon magister förrän i högstadiet.
Jag minns att vi var två som kunde läsa innan vi började ettan och vår fina fröken såg alltid till att vi fick mera saker att göra och att det inte skulle bli för långtråkigt för oss som redan kunde.
Nu när jag tänker på det så måste hon ha varit en riktigt duktig pedagog och en föregångare på att se till att tillgodose de individuella behoven.

Uppsala är en fin stad.

Lycka till nu med sista församlingsbladet!

Vonkis sa...

"Jag läste som tusan redan när jag började första klass i småskolan".

Du är för bra!

En positiv sak med att ha haft elaka lärare är att man (förhoppningsvis) lärt sig hur man inte ska vara mot sina elever.

Klimakteriehäxan sa...

OM det nu verkligen är ditt sista nummer som redaktör så är jag övertygad om att du kan se tillbaka på den delen av karriären med lugn och stolthet. Och så blir säkert allra sista editionen kanon - leaving not with a whimper but with a bang, you know!

Eleonora sa...

Vet du - jag får faktiskt gratulera dig till att detta med Församlingsbladet är över och färdigt för din del! Jag förstår att det har varit både intressant och roligt att arbeta med detta, men även mycket tålamodsprövande, då man ju sällan är ensam om det färdiga resultatet och att måsta "ligga på" för att få grejer att funka, kan vara nog så jobbigt.

Men gissa bara om du kommer att bli saknad. Så är det ju. Man saknar inte kon förrän båset är tomt (för att travestera).

Är du också född i Uppsala? Det är jag för 100 år sedan så där. Vi bodde i ett stort vitt hus, som ligger längs järnvägsstationen och varje gång jag tar tåget till min lilla Guldlock, så spanar jag in "mitt" hus. Parken där min sandlåda låg finns numera inte kvar. Sist jag for förbi var där husbyggnadsställningar. Allt förändras - det är bara vi som är unga och vackra, eller?

Lycka till nu med sitt sista blad. Jag brukar ju läsa det på nätet, men har glömt hur jag kommer in dit. Skriv gärna den till mig.

Fortsatt skön söndag och kram.

Eleonora

Bloggblad sa...

Tankevågor: Ja, första klass är inte nåt roligt minne. Men jag lärde mig hur man inte ska göra... sen jag fick egna barn blev jag ännu ett snäpp "snällare", och de som kommer till mig nu brukar säga att jag är jättesnäll... (de märker knappt att jag ställer rätt höga krav)

Vonkis: Se ovan. Visst lärde hon mig mycket den elaka fröken Ingrid.

K-häxan: Ja, lite extra möda har jag lagt på att få en klatschig framsida och att få med så mycket som möjligt. Men om det blir den efterträdare jag tror och hoppas, så kommer layouten att bli ännu proffsigare. Sen ska jag fortsätta att skriva en och annan artikel, men slipper det tunga jobbet.

Eleonora: Jag kommer att fortsätta att vara med i red.kommittén och att skriva lite grand - men slipper allt det tunga.

Nej, jag föddes i Sthlm, Uppsala var min fjärde stad, dit kom vi när jag var 6 år. Frälsis ligger också precis vid järnvägen, så jag gör som du, tittar och spanar när jag åker tåg förbi.

Sandlådan där jag blev friad till som sjuåring (av missionspastorns 7-årige son) i parken på andra sidan järnvägen, fanns inte kvar. Tänk om det var samma sandlåda som din?

Ett tag tog de bort f-bladet från nätet, men nu finns de där igen. http://www.svenskakyrkan.se/default.aspx?id=762995
Senaste numret ligger där som nedladdningsbar pdf-fil.

Tack för varma lyckönskningar!

ullrika sa...

Jag fastnade vid den där elaka småskolelärarinnan och sen kommer jag inte ihåg vad jag läste efter det. Hujedamej så arg jag blir på såna mänskor. Hoppas hon hann ångra sig medan hon var i livet och att hon fick en ångestfylld tid när hon förstod vad hon gjort. Fy.

Jojustdetja. Kul att du tog dig lite tid för oss läsare mellan alla jobb :)

Krams!

Bloggblad sa...

Ullrika: Känslan när jag kom för sent till skolan därför att en snäll tant stannat mig och pratat, och den jättelika skolbyggnaden tornade upp sig... alla hade gått in, och jag knackade på och fick en utskällning som inte liknade nånting... jag minns inte vad hon sa, men känslan och den övergivna gråten minns jag.

När jag började jobba på skolan där jag är tillbaka nu, fanns det en lika elak fröken med gulle- resp. hatebarn (som barnen säger). Jag träffade vuxna som började skaka när hon kom i närheten... men ingen vågade hålla i yxan, så hon var kvar. Vi försökte anmäla men det hände inget. Sen fick hon sååååå många sjukdomar och blev snäll som pensionär - men när hon dog (jag var med på begravningen pga att jag kände barnbarnet så väl) och prästen pratade om den goda pedagog hon varit, då fick jag bita mig i tungan för att inte säge emot.

Nu är allt inskickat till tryckeriet, så jag har "ledigt" till på fredag när nästa omgång med korrektur börjar. Att gå till skolan och jobba i tre dagar är rena semestern!

♥ Hannele på Hisingen sa...

visst var det tufft med fröknar som inte tålde barn som kunde läsa

Bloggblad sa...

Hannele: Jag förstår att du också råkat ut för det, det var ganska vanligt på 50-talet. Fröknarna ville göra jobbet själva.

Bloggblad sa...

Hannele: Eller också var de för lata för att hitta på nåt annat åt läsarna. Jag fick alltid ta fram en bok och läsa, och det älskade jag. Ända tills jag missade att läsningen var slut och matten hade börjat. OJ vad skäll jag fick "Du ska inte tro att du är så duktig att räkna så att du får sitta och läsa!"

Marianne sa...

Så du är född i Uppsala? Vad roligt att åka tillbaka och minnas. Men vilken hemsk fröken du hade. Hoppas det inte finns sådana i dag.

Lycka till med församlingsbladet!

Bloggblad sa...

Marianne: Nejnej, läs svaret till Eleonora fem, sex snäpp härovanför. Uppsala och första klass var min fjärde stad.

Jag tror inte det finns så elaka lärare längre, föräldrar har mer koll och mer att säga till om än på 50-talet. Men, vad vet jag?

Tack - på fredag ska jag till tryckeriet, sen blir det ett par intensiva korrläardagar med tjocka glasögonen på. SEN ska jag koppla av. Tror jag...

Margit sa...

Förstår att det "rörde om med känslorna"..och många "gamla minnen"...både poitiva och negativa, och det negativa..biter sej alltid fast hårdare..och kan göra ont...
Ja tänk vad man har "mycket i ryggsäcken"...när man blir "över 50"..och så...
Kram Marianne!! Ha det så gott!!!