Fru Karlsson, hette hon, lärarinnan vi hade i teckning. Alla teckningslektioner gick till så att vi ritade av en förlaga. Och sen målade vi med vattenfärg. Ju mer likt originalet, desto bättre betyg.
Den här bilden, med noggrant inritad passepartout vilket alla bilder hade, höll "Kärringa Karlsson" (som hon kallades när hon inte hörde) upp för klassen och med ett hånskratt fnös hon: "Titta - här är Fogelbergs hus... Det skulle man känna igen om man såg det mitt i natten. Grisskärt - med grönt tak!"Jag minns orden exakt, och jag minns också hur jag satt där och skämdes över min fula bild som det var tänkt att alla skulle skratta åt. Men jag minns inte om någon skrattade. Tillägg efteråt: Jag var 11 år, det står klass 5e i kanten.
När det här fotot dök upp i dag i min mailbox, känner jag vilken skillnad det är på skaparglädjen! Inga mallar och ramar - bara fantasi och lust.
Jag återkommer vilken dag som helst med nån liten berättelse från 1959 när jag får tid över. I dag har jag åtminstone skrivit några utkast och känner mig lite lite ledig framåt kvällen, nu ska de halvfärdiga alstren bara ligga till sig och sen finputsas. Vilken himla tur att aldrig någon fnös och ironiserade över min skrivlust! Tvärtom, där fick jag ideligen uppmuntran.
18 kommentarer:
En alldeles utmärkt bild även om en vuxen hade målat den. Jag tycker du ska rama in den lilla målningen och sätta upp den någonstans!
Tänk så mycket okunniga, okänsliga och elaka lärare har förstört för barn!
En enda gång har jag visat upp en teckning för klassen och sagt att den inte var något vidare bra.
Det var en som hade ritat en stor p*eni*s och skrivit k*k knär han skulle ha ritat något annat. Men jag fick bannor av rektorn och föräldrarna, som mildrades något när jag talade om varför.
Vad hemska en del lärare kunde vara. Att hänga ut ett barn så där. Själv har jag bara (nästan i alla fall) positiva erfarenheter från mina lärare. Fast nu ljög jag. Jag kom precis ihåg en lärare som jag hade i åttan. Då var jag nyinflyttad till Göteborg och hade en uppländsk dialekt. Gympafröken hånskrattade åt den. Att jag dessutom var klumpig gjorde ju att hon hade extra kul. Hon kallade mig alltid för "Uppsala" istället för mitt namn. Alla andra lärare var bra.
Och vi hade "Hedvig" ...
Det var många som hade ont i magen när det var dags att gå till skolan .. nån kissade på sig, själv spelade jag kort med mamma, för att glömma bort skräcken för fröken.
Ack detta eviga avritande. Var det inte planscher så var det de där förbannade höstlöven.
Du säger inte hur gammal du var när bilden gjordes men eftersom du talar om teckningslärare så kan du ju inte ha varit helt liten, det syns på perspektiven också att det inte är ett litet barn som gjort den. Akvarelltekniken är dock riktigt bra även för att vara en tonåring så jag tycker bilden tyder på både gott handlag och konstnärlighet. Men hade du haft riktig lust så hade du nog fortsatt trots den där elaka fröken!
Funderar lite på hur det blivit sedan med tecknandet. Två av mina barn tyckte det var alldeles för mycket teckningstvång, särskilt på lågstadiet. Min Äldsta är ju totalt okonstnärlig, hennes första riktiga bild ligger på en mycket låg nivå i förhållande till hennes ålder. Hon led sig igenom alla dessa tvångsbilder och fuskade då och då genom att låta lillasyster gör dem åt sig.
Och lillasyster, ja hon verkar vara uppe i en konflikt med lärarna på sin konstskola om själva den konstnärliga processen. Den viktigaste anledningen att hon inte lättare kom in på någon konst/designskola är att hon inte kunde visa upp rätt process i skapandet, hade inte den erforderliga drivan av skissböcker. Får väl se hur det går för henne där borta...
Musikanta: Jag minns faktiskt när det hände och du berättade det efteråt.
När jag hade klass gick jag några kurser och efter det blev ungarnas bilder riktigt bra - fritt skapande men med inspiration och instruktion m.m.
Cicki: Det är liksom avpersonifierande att kalla nån för ett ortnamn... som om du inte räknades.
Elisabet: Min magister på mellanstadiet var det många som var rädda för, men han fick bara arga utbrott när nån gjorde nåt riktigt dumt - och det är klart att det var jobbigt att sitta och se på när han öfilade upp en bråkstake, men jag var skötsam och snäll så mig blev han aldrig arg på.
Annaa: Jag har lagt till nu att jag var 11 år och gick i femman. Jag tycker faktiskt själv att den är ganska okej. Någon teknik fick vi aldrig lära oss för att blanda färger eller få det att inte rinna i vartannat.
Som din Äldsta gjorde jag i syslöjden på realskolan - tog hem och lät mamma sy/sticka färdigt. Går din yngsta alltså på konstskola?
Har svårt att fatta poängen med att visa upp avskräckande exempel för klassen, eller att förlöjliga en elev. Vilken mental sadism.
En del som råkat ut för nåt sånt skulle nog ha blivit grundligt knäckta, men det kanske var lättare att bortse från sablingen när man bara hade den läraren i ett ämne.
Miss G: Jag blev rätt knäckt vad gällde tecknandet, men det var inte så våldsamt viktigt i mitt liv då. Tror inte alls att hennes uttalande påverkade den allmänna självkänslan (vilket hade varit förödande eftersom den inte var så stark).
Vilken tur att du inte hämmades mer.
Dumma lärare (och föräldrar) kan ändra ens framtid med så här dumt uppförande som du skriver om.
Jag tycker teckningen/målningen är riktigt bra - oavsett ålder på konstnären. Släng inte - skicka i så fall hellre hitåt. Här kommer den att bli ramad och hängd. Hängd på väggen då.
Kulsprutan
K-sprutan: Under min ungdom låg den i pianostolen hemma hos mor och far, så då såg jag den ibland och tyckte att den var hemskt ful. Men nu, men vuxna ögon, tycker jag att den är helt ok för en 11-åring. Jag kommer att rama in den och hänga den bland de alster jag målade för nåt år sen, bara för att det var kul. Inte för att försöka bli konstnär.
Förresten - både min pappa och min farmor var duktiga på att måla och teckna. Speciellt farmor, ´men hon hade inte råd med papper, så hon använde alla slags kartonger och papperspåsar som var tillräckligt ljusa. Jag såg några fina blyertsteckningar som barn, men vet inte vart de tog vägen.
Min pappa har berättat liknande historier. Han var usel på att teckna och läraren brukade visa upp pappas teckningar för klassen och skratta rått åt hur man INTE skulle göra.
SÅ otroligt opsykologiska många var förr.
Jag tycker din teckning/målning var fin.
Annika: Tack - och tyvärr är det nog många som har samma erfarenhet. Jag fattar inte hur dessa människor kunde bli lärare... och fattar inte hur de såg på barns växande och mognad. Jag minns många tillfällen som barn, där vuxna var ironiska och viftade bort de barn som hade en åsikt. Tur att vissa saker blir bättre.
Den hade jag gärna hängt upp på min vägg, jag tycker den var fin.
malou: Det var vänligt sagt - jag ska faktiskt rama in den, hade det inte varit för den elaka kommentaren hade den nog bara passerat som vilken helst av alla kopierade teckningar jag gjorde.
Vilken IDIOT till lärare! Det är ju en jättefin bild!!!
Den är klart bra för en 11-åring. Kommentaren låter som den skulle kommit från min mamma. Och hon skulle varit totalt oförstående till att den uppfattats som elak. Det där har jag funderat mycket över, vuxnas plumpa kommentarer till barn. En god vän ledde mig en bit på väg till förståelse alldeles nyligen. Hennes ex-man sårade både min dotter och andra barn med sina plumpa kommentarer. Hon förklarade så här; "Han tyckte M var så smart så hon skulle förstå hans vuxenironier!" Jag har själv ett pinsamt minne från när Äldsta dottern var 10 och jag skrivit ett kåseri där jag refererade till henne, inte alls elakt. Men rubriken hade vässats lite. Hon rusade in på sitt rum och storgrät i två timmar! Utan att ens ha läst vad som stod i texten.
Ja, hennes lillasyster har börjat på konstskola i Belfast. Har tänkt sig bli modedesigner men har senaste tiden mest ägnat sig åt serieteckning, tidens trend, särskilt bland lite alternativa tjejer, och stilleben i olja.
K-häxan: Tack - och kärringa Karlsson var inte snäll...
Annaa: Näe, det verkar långsökt... nog borde väl alla vuxna veta vid det här laget att barn under 12 inte förstår ironi-det ligger på ett ganska djupt intelligent plan som de inte är mogna för.
Min son har alltid varit känslig mot att jag skulle berätta några tokroliga grejer han gjort som barn, eller förresten... nåt ö.h.t. medan dottern inte alls bryr sig.
Modedesigner drömde jag om att bli som barn - i den vevan när den här bilden hyvlades av. Då ritade jag pappersdockekläder varje ledig stund.
Men så hemskt! Tack och lov att vi inte jobbar så längre.
Jag tycker målningen med rosa hus och grönt tak är helt up-to-date och skulle lika gärna ha varit tillverkad av en proffskonstnär. En riktig kärringa var hon den läraren. Så går det förhoppningsvis inte till i dagens läge.
Kram kram från
Eleonora
Skicka en kommentar