måndag, november 07, 2011

Så blev det sista dagen på höstlovet...

En skön ledighet tar slut idag. Normalt är jag alltid ledig på måndagar, men måste gå över gatan och vara med på ett utvecklingssamtal senare i eftermiddag.

Ute är det luddigt och grått, inne är det alldeles tyst, bortsett från att jag nu dragit igång det jag spelade in när kören sjöng igår.

Vi sjöng Bob Chilcotts Requiem tillsammans med en grannförsamlings kyrkokör, två solister och sex instrumentalister. Ett stycke som bara har något år på nacken, men de latinska texterna är klassiska.

Det kändes ganska kaotiskt på övningen i onsdags, men det fick också alla att gå hem och lyssna på övningsskivan och lägga på ett extra kol. Så med lite nervpåslag lyckades vi få till det riktigt bra i lördags kväll i vår kyrka - i går i grannförsamlingens var vi nog lite för avslagna för att få till samma nerv, men det gick i alla fall skapligt bra. (Jag undrar hur det känns för proffs som har många konserter i rad och måste ladda om varje dag. Tur att jag kan ligga på soffan i sjaviga jeans och urtvättade tröjor och arbeta.)

För er som följt med i mina skrivarvåndor inför höstens olika projekt kan jag meddela att två av dem kan läggas till handlingarna. De 21 sånger som ska ingå i en svit med solosånger för hela kyrkoåret är färdiga, ett par av dem har även blivit arrade för kör, och nu väntar jag bara på att få höra de sex sista som ligger till sig hemma hos kompositören. Sen tar det säkert ett par månader innan jag får se det i tryck, men jag är van vid att vänta.

De korta naturfilmer som jag fick i uppdrag att skriva lyriska texter till i somras, har också fått var sin - som blev godkända... Det var lite nervöst för det ligger en bra bit ifrån vad jag brukar göra.

Nu går jag bara och väntar på besked om jag ska behöva ändra mer i texten jag skrivit till ett stycke av Händel... Det är som att lösa korsord, pricka in orden så att de stämmer sångmässigt och betydelsemässigt från början till slut, med höjdpunkterna på rätt ställen i melodin - och med långa melismer på rätt vokal... u och y går helt bort där. Och så underlättar det om jag inte tar illa upp när jag måste ändra - vilket jag inte gör - för ändringarna har blivit många. Jag är så glad att jag alls får göra det att jag gärna slår knut på mig själv om det skulle behövas.

Idel trevligheter med bloggträff och Stockholmsresa i veckan, kan tyckas. Men det var en tung fredag med begravning av den lilla skolflickan som dog för några veckor sedan. Även om alla vetat sedan födseln att hjärtat inte var friskt, så hoppades vi på tekniken, och hon var alltid så glad och pigg och med på allt, att ingen kunde ana... Förhoppningsvis var det till hjälp för familjen att så oerhört många var med på begravningen, blommor och ljus gjorde det till en vacker stund mitt i det tragiska.

Hela den här helgen känns som en påminnelse om att ta vara på livet. Det blir inga glättiga carpe diem-uppmaningar härifrån, men nog gäller det att vara tacksam för allt som faktiskt är bra och fungerar.

19 kommentarer:

Miss Gillette sa...

Idag tänkte jag lite försiktigt nämna Chilcotts requiem för Maestro, så får vi väl se vad han säger. Han känner säkert till det, men jag kan inte gissa om han gillar det eller tycker det är för lättviktigt (för ett requiem alltså; att han gillar Chilcott i kortare format vet jag ju).

Det är verkligen så kul att det går bra för dig med textförfattandet -- och inte mindre nu sen du har förklarat närmare hur det går till, och jag till och med har sett ditt namn i tryck på ett alldeles riktigt notblad! Inte så lite häftigt, det. Du kan vara jättestolt över det du åstadkommer! Jag fattar hur kul och givande det måste vara att hålla på med. Välförtjänt!

Saltistjejen sa...

Å jag får en klump i halsen när jag läser om den lilla flickan. Så sorgligt. Jag tror aldrig att man kan förbereda sig tillräckligt väl inför döden vad gäller detta med sorgen och saknaden och i vissa fall även känslan av maktlöshet, frustration och ilska. Ändå är det som du säger så att döden är en del av livet. På något sätt. Men vi sk moderna människor glömmer så ofta bort det. Med detta menar jag inte att förringa sorgen eller saknaden. Utan mest bara att jag tror att vi idag ibland kan ha svårare att leva med den eftersom vi ofta skjuter bort allt sådant här i vår vardag.

Sedan måste jag säga att jag beundrar dig och din förmåga att textsätta så många olika sorters musik! Fantastiskt och jag förstår att du tycker det är roligt!

Hoppas det blir en bra vecka nu!
Kram!!

Miss Gillette sa...

saltis: Jag brukar också tycka att döden inte är så värst närvarande i våra liv, fast just igår läste jag en artikel som handlade om att allhelgona är vår mest växande högtid, och det utan köpkrav eller andra jippon. Det är helt enkelt döden vi begrundar, menade artikelförfattaren, det vill säga: tidens gång och förgängligheten, och att det inte längre är så svårt att samtal om döden. Förr var mognad att stänga till om sina känslor, stod det, men nu är mognad att tala om dem.

Ligger kanske nåt i det, när man tänker efter. I fallet med allhelgona handlar det förstås inte om oväntad död, utan om tidens förväntade och gilla -- i ordets sanna bemärkelse -- gång. Men artikelförfattaren påpekade att vi har blivit baddare på offentliga och kollektiva sorgemanifestationer, till och med internationella såna. Och det stämmer ju definitivt. Så västerlänningen kanske håller på att integrera döden i sin vardag igen?

Elisabet. sa...

Och är det inte så att det här med döden blir allt mer närvarande, ja, ju äldre vi blir?

Plötsligt läser jag dödsannonser där människor som är yngre än jag själv, ja, har avlidit.

Om tio år är det nog bara människor i ens egen generation som finns där på familjesidorna och tio år .., det är en kort tid det.

Å, så upplyftande detta blev! Jag tror att jag måste ta mig en kopp kaffe som uppiggning ,-)

Bloggblad sa...

Miss G: Pröva det - mycket lyssnarvänligt, inte helt lätt, men lätt att ta till sig. Vi fick väldigt många lovord för det fina stycket, som gick kanonbra första kvällen, och ganska bra andra.

Under väldigt många år undrade jag över namn på textförfattare i körnoter. Vad var de för ena som hade kommit på idén att skriva sånt?

Den franska sången gick det åt pipsvängen med. Totalt blankt nej. Men min unga tonsättarkompis blev rätt nöjd med det svaret...

Saltis & Miss G igen: Jag har också hört det här om att allhelgonahelgen växer som kyrkhelg. Och senaste åren har det verkligen varit mycket folk i kyrkan då. Kanske värnar vi som inte firar Halloween lite extra om den som motvikt mot häxor och spöken?

Ibland funderar jag över det där med stora gemensamma sorgegudstjänster vid katastrofer t.ex. Undrar om det är lättare att sörja i grupp och under "organiserade" former - än att sörja i ensamhet när någon dör utan landssorg och utan stor manifestation. De allra flesta dör ju anonymt med släkt och vänner som sörjer.
Men jag vet inte... Sorgen kanske är densamma i grupp som i ensamhet?

För mig var det svårare att sörja när pappa dog eftersom det var mammas sorg som tog mest plats och det var hon som behövde tröstas och pysslas om.

Bloggblad sa...

Elisabet: Jag hörde på Mannheimer & Tengby i går morse - en man pratade om att han märkte att han blivit gammal eftersom han slutat läsa förlovnings-äktenskaps- och födselannonser, nu läste han bara dödsannonserna för det var där han kände igen namnen.

Annika sa...

Den lilla flickans död är så tragisk, och jag kan bara tänka mig hur tungt det måste ha varit i kyrkan.

Ja, jag hörde också Mannheimer och Tengby då jag var ute på min pW idag, gillar dem så!!
Jag kan säga att jag har läst dödsannonserna hela mitt liv, precis som Anna M. Jag vet inte varför, det bara känns rätt att göra det.

Ja, det är verkligen roligt med din musik och att det går så bra!

Miss Gillette sa...

bloggblad: Tror definitivt det på många sätt är lättare att sörja i grupp -- man har många omkring sig som förstår ens sinnesstämning utan att man behöver förklara sig. Det behövs ingen startsträcka, det är bara att ge sig hän åt sörjandet. Man slipper bära det förkrossande oket ensam.

Jag tror ju absolut att ju mer man får prata om och älta sin sorg, desto lättare blir det att komma över den, inordna den i sin tillvaro och personlighet, göra den till en beståndsdel av självet. Och de som också sörjer -- kanske samma sak, men kanske bara i allmänhet -- tröttnar inte lika lätt på att höra om andras sorg.

Ingela sa...

Jag var på minnesgudstjänsten i lördags eftersom pappa dog under året som gått sedan förra allhelgona. Jag slogs av hur förfärligt många det är som hinner avlida under ett enda år. Tror att det var tre eller fyra från samma kvarter som pappas och mammas. Några av de som dött var också i min ålder eller yngre. Konstig känsla. I min värld har det hittills varit huvudsakligen gamla farmorar och mormorar i hundraårsåldern som dör.

Om körsång: Känner så väl igen det där med att det efter ett kaotiskt genrep kan bli ett så bra framträdande. Undrar ibland om det är just den där nerven och skärpningen som gör det? Ibland tänker jag att det nog är högre makter som griper in för att det inte ska låta alldeles galet...

Bloggblad sa...

Annika: Jag flyttade rätt ofta ända tills jag var i 30-årsåldern och räknade därför med att jag aldrig kände igen nån i alla fall - men numera är det på tok för ofta bekanta namn i dödsannonserna.

Som förälder ligger alltid tanken på lur så fort ungarna dröjer lite för länge eller är ute i trafiken - men jag tror ändå inte att man kan tänka sig in i hur det är på riktigt att förlora ett barn.

Miss G: Kanske är det därför besökarantalet stiger i kyrkorna på allhelgona: alla vet att alla har nån att sörja... Visst behöver man tänka på döden och vänja sig vid tanken.

Ingela: Hos oss var det 111 namn - och det skiftade mellan 11 och 100 år... och på tok för många unga - varav några valt själva att lämna livet.

Visst är det farligt när det går för bra på genrepet! Jag tror att vi en lite för djup lättnadens suck inför andra sjungningen... det blev ganska osäkert på några ställen.

Lite nervositet kan göra underverk med skärpan.

Klimakteriehäxan sa...

Stolt och glad ska du vara över alla texter som går hem så det bara knakar! Grattis!

Bloggblad sa...

K-häxan: Tack, jo, jag är jätteglad - men du vet, det är alltid framåt som gäller... jag passar på att vila och andas innan jag drar igång nåt nytt. Och filar lite på Händel under tiden.

Anonym sa...

Jag säjer bara GRATTIS! - du förtjänar alla dina framgångar, som du ligger i, men å andra sidan får du nog energi av all uppskattning du får. Namn på notblad, jo jag tackar jag!

Kulsprutan

Evatina-beth sa...

En dag i taget, men ändå förväntningar på det som ligger framför.
Kram

Cecilia N sa...

I lördags tror jag det var så tänkte jag väldigt mycket på hur texten stämde med melodin på psalmerna. Iom att du berättar om vad du tänker på så "ser" jag det bättre.

Tidigare har jag ju tänkt på hur en melodi kan spegla en text, men då har ju melodin kommit till utifrån texten. Att textsätta en melodi är en annan konst.

Nån som sett om det finns mer chilcott-requiem nånstans att höra på? Jag har bara hittat tre satser på youtube.

Cecilia N sa...

Hihi, nu läste jag om fransosen i musikantas kommentarer. Trist att han skulle vara så petig. Men han kanske har en historia bakom komponerandet som förlåter honom.

Tur att du har L som kan hitta på nåt annat.

Bloggblad sa...

K-sprutan: Tack ska du ha - peppning och uppskattning värmer alltid! Och du bistår med mycket där. Bokblad på notblad... helt ok!

Evatina: Ja, vi gör nog likadant antar jag; njuter av varje dag och hoppas på att de lunkar på som de ska.

Cecilia: Roligt att du fick en ny infallsvinkel - jag sitter förstås och kollar sånt per automatik. En musiker jag träffade en gång, hade gjort en sång "Din sol går opp"... men alla toner gick ner. Det funkar ju bara inte. "Morgon mellan fjällen" är ett bra exempel på hur melodi och text följs åt. Man ser ju riktigt fjällen när man strävar upp på de höga tonerna.

Jag har klippt i inspelningarna av söndagens konsert, så de är skickbara. Men... synd att jag inte spelade in på lördagen, då gick det mycket bättre.

Jag trodde att jag nämnde fransosen i mail... det var inte kompositören utan förläggaren som sa nej med emfas.

Eleonora sa...

Det är så underbart att läsa om och höra att det går så bra för dig och dina texter! Och jag kan bara säga Lycka TIll även i fortsättningen. Ha det gott!

Bloggblad sa...

Eleonora: Det gläder mig att du tycker det. Jag har nästan abstinensbesvär nu, men ändå är det rätt skönt att vara klar med de stora projekten som tagit mycket tid i anspråk.