För mer än ett år sedan bokade jag in söndagen den 26 januari och skrev "Härnösand" i almanackan. Förmodligen har jag passerat där när jag åkt längre norrut, men jag har inte stannat till och sett staden. Dessutom har jag aldrig varit på prästvigning tidigare - och faktiskt aldrig träffat den blivande prästen - så det blev tre fullträffar i en smäll. Kände mig ganska modig när jag drog iväg. Jag hade tittat på kartan förstås, så jag visste att jag skulle över Nybron. Jag kom fram just när de sista solstrålarna kastade ett härligt sken mot öster.
Dagen därpå roade jag mig helt på egen hand, den blivande prästen hade fullt upp med förberedelser, men jag trivs bra i mitt eget sällskap och njöt av friheten. Låååååång promenad blev det i kylan, men det var ljuvligt och jag hittade ett museum, ett café, dambutiker med rea, en liten orgelkonsert i domkyrkan och en biograf. Passade bra att se "100-åringen" när det började skymma och benen var trötta.
På söndagen blev domkyrkan fullsatt ganska snart, men jag var i god tid och hittade en bra plats långt fram - strax efter att jag tog bilden, var det fullt uppe på läktarna också.
Det var nog den längsta procession jag har sett i en kyrka, mängder av präster, kyrkvärdar och körsångare. Sist kom biskopen. När jag såg allt guld och all pompa och ståt, slog mig som vanligt tanken i sådana lägen: Vad hade Jesus sagt? Jag är ju uppvuxen i en minst sagt minimalistisk kristen miljö. Men - det var högtidligt i vilket fall, och sällsynt är det att hela församlingen klämmer i för fullt i alla psalmer. Släkt och vänner till blivande präster har oftast bra kyrkvana. Det var en stark upplevelse.
De glada nyvigda prästerna poserade för Kyrkans Tidnings fotograf och vi var väl några hundra som passade på att tränga sig fram. Kallt var det!!! En av de glada är alltså en blogg- och mailvän sedan många år, men hon bloggar anonymt och jag är inte den som avslöjar någon.
Första kvällen gick jag en sväng i mörkret, det sved i kinderna... inte van vid -16 grader.
Sen var det gôtt att krypa in i hotellsviten, dra fram renskinnen och tända en brasa...
Nej, riktigt så påvert bodde jag inte. Tänkte förstås på havsutsikt-scenen i Sällskapsresan när jag fick luta mig mot väggen för att se havsviken där nere... Kåtan hittade jag på ett museum.
15 kommentarer:
O Marianne vilken fin upplevelse du har haft. Har faktiskt också varit på en prästvigning i Småland för många,många år sedan och det var också pampigt och seriöst mäktigt!
Fina bilder du visar också. Förstår att du haft en härlig utflykt och du har mycket fint att tänka tillbaka på.
Ha det gott
Kram
Eleonora
Jag har inte varit på någon prästvigning sedan min bror prästvigdes i Växjö domkyrka någon gång på 90-talet. Det var trevligt med stor fest efteråt i Öjebo (?) församlingshem.
Måste säga att det är griskt av dig att ge dig ut så långt i kylan. Men du blev en upplevelse rikare i alla fall. Noterar att bara en av de nya prästerna var av mankön...
I
Varje gång jag är i Rom tänker jag också så - vad skulle Jesus sagt?
Eleonora: Det var verkligen värt restiden, och det är alltid extra skönt att komma hem efter en resa.
Musikanta: Så många präster som jag känner, så är det rätt konstigt att jag missat en sån sak.
Jag tycker nog att det verkar som om prästkallet blir mer och mer kvinnodominerat. Fast jag vet ju att man tycker så om kvinnor tar 50% av en församling, upptar de 25% uppskattar både män och kvinnor det som 50/50. Fast den undersökningen är nog 20 år vid det här laget, vi har kanske blivit bättre. Eller?
Ullah: Jag har aldrig varit i Rom, men jag har ju sett på bild... och undrar samma då också.
Jag hörde ett argument, att folk ville ge det allra finaste till Gud, men jag tror snarare att de ville bygga finare kyrkor än grannförsamlingen, och de som skänkte ville visa hur rika de var. Tyvärr. För det hade väl varit bättre även för hundratals år sedan, att ge till fattiga och behövande?
Det låter som en trevlig resa och en fin upplevelse.
Kul med illustrerande foton. Jag tänkte också på att det var många kvinnor bland de nyvigda prästerna.
Kulsprutan
Kulsprutan: Det var så upplyftande att komma ut lite, och spännande med ett nytt ställe.
Ja, tänk så många kvinnliga präster det finns, och trots att det är 55 år sedan kvinnor alls fick bli präster, finns det män - även såna som inte var födda -55 - som anser att kvinnor inte ska vara präster.
Tänk om det vore så med lärare... kvinnliga folkskollärare har inte funnits så länge!
Härligt med prästvigning och en liten tur på egen hand lät inte heller helt dumt! Fint att vi fick "följa med"!
Ja, Härnösand är en vacker stad. Min Mammas morbror var stadsträdgårdsmästare där. Mina morföräldrar hade en väldigt fin trädgård som han hade anlagt.
Den enda prästvigning jag varit på var när min kusin prästvigdes i katolska domkyrkan i Stockholm. Det var en lite nervös dag för jag hade bjudit in hela släkten till lunch. Allt avlöpte dock väl, både vigningen och käket.
Pysseliten: Det piggade upp i vintermörkret.
Ökenråttan: Då har du förstås varit där uppe flera gånger?
Förr gjorde det mig inget att ordna middagar och bjudningar, nu tycker jag att det är svårt och nervöst och jag vet aldrig vad jag ska bjuda på... ändå borde jag ha mer erfarenhet nu!
Prästvigning skulle jag gärna vilja vara med på. Kan tänka mig att det är mkt mäktigt.
Kallt och fint ser det ut!!
Precis så där känner jag också! Förr hade vi ofta middagar p g a Lille Makens jobb. Då kunde jag utan problem ordna sittande middag för 12 pers en kväll, efter heltidsjobb och med tre skolbarn. Nu känner jag precis som du: Nervöst och vad ska jag bjuda på? DÅ hade jag en stående meny per termin (Konstigt att man ALDRIG tycks sluta dela in året i terminer.) så själva va-ska-vi-ha var inte svårt och vi fick ju in en rutin.
Men att ha hela släkten här, det var ett eldprov. Min stränga morbror som aldrig la fingrarna emellan om det fanns nåt att anmärka på. Vi kom ju direkt från kyrkan allihop och jag hade funderat ut hela logistiken i detalj och så var det nåra vänliga själar som började "hjälpa till" och då förlorade jag ju överblicken. Men det gick bra ändå till slut.
Annika: Det påminde lite om vigsel... med löften och välsignelser, men det var betydligt fler som torkade tårar här, och betydligt fler präster än jag någonsin sett samtidigt.
Ökenråttan: Konstigt att du kör med terminer som inte var lärare! Jag kommer nog alltid att tänka i terminer och lov är jag rädd för.
Jag upplåter gärna mitt kök till folk som hjälper till - vet ju att jag får flytta om och leta länge efteråt, men det kan det vara värt.
Däremot är jag inte en sån som tar för mig i andras kök, jag är lika vilsen där som i vilken bilverkstad som helst. Diska går an, förstås... men inte mer.
Det var ju organiserat knytkalas på det här stället och det fanns folk med konstiga farhågor om hur det skulle gå till, men det gick ju alldeles utmärkt.
Lite felräkning kanske, men det var åt rätt håll. (Eller så var det för att ca 10-15 personer inte kom - men såg till att leverera maten!)
Cecilia: det var så gott, köttet var härligt mört och bara smälte i munnen.
Skicka en kommentar