söndag, juli 01, 2012

Nu har jag kommit ut ur garderoben!

Jag la ut en bild på diskbänken som den såg ut efter midsommarfesten - sällan har jag fått så många kommentarer och gilla-markeringar... Så det är tydligen populärt att se andras katastrofutrymmen. 
Och nu - när jag har kommit ut ur garderoben efter flera dagar, och tycker att det känns lagom städat, kan jag visa några fler katastrofbilder och ett slöjdalster som gav mig katastrofminnen från lågstadiet. Längst ner för den som inte orkar se Feng shui, släng fej eller sjung släng eller vad det heter... 

Tro't eller ej - men här har en halv meter pappers-bok- och nothögar rensats bort. Finns ej mer. Det som är kvar är sånt jag faktiskt använder, ordböcker och lexikon och pennor. Elisabet i Halland var här i våras och gapade stort över hur det såg ut från början - hoppas att hon häpnar nu när bordsskivan syns. Till höger i bild står datorn i ett hörn, sen är det bara en tråkig skrivare och en fax framför utsikten mot Ramunderberget. 

 Ser nån den grå stickade dockan som hänger på anslagstavlan? Mer om den sen!
Så fort jag hade fått fram lite ytor på skrivbordet - åkte hela min gå-in-garderob ut. Bara hälften fick plats på klädställningen på joddlarbalkongen. Där jag f.ö. sällan joddlar. 
Men lugn, kära läsare. Nu är allt tillbaka alt. ligger i en låda hos Myrorna eller i en sopsäck. 
Ovan ser vi en s.k. projektgarderob. Där förvaras - fel! Där har förvarats sånt som jag förr gjorde projekt av: tygbitar, fårskinnsbitar, garner m.m. Sedan jag bytte hobby och började skriva sångtexter har jag varken tid eller lust att ta upp gamla hobbisar igen, så nu är garn på väg till en virkande fb-vän, ett stort sidentyg på väg till en syende bloggarvän, brodergarner (ärvda! broderat har jag aldrig gjort, men tänkte att ... kanske... när jag ärvde dem efter mamma som dog för 19 år sen) ska iväg till en brodös. Tyglappar ska till ett terapihus där det görs lapptäcken o.dyl. Så skönt att slippa slänga det som är fint och användbart för andra. 

Så kommer vi då till min lilla docka, mitt sorgebarn... När jag gick i tredje klass, 9 år var jag alltså, som barnbarnet, då skulle vi sticka en docka. Med mina vuxna ögon, och med tanke på vad barnen gör i slöjden nu och får beröm för, tycker jag att den är fin. Men det tyckte inte min syfröken! Missbildade armar. Låghalt. Handtag i sidan. Ingen haka... Så min docka fick inte vara med på utställningen där alla andra (finare)dockor hängde på en tavla. Jag grät hejdlöst när jag hade letat och inte kunde se den, skulle ju visa pappa! Han förstod och tog itu med syfröken på plats. Frågade med myndig stämma var min docka var. Många bortförklaringar blev det... Sen var dockan borta i många många år - möjligen att jag bloggade om den när jag hittade den för några år sen, men nu hittade jag den för andra gången, och kände precis hur den odugliga 9-åriga stickerskan kände sig. 

Jag hittade ett par saker till som väckte gamla minnen till liv och fick mig att sitta en lång stund och bara minnas... kanhända kommer det mer - som omväxling till barnbarnsbilder (som det nog blir mer av, vi kommer att träffas vid två tillfällen nästa helg.)

21 kommentarer:

Maya sa...

Ja kaos har vi väl lite var mans, med tanke på att vi bor i ett litet hus ca 60m² med uruselt med förvarings utrymme så är det ofta kaos i garderober mm.
Men va gör det om 100 år :) så länge man trivs :)
Kram

Bloggblad sa...

Maya: Ja, så länge man trivs... men jag mår inte bra av att ha en massa saker på hög, saker som jag aldrig kommer att använda. Vi har dubbelt så stort hus och alltså många fler möjligheter att samla grejer.

Men nu känns det skönt att ha fått undan många kilo som tyngt.

Pettas sa...

Så skönt att se att man inte är ensam om kaos och till synes jordbävningsområden i hemmet.
Och tänk så härligt när man har röjt och fått undan. Det blir som rena rama julaftonkänslan.

Härlig pappa som sade till åt din skolfröken. Det var inte juste gjort av henne. Dockan ser både trevlig och personlig ut. Bra gjort av en nioåring.
Känner igen det där själv när jag stickade lovikkavantar och fick veta att de såg ut som träklabbar av min fröken.Jag använder träklabbarna än i denna dag:) och har fått spontanberöm av andra som inte känner till sågningen.
Jag har gjort ett liknande inlägg för ett par år sedan, mitt skrivbord för och efter. Fick många kommentarer, många känner igen sig.

Så är det när man har fullt upp med så mycket annat trevligt.
Ha det gott!

Elisabet. sa...

pv:s mamma brukade säga - var gång man kom på besök - att nu var det nio på Richterskalan i hennes hem ,-)

Det är det ofta här också.
Jag gömmer det mesta i garderoben och den går knappt att öppna ...

Bloggblad sa...

Pettas: Lite läskigt är det ju att klippa banden till det man tänkt göra nåt med, eller sparat i onödan i en massa år... men det känns som syndernas förlåtelse när det är iväg!
Dockan tittar istadigt på mig när jag sitter vid datorn. Jag tycker att hon ser rätt glad och nöjd ut.

Elisabet: Hemma hos min mamma kunde vi ha ätit direkt på golvet. Vem som helst fick gärna komma på besök precis när som helst... pedant till tusen. Genen hoppade över mig och gick vidare nedåt till dottern.

De två värsta ställena är gjorda - de andra garderoberna är det bara några vinterjackor som ingen har använt på minst 10 år... och gamla slitna lakan som ska få bli mattrasor.

Amber sa...

Jag tycker dockan är fin! Bra att din pappa hutade åt slöjdläraren!

Jag har precis börjat min pappersrensning. Känns som ett evighetsgöra. Och klädkamrarna ska vi bara inte tala om... Som hos Elisabet - man knölar in och stänger fort. Måste klättra för att nå längst in. Städar vart tredje år, ungefär, och sedan är det bara att börja om igen. Alla dessa tygbitar och garner och halvstickade jumprar, halvbroderade dukar, halvstickade barnsockor... Pust.

Du har varit fantastiskt duktig som tagit dig igenom allt detta. Och kommit ut på andra sidan med vettet i behåll. :D

Bloggblad sa...

Amber: Den syslöjdstanten skulle bara ha vetat hur pass händig jag blev med både symaskin och stickor...

Jag tar ut klädgarderoben varje år, för eftersom den är stor, är det en och annan annan i familjen, inga namn, som lägger in väskor och saker av alla de slag - och så måste jag rensa ur, för jag älskar kläder och har rätt mycket, kan ju aldrig köpa nytt om jag sparar det gamla slitna.

Prylgarderoben är värre - jag måste ta ställning hela tiden: spara? kasta? Kommer våra barn att vilja ha min mammas och pappas gamla almanackor resp. handväskor? Nej. Bort bort. Bara några få viktiga papper och foton finns kvar. Jag älskar ju gamla bilder, så dem kan jag inte slänga.

Skolpapper är lätt att slänga - och andra gamla anteckningar från kurser och föreläsningar. Jag lyssnar med pennan, så det har blivit några kilo papper till återvinningen.

Noter... har slängt alla lösa kopior - såna ska man ju inte ha. Men mest är det utskrifter från den egna produktionen i fyra fem versioner.

Jag mår så gôtt nu - men har många mindre skåp och lådor som ska rensas.

Cecilia N sa...

I katalogen till skolslöjdsutställningen på Nordiska museet finns många liknande berättelser.

Jag har några eviga drivor som väntar på bättre tider. Och då har jag inte nämnt källaren ...

Bloggblad sa...

Cecilia N: Just det! Det var då jag letade efter den här dockan... nu minns jag. Tänkte att hon kunde ha fått komma ut och resa. Jag har hört många hemska historier om syfröknar... men det var nog inte så lätt att bara ha nån enda lektion i veckan med så himla många fumliga barn. Numera tycker åtminstone alla elever jag känner att slöjd är jätteroligt.

Musikanta sa...

Man skulle naturligtvis ställt ut ALLA dockorna - det tror jag man gör nu för tiden med elevarbeten. I synnerhet som det inte var något som helst fel på din docka. Ovanligt opsykologisk och elak fröken.

Som väl var tog du tydligen inte någon större skada eftersom du har utvecklat din stickning till fulländning. Jag har fortfarande dina pärlmuddar på mig varje dag när jag sitter vid datorn. Annas får jag skavsår.

Cicki sa...

Jag väntar med iver på tyget....:-)

Det jag minns från min slöjdtid är att när jag gick på Almtunaskolan i Uppsala, så har jag rätt ljusa minnen. Jag minns att jag stickade en mössa. Grön tror jag den var. Den användes flitig. Jag minns inga sågningar utan jag tror den fröken var rätt snäll. Sedan sydde vi även de vanliga kjolarna på den tiden med tre resårkanaler i midjan. Jag har en känsla av att vi var rätt produktiva på den tiden. Här pratar vi alltså slutet av 50-talet och början av 60-talet. Det var motsvarande mellanstadiet.

Vi flyttade när jag gick i sexan så sista terminen gick jag i en skola några mil utanför Uppsala. Där satt jag en hel termin och försökte få till ett godkänt knapphål. Jag lyckades aldrig! Kan kan fortfarande inte sy ett snyggt knapphål för hand.

I högstadiet var jag tillbaka i Uppsala. Då var det Domarringens skola som gällde. Där skolkade jag mest hela tiden. Jag avskydde verkligen slöjdfröken. Mamma skrev på intygen om huvudvärk, magvärk och andra fejkade frånvaroorsaker. Hon visste ju att jag kunde både sy, sticka och brodera väl godkänt. Jag minns att vi skulle sy barnörngott. Det fixade jag. Men sedan skulle vi sy ett hellångt nattlinne i bomull med volang nedtill. Det fick mamma så småningom sy klart.

Så att jag älskat att sy i hela mitt vuxna liv var ju ganska otippat....:-)

Cicki sa...

Glömde säga att jag gillar din fina stickade docka.

mossfolk sa...

Men, det var väl jättebra gjort av en tredjeklassare! Och skönt att ha städat... mindre roligt att göra det ;)

Bloggblad sa...

Cicki: Jag hann också avverka några stycken syfröknar, men inte var jag nån populär elev som knappt kunde hålla i ett par stickor. Mamma gjorde färdigt de flesta projekt så att jag skulle få godkänt.

Vi var nog lika otippade, du och jag.

Tack - min docka känner sig hedrad av alla vänliga ord.

Mossfolk: Jag undrar hur många som skulle få till en sån idag. Fast jag tror att jag fick massor av hjälp ändå med den.

I dag lastade jag av den fullpackade bilen på återvinningsstationen, det kändes som att ha fått syndernas förlåtelse.

Anonym sa...

Sjung Hej - med ett ´hopp fader Allan´ emellan - kan man också säga.
Och ta sig en liten en - för att fira att man rensat ut så rejält!
Skål!

Fin docka, underbar pappa och dålig syfröken.

Mitt problem är att jag har mycket förvaringsutrymme och ofta tänker att den som spar den har. Det KAN vara en anammad prokrastrineringteknik :o), men ofta-ofta har jag gjort ansatser till utrensning och upptäckt att inom en vecka, en månad eller ett år behöver jag JUST den där grejen jag slängde eller gav bort. Och nu finns den inte längre att införskaffa ånyo. Och i minnet var den PERFEKT.

De kläder jag spar kommer jag också på mig med att åter-vinna/-använda efter c:a 10 år när modet svänger tillbaks - för förändras så speciellt mycket gör modet väl egentligen inte. Eller?
Det värsta är kanske att kroppkakan gör det....förändras menar jag förstås.

Kul att så många kunde använda det du gjorde dig av med.
Skål - och Sjung Hej igen!

Kulsprutan

Bloggblad sa...

Nu kommer det svar, K-sprutan!

I boken jag läser finns det kommenterat just det där: nu skulle jag ha behövt det jag slängde... Men det är tydligen en psykologisk försvarsgrej - minnet liksom letar upp en orsak, och så får man hela tiden nya orsaker till att inte göra sig av med nåt. Jag har märkt samma fenomen ett par gånger.

Men det som jag för ett par år sen la i en låda i garderoben "kan vara bra att ha" och som jag glömt bort - det har jag ingen användning för framgent, så nu åker det! Tjo släng!

Det ÄR jobbigt att rensa, att ta ställning... men nu slipper barnen en gång att ta hand om de 10 sopsäckar med saker/kläder som jag just kört iväg med.

I dag köpte jag en ny rulle sopsäckar... för jag har ett par ställen till. Men nu är jag trött, så nu ska jag vila mig.

Anonym sa...

Duktiga du - Sjung Hej och Tjo Släng! - men jag finner det svårt att göra mig av med vissa grejer. Kanske kommer den tiden när det blir lättare - eller nör jag måste flytta till trapplöst och med mindre förvaringsutrymmen.

Just nu kör jag med ´den som spar den har´ - både saker och minnen.
Fast tack för dina råd - och ditt svar.

Kulsprutan

Bloggblad sa...

K-sprutan: Du kanske vill överta boken när jag är klar med min röjning?
Det är faktiskt lättare när jag läser om hur man samtidigt rensar ur sitt innersta, gammal packning som inte fyller nån mer funktion än att hålla en kvar vid det gamla - för att bara börja slänga känns lite läskigt, som "döstädning" som min mamma sysslade med under sina sista år: "det ska inte finnas nåt skräp efter mig..." Den aspekten försvinner när jag läser om hur jag skapar plats för nytt genom att röja bort det gamla.

Anonym sa...

Ja, den boken läser jag mer än gärna. Den kanske hjälper mig på traven, för jag har en förskräckligt stor samling av grejer som nog skulle trivas bättre nån annanstans....
´Att skiljas är att dö en smula´- attityden kanske också kunde åtgärdas om jag fick läsa lektyren i fråga.

Eventuellt/hoppfullt tar jag itu med döstädningen efter att jag läst. Det vore skönt!

Kulsprutan

Bloggblad sa...

k-sprutan: Jag kan lägga den på hög (fast jag har knappast några såna nu...) tills du har vägarna förbi!

Anonym sa...

Yes, please. Ska försöka komma förbi så snart jag kan.

Kulsprutan