Statcounter

tisdag, september 06, 2011

Apparater


Att jag gillar små apparater har nog inte undgått de trogna läsarna. Men det finns allt en del knäppa uppfinningar, kanske påhittade vid bardisken på "after work" en fredag? Min första reaktion inför den här grejen, är att om man inte kommer ihåg när man gav barnet mat eller bytte blöjor, då ska man nog inte bli förälder. Men det är klart - man kan ju i mellantiden ägna sig helt åt sin mobiltelefon och surfa på nätet... Om man inte känner sitt barn, eller har lust att ägna tid åt att lära känna det och dess läten, så kan man skaffa den här - den talar om vad barnets skrik betyder. Tänk så skönt att slippa undra om blöjan är våt eller bäbisen hungrig!

Och om man ideligen skriker: "VAAAAA?" och däremellan svarar uppåt väggarna fel, då kan man köpa sig en eller två såna här prylar som jag har fallit för (efter drygt 8 månaders kötid - fast jag har inte kroppsligen stått i kö...).


Den ser ganska stor ut, men oj så liten den är. Känns inte alls - och inte den blåmarkerad till vänsterörat heller. Men hörs! Jag blir helt trött av att t.o.m. höra vad jag tänker! För att inte tala om när jag går uppför trappan, hela huset knakar. Och tangentknattret får mig att tro att maffian är på väg med k-pistar bakom dörren... Men hjärnan lär ska vänja sig och själv sortera bort onödiga ljud. (Undrar förresten om maken har en sån i smyg - han hör aldrig när jag säger att komposthinken är full...) (Jo, jag vet var komposten är, men där bodde en stor råtta i vintras.)


För mig är det otroligt att en så liten grej kan funka, den är laddad exakt för mina hörproblem via en dator . Dessutom vet den att jag är nybörjare, så den ligger lite lågt tills jag vant mig. Det lilla stödbenet hjälper till att hålla den andra slangen och pluppen kvar i hörselgången och själva apparaten ligger still bakom örat.


Jag fick en varning också: det finns ingen återvändo. Börjar jag, så måste jag hålla på livet ut, varje dag, annars vänjer sig inte hjärnan vid småljuden. En liten tröst är att jag slipper fråga om och fatta fel, så jag ska nog stå ut.

24 kommentarer:

Elisabet. sa...

Lena Liljeroth - Adelsson är ju gravt hörselskadad och blev opererad och fick någon finurlig pryl i örat och det var samma sak där, hon skulle vänja sig så sakteliga.
Hon menade (ja, vi pratas inte vid, det var i tv ...,ett reportage) att det var sååå svårt med alla ljud som nu kom farande i väldig fart och så HÖGT.

Alldeles enkelt var det tydligen inte.

Och jag minns en rar gammal tant i Ystad, - kund i affären - som började gråta när hon handlade. Hon berättade hur sura hennes söner var på henne, ja, att hon inte använda hörapparaten, men hon klarade inte omställningen och allt annat ljud som hon fick på köpet.

Lycka till, i alla fall!

Bloggblad sa...

Elisabet: Läkaren jag var hos i somras på Hörcentralen, hade både en sån som jag och en grej inopererad, så jag fick prata i en mikrofon.

Jag hade en baktanke med att börja nu när jag ännu är ganska flexibel i sinnet, jag hade en svärfar som aldrig vande sig heller, och det var ett elände.

Miss Gillette sa...

Jag vet flera som hellre fortsätter att skrika VA? och inte höra än att använda hörselhjälpmedel. Därför undrar jag: hör man _fler_ ljud med apparaten än till exempel jag gör nu? Jag uppfattar vansinnigt många småljud, men känner mig inte särskilt störd av det.

Är det kanske så att det är lite bekvämt att inte höra så himla mycket? Man höjer volymen på det man vill släppa in -- eller ber andra höja volymen på det man vill höra -- och kan utan att simulera strunta i resten? LL-A har väl aldrig vetat hur det är att höra allt, så att hon är chockad förstår jag fuller väl, men personer som tidigare haft fullgod hörsel och gradvis mist den? Nu menar jag inte dig, bloggblad -- då vi träffades märkte jag inte att du skulle ha haft nedsatt hörsel. Men jag vet ju andra som hör jättedåligt och som inte vill göra nåt åt det.

Från detta perspektiv har jag svårt att fatta det, så nån får gärna förklara.

Annaa M sa...

Min mamma hade vanlig hörapparat. Hon tyckte det var svårast att ha den i stora sällskap eftersom det var svårt att urskilja enstaka röster, allt blev en kakafoni av lika höga ljud.

Angående pipmojängen så minns jag att jag drömde mardrömmar om att jag glömt byta på den förstfödda på ett halvt dygn eller så. Så jag gissar att den är uppfunnen av en förstagångsförälder.

Äventyret framtiden sa...

Roligt beskrivet om hörapparaten!:)
Jag tycker att det låter väldigt förnuftigt att börja vänja sig vid hjälpmedlet medan man kanske inte är i så stort behov av det ännu. Min svärfar vande sig aldrig och lade undan apparaten istället för att använda den...
Den där påminnelseapparaten om att man har en baby, förstår jag mig inte alls på. Obegripligt onödig mojäng. Varför blir man förälder om man har behov av en sådan...nog borde väl babyn vara viktigare än så tycker...

Karin

Bloggblad sa...

Miss G: Nu är jag ju inte så van efter två dagar att jag kan uttala mig tvärsäkert, men min väninna som är läkare och har likadana (och som fick mig att slå till) säger att hjärnan (en helt hörande) slår ifrån onödiga ljud från början, som att en mamma kan sova genom ett åskväder, men vaknar om barnet piper. Och efter en tid med apparat lär sig hjärnan att inte lyssna på knastrande grus eller tangenter. I bruksanvisningen jag fick med, stod det att diskantljud som man inte hört på ett tag, uppfattas som skarpa och nya.

Apparaten ska kunna "ta bort" buller i bakgrunden om jag pratar med en person, men om flera pratar kan den inte bestämma åt mig om jag vill lyssna på Sven eller Karin eller Olle, då hörs alla lika mycket och det kan bli jobbigt. Vilket jag märkte på kafferasten idag. Men jag har blivit fena på att läsa på läpparna när det är störigt och då kan jag koncentrera mig och höra en i taget.

Nej, du märkte inget, för dels har det försämrats sen du var här, dels hör jag bra när folk pratar bra. Inga problem att höra nyhetsuppläsare eller Fråga Doktorn - men när de skämtar i radio... då missar jag mycket roligt, förstår jag på andras fniss.

Det är faktiskt många utanför familjen som inte märkt nåt. Men familjen är desto tröttare på att jag svarar helt i tok och drar upp ljudet på tv och radio. Och jag märker det mest av alla när jag inte hör vad kollegorna säger på konferenser - många kvinnor är rädda för att ta plats och pratar därför så tyst det nånsin går. Och vi är bara kvinnor på konferenserna...

Bloggblad sa...

Annaaa: Jag har förstått att jag kan få samma kakafoniproblem, men jag har (till skillnad från en kompis) en knapp att dra ner ljudet då.

Förmodligen. Jag glömde bort min son en halv dag... han sov som en stock och den gången glömde jag att väcka honom efter fem timmar och amma. Han sov sig igenom sitt första halvår... (och senare genom tonårstiden, men då var det svårt att glömma bort honom) Barn nr 1 sov i stället aldrig (kändes det som) under första året.

Bloggblad sa...

Pettas: Hej, här ramlar det in medan jag skriver!

Jag känner flera stycken som har apparaterna i byrålådan och aldrig vänjer sig. Men senaste tiden (eftersom det känts aktuellt) har jag bara lyssnat på dem som har den här s.k. öppna lösningen, alla basljud går igenom, för dem hör jag ändå, och den blir inte svettig eftersom den är så tunn. Det jag hört har enbart varit positivt. (Haha, det blev ju nästan kul när det handlar om en hörapparat!)

Miss Gillette sa...

Ttack för utredningar av hur manicken funkar. Jag antar att det också finns bättre och sämre grejer -- den du visar, bloggblad, verkar ju ganska avancerad.

Och tänker man efter bara lite måste det förstås vara bra att börja med apparat innan skillnaden mellan den egna ljudbilden och verklighetens blir för stor.

pettas: Jag håller verkligen med om det där med bebisarna. Gud så dumt att förlita sig på en apparat. Vi har aldrig ens haft en såndär med mikrofon i barnrummet och högtalare där man själv är.

Bloggblad: Men eftersom han sov så gott behövde han väl inte mat just då.

Morsan har berättat om när jag var ny: då skulle mammorna amma var fjärde timme antingen ungen ville ha mat eller ej, och det skulle vägas före och efter amningen och allt var hemskt och krångligt och skuldskapande. Så hon ammade inte många månader -- klart det låste sig och mest var ett obehag. För mig blev det tvärtom: jag skulle inte amma länge, hade jag tänkt, men sen visade det sig vara så mysigt för samtliga inblandade att jag höll på i åratal.

Bloggblad sa...

Miss G: Rapport kommer så småningom - är ju bara nybörjare. Jag märker dem bara när jag tar på mig glasögonen - som jag har för vana att ta av mig när de trycker på näsroten. Nästa par ska vara viktlösa...

Ang. sonen så trodde jag det hade kommit in tjuvar i lägenheten när jag hörde ett konstigt läte - så pass hade jag glömt... (fast bara för en kort stund. Var nog så inne i hushållsbestyren i köket...)

Cicki sa...

Det måste ju vara oerhört viktigt för dig som håller på med musik, att ha bra hörsel. Fast Beethoven blev ju med tiden tämligen döv, så jag kan ha fel....:-)

Jag gissar att dina problem nu med för starka ljud kan jämföras med hur jag brukade förklara auditiv perceptionsstörning, när jag var ute och pratade. Jag brukade förklara att det kunde vara som att vara på en marknad i Marakesch med alla som pratar i mun, åsnor och kameler som skriar och kanske även en böneutropare som gör sig hörd. Själv begriper man inte språket utan allt blir bara en jobbig kakafoni av ljud, där man inte som koppla bort något eller sortera ut det som är nödvändigt. Så kan ett barn ha det.

Och jag gissar att det är så du har det just nu. Det blir förhoppningsvis bättre när du vänjer dig.

Anonym sa...

Vilken intressant blogg! Och lika intressanta och informerande kommentarer.
Allt ska jag lägga på minnet eftersom nästa steg för mig - om hörseln blir bara litet sämre - blir just en hörapparat av den ena eller andra modellen.
Ovanstående gäller hörapparaten. Dom andra apparaterna (ref. barnen) verkar vansinnigt onödvändiga. Om man inte är heldöv möjligtvis och måste ha visuell hjälp för att ö h t veta om barnet skriker för att det behäver det ena eller det andra. Men dom uppfanns säkert inte av den anledningen.

Lycka till med dina apparater!

Kulsprutan

Miss Gillette sa...

cicki: Bra att du påpekade det där om barn -- ibland kan man ju bli tokig när man sitter och pratar med sina barn och de bara inte _hör_; även om man försöker vara tålmodig hjälper det att veta om det här. Tack för denna viktiga info som förhoppningsvis bidrar till att jag blir en bättre förälder.

Cicki sa...

Miss Gillette: Varsegod.....:-)

Bloggblad sa...

Cicki: En del av det har jag upplevt de senaste åren, att mina öron tar in för mycket ljud. Fick förklaringen i måndags: De små håren som sorterar glesar ut och släpper in även oviktiga ljud, det är en åldersgrej. Jag trodde att jag hade fått perceptionsstörningar som vuxen... Jag tycker redan i dag att det känns bättre än igår, så jag hoppas det går åt rätt håll hela tiden.

Miss G & Cicki: I dag tyckte jag att det tjöt i ena örat när jag satte stekpannan på spisen... gick närmare och längre ifrån och det ändrade sig. Hämtade instruktionsboken - och si! Elektriska apparater i köket kan störa den lilla apparaten. Frågan är om jag ska sluta laga mat eller ta av apparaten vid spisen. Hm...

K-sprutan: Det är så roligt med trogna och nöjda läsare - och kunniga! Jag lär mig hela tiden nya saker också genom vänliga läsare.

ab sa...

Heja hörapparaten, men de andra verkar vara märkliga påfund! Nog hör man (åtminstone mammor) ungefär varför babyn skriker? Jag kunde avgöra om babyn var arg, ledsen eller hade ont, medan min man fick gå genom en checklista. ;) Han missade en öroninflammation en gång hos ena sonen därför att han inte kunde skilja på ljuden, medan jag direkt hörde att gnyendet berodde på smärta.

Hoppas du vänjer dig vid hörapparaten. Jag hör hyfsat, men i stökiga miljöer märker jag att jag också läser på läpparna. "Titta på mig när du pratar, annars ser jag inte vad du säger!" ;)

Miss Gillette sa...

bloggblad: Säger du det! Det var intressant. Om de små håren, alltså. Jag fick tinnitus för sådär tjugo år sen, men den specialist jag var hos sa inte mycket. Han sa visserligen att håren liksom lade sig ner och ibland inte reste sig igen, och att det var orsaken eller en del av orsaken till mitt tillstånd, men han sa inte att deras uppgift var att sålla bort. Det förklarar alltså varför det susar i öronen sen dess (jag hade tur och slapp en skärande ton som exempelvis den där kände författaren får dras med ständigt). Och varför jag hör som en örn trots att man skulle kunna tro att hörseln skulle bli nedsatt: jag hör _allt_ istället för lagom mycket.

Jaha ja.

Klimakteriehäxan sa...

Alla blir vi nog så småningom reservdelsmänniskor, fast kanske i olika hög grad. Tänk ändå så bra att hjälpmedel finns! Och storleken, små-leken, är verkligen imponerande!

Bloggblad sa...

K-häxan: Det kallas ju reservdelsåldern det jag är på väg in i... än så länge hjälpmedel för syn och hörsel - är tacksam för varje dag som jag kan gå själv.

Bloggblad sa...

Miss G: Nu ser jag att din kommentar är obesvarad - men då flög nog mitt svar iväg någonstans... Nu klarar jag inte att komma ihåg allt vad jag skrev om min tinnitus... shit också.

Ska ge mig iväg på medeltidskonsert i kväll också. Strax.

Annaa M sa...

Jo den där mannen jag besökte i Cork i somras, han hade diverse hörselhjälpmedel, ungefär de flesta som har uppfunnits, de flesta oanvända. Bl a hade han ett par maffiga hörlurar kopplade till TV:n. De gav ifrån sig ett gräsligt brusande oljud när de inte användes, men av ett slag som tydligen inte nådde hans öron. Så där satt jag och skulle lyssna på en livekonsert som blev i stort sett förstörd av det där ljudet, lyckades inte hitta avstängningsknappen själv och lyckades inte övertyga honom om att lurarna gav ljud ifrån sig! Det nådde ju inte hans öron. Han ansåg att det bara var jag som hade dålig musiksmak.

Det var en hel del som inte matchade där.

ullrika sa...

Min svärmor börjar höra alldeles förfärligt dåligt och jag tror hon drar sig för att skaffa hörselhjälpmedel. Att hon alldeles nyss fyllt 60 har säkert en del med motviljan att göra.

Angående den där mat- och sovklockan (första bilden) så hade jag i vissa lägen själv behövt en sån till båda mina barn - fast av helt olik anledning: den äldsta grät ju nåt så alldeles förfärligt sina första fyra månader och för att inte bli alldeles galen var jag tvungen att skriva ner när hon ätit (för slippa mata 20 timmar om dygnet, jag ville ju vara säker på att hon inte var hungrig den älskade lilla). Den yngsta däremot grät ju inte ett dugg och eftersom hon aldrig sa till när hon var hungrig kunde det bli alldeles galet om jag litade på att hon själv skulle låta mig veta när hon ville ha mat: att skriva ner mattiderna blev absolut nödvändigt.

Vonkis sa...

Dem var inte stor den inte. Min mormor hade en något större, men då var å andra sidan själva delen som satt i örat blingat med tre pärlor. Snygg så det förslog :-)

Vonkis sa...

hmm, skulle stå blingad där.