söndag, september 07, 2014

Söndag med blå himmel

Lyckliga människor är inte alltid tacksamma, men tacksamma människor är alltid lyckliga.... En klokskap hämtad från facebook. Lite banalt, men idag har jag känt mig tacksam hela dagen. Bara att få gå (nåja, åka bil tre mil) till kyrkan i full frihet och vara frisk, mätt och utsövd... Solsken och klarblå himmel - och härlig gemenskap. För att inte tala om lyckan att sjunga i en liten grupp där alla sjunger rent och alla lyssnar in de andras stämmor...
Mellan genrepet och välkomstmässan för vår nya kyrkoherde hann jag sitta i solvärmen en stund och meditera vid den vackra askgravplatsen, passande båtformad ett stenkast från kusten. S:t Anna kyrka ligger som en strandad oceanångare...
Jag har lånat fotot på kören från en av körkompisarna i den andra kören jag är med i, hoppas att jag fick det...En av de roliga sakerna med den här lilla kören är att vi ofta står huller om buller. I dag hamnade jag, sopran, bredvid en av tre altar. Den andra sopranen står mellan en tenor och en bas. Enligt välunderrättade källor lät sången lika bra ute i kyrkan som framme hos oss...

10 kommentarer:

Ruta Ett sa...

Så härligt att stå lite huller om buller och ändå inte vara fler än man hör de andra! Det brukar ju annars endast publiken göra. Kul!

Bloggblad sa...

Ruta Ett: När vi övar brukar vi stå runt flygeln, så som vi råkar hamna. Det är en enorm skillnad att stå så att alla hör varandra, mot när den andra kören sjunger i kyrkan och stolarna står på led och vi sitter i tre rader.
Det blir mycket mer aktivt lyssnande så här, och alla känner ett större ansvar för sin stämma.

Cecilia N sa...

Fy så svårt!
Jag har så svårt att hålla min stämma om jag inte hör andra som ska sjunga likadant, även om jag älskar att bli omkullputtad av en stark basstämma.

Antagligen ger övning färdighet, men så mycket övning ryms inte (i de andra stämmornas liv heller ;-))

Bloggblad sa...

Cecilia: jag prövade på skoj i en kvartett för många år sen, det gick inte. Vi höll på att skratta ihjäl oss, för ingen kunde hålla sin stämma fast alla var vana körsångare.
Men när jag hade VIS-kören och bara var tvungen att lära mig hoppa in i vilken stämma som helst, lärde jag mig att sjunga trots "störande" andra stämmor.
Nu tycker jag att det är en jättehäftig känsla, nästan som att sjunga solo med stadigt komp.

Annika sa...

Låter mycket bra det där.
Tycker också jag har svårt att hålla ton om det bara är jag som ska bära en stämma. OJ oj, får verkligen skärpa mig då. Svårt som bara den.

Klimakteriehäxan sa...

Oj jag trodde det var jättenoga med stämmornas inbördes placering!

Bloggblad sa...

Annika: ja, det är inte helt lätt, men det är en utmaning som tilltalar mig. Det går inte att slappna av och hänga på någon annan.
K-häxan: traditionellt är det vanligast med sopraner till vänster (ur dirigentens synfält) basar bakom, altar till höger med tenorer bakom. Ibland får mansstämmorna sitta mellan damstämmorna. Men här blandar vi oss lite olika från gång till gång. Då måste man lyssna ännu mer noga och veta när man ska in. Det här är nog första gången jag någonsin stått längst ute på "fel" kant.

Musikanta sa...

Ni sjunger alltid lika fint. I min kör står vi också huller om buller men det gör inte så mycket eftersom vi sjunger unisont, haha.
Har framträtt med kören på SPF:s höstupptakt idag och gjort reklam för denna. Får se om jag får några nya körare tills nästa tisdag när vi har övning.

Bloggblad sa...

Musikanta: Tack!
När jag inte klarar att sjunga stämsång längre, då slutar jag sjunga i kör och hittar på nåt annat att göra.
Kul att du har fått ta över dem så att du inte är sysslolös *fniss*

mossfolk sa...

Vilket underbart väder!
Men det där låter supersvårt. Jag hade aldrig fixat att hålla min stämma.

(egentligen har jag hunnit igenom det här inlägget flera gånger, men då alltid med telefonen och det är så pilligt att kommentera med den)