söndag, juni 28, 2015

BLOGGBLAD 10 år

Just den här dagen för 10 år sedan tog jag mina första stapplande tangentslag in i bloggvärlden. Det har varit givande - så många trevliga människor har jag lärt känna. Med denna bukett (som stod på bordet hos svägerskan häromdagen) vill jag tacka alla kära läsare som hängt med, en del ända från starten.

Så här skrev jag första dagen:
Sisådärja! Det ser ut att bli något. Men hur får man nån som läser? Och varför skulle förresten nån vara intresserad? Det har jag själv frågat mig varför jag är, när jag sitter och läser andras privata tankar.
Och jag som en gång i tiden skulle flytta ut ur huset om det kom in en dator genom dörren... Nu får jag knappt plats med mina grejer för alla datorer, och jag får knappt tid att göra nåt annat eftersom jag bara sitter vid datorn.
Skönt med ett flexibelt sinne!


Nu till ett litet potpurri från dagens båtutflykt. Bad och solande i mängd (men inga avklädda bilder nä nä nä!) och på hemvägen stannade vi till på den lilla ön där Capella Ecumenica ligger. Det var gospelgudstjänst med jordgubbsfest. Mycket folk - varmt och skönt och inte så blåsigt som sist jag var där.
 Rena altartavlan bredvid kapellet....
 Och så åkte vi hem - mätta och glada i både kropp och själ. För den som inte är skumögd syns kapellet där på klippan.
 Full fart hemåt!

Jag sticker iväg på kurs i veckan som kommer, och maken har lovat att rensa på vinden under tiden... Ingen har varit där uppe på de dryga 25 år vi bott här, så jag tror att alla kartonger kan gå direkt till sopstationen...


17 kommentarer:

Klimakteriehäxan sa...

Grattis på 10-årsdagen! Visst har väl bloggandet gett oss en hel del i utbyte!?!

Bloggblad sa...

K-häxan: Verkligen! Böde underhållning, goda vänner och finfina kontakter!
En av mina flitigaste tonsättare (Linda) hittade ju mig just via bloggen. Och genom dig fick jag vara med i tv....

Maggan sa...

Grattis till tioårsjubileet! Jag tycker också att bloggandet är givande. Vem kunde ha anat att det fanns något som detta som förenar likasinnade för bara lite mer än ett decennium sedan.

Bloggblad sa...

Maggan: Tack! Jag hade läst en kompis blogg i kanske ett års tid, men trodde verkligen inte att bloggandet var något för mig... När jag prövade trodde jag inte att jag skulle få några läsare - var inte alls positivt inställd. Och jag trodde verkligen inte att jag skulle hålla på i tio år...

Ruta Ett sa...

Då har vi bloggat lika länge, eller jag startade i maj, men det tog ett tag innan jag hittade dig! Det är jag glad för!

PGW sa...

Gratulerar! Jag har varit med här hela tiden även om jag är dålig på att kommentera.

mossfolk sa...

Grattis till tioårsjubileum! Jag har inte varit med riktigt från början, men kanske i nio år? Många som har kommit och gått under den tiden, men det är så roligt att såpass många fortfarande skriver.

Bloggblad sa...

Ruta Ett: Men du har bytt namn ett par gånger, va? Det var lite förvillande det där när flera bloggare bytte namn och layout, ibland visste jag inte vem som var vem.
Men visst är det kul att vi är ett gäng som hänger kvar! Dig har jag ju sett på tv några gånger också...

PGW: Jaså, du läser bloggar än? Jag har blivit allt sämre på det - facebook går snabbare. Ändå kan jag inte lägga av helt med blogglivet trots att besökssiffrorna är väldigt små numera.

mossfolk: Du bloggade bara om hästar i starten, jag tycker ju att det är betydligt roligare och mer intressant nu att följa din fina familj!

Evas blogg sa...

Grattis! Jag hittade dig ganska snabbt men kommer inte ihåg var. Och jag kommer inte ihåg när jag började blogga. Tänk så aktiv vi var på den tiden, jag skrev varje dag.Nu blir det någon gång ibland, vill inte helt lägga av. Men jag håller med dig, Facebook går så mycket snabbare och är roligare (tycker jag).

Monet sa...

Jag är inne på mitt åttonde bloggår och håller med om att jag aldrig räknat med att blogglivet skulle utvecklas så som det gjort. Från början var min blogg bara tänkt som en slags dagbok på nätet för att familj och närmaste vänkretsen skulle kunna följa vårt sydfranska äventyr. Jag har aldrig brytt mig om besöksstatistik eller känt att det varit viktigt med kommentarer även omdet förstås är kul och intressant många gånger. Det mest överraskande är de nya bloggvännerna som det också är roligt att följa i livet. Som utlandssvensk får jag en så härlig bild av det svenska livet, från norr ner till Skåne, från gråtrista eviga vintrar till soliga skärgårdsdagar och från "mello" till prinsbröllop. Genom bloggarna har jag Sverige med mig på ett sätt som känns mycket mera äkta än någon nyhetsuppläsning eller kvällstidningsrubrik.

Just ligger min blogg lite nere men det är mera teknikstrul än bristande skrivlust. Däremot undrar jag hur länge fenomenet kommer att hålla i sig, Facebook och Instagram tar ju över mer och mer. Jag blir också trött på att det så himla lätt blir tjafs och missförstånd bland dem som kommenterar, det är ju en av nackdelarna med det skrivna språket att så många nyanser i möten människor emellan går förlorade, alla emojis till trots. Men låt oss fortsätta så länge det känns roligt för egen del! Din blogg läser jag gärna!!

Ingela sa...

Grattis till tioårsjubiléet. Mitt eget gick förbi med tystnad i februari i år, jag tänkte inte ens på det. Jag har väl ungefär samma blogghistoria som du, skrev ofta och mycket under några år, allt mer sporadiskt nu. Det hänger förstås ihop med omvärldens blogghistoria, det var mer lockande att skriva när många läste och kommenterade. Lagom många, vill säga. Ett tag hade jag så många läsare att jag kände mej begränsad. Men allt det där vet du.
Jag är ingen väldigt aktiv facebookare heller,och ännu slöare twittrare och instagrammare. Men jag uppskattar verkligen många av de kontakter jag fått via sociala medier, såna som man helt enkelt gillar, som du till exempel och många goda och nyttiga jobbkontakter. Så nog finns det vinster med detta, framför allt att hitta den som man aldrig skulle ha råkat på i köttvärlden. (Numera heter det ju inte irl eller online eftersom det mer är fråga om nåt onlife, där det digitala och det "vanliga" är oskiljbara.)

Bloggblad sa...

Eva: Ett tag i början var det som att gå på tjejfest varje dag... men då fanns ju inte facebook....

Monet: Det är lite konstigt det där att man fastnar för vissa bloggare, jag gör slumpvisa besök hos nya, men känner att jag inte orkar lära känna en massa nya bloggare, det räcker så gott med de gamla invanda.

Visst är det knepigt det där med missförstånd, jag har råkat ut för det flera gånger, ett skämt som läsaren ser som allvar - och så är det kört. I "köttvärlden" som Ingela här nedanför lärde mig nyss att det heter, kan man ju blinka eller visa med minspel att man skojar - och man ser ju om genast om något hamnar snett. Det skrivna ordet är det känsligare med. Men oftast går det ju att reda ut!

Jag förstår att det är extra viktigt med de svenska kontakterna för den som bor utomlands!

Mina barn läser inte min blogg, men jag har några släktingar och vänner som följer den utan att kommentera här, deras kommentarer får jag via mail.

Jag tycker mig ofta kunna läsa mellan raderna och lära känna personen bakom bloggarna, men jag inser att det finns mer. Det som stör mig är när jag träffar bekanta som säger "jag vet allt om dig från bloggen och facebook..." - jag som i stort sett bara skriver om ytliga saker...

Ingela: Just det där att träffa på folk som jag aldrig skulle träffat annars, tycker jag är spännande. Köttvärlden var ett bra ord! Det har jag inte hört.
Ett tag följde jag en blogg där innehavaren skrev om sitt liv med tatueringar och rockfester och hur hon bytte från att leva med en man till att gifta sig med en kvinna. Jag skrev aldrig något, bara läste i smyg. Spännande att se in en helt annan vardag än den jag är van vid.
Många matnyttiga kontakter har jag fått också.... hälsat på på Mallorca, fått vara med i tv, fått en tonsättare... Klart att jag inte törs sluta...

Anonym sa...

Buketten nästan lika fin ännu.
Tack för glada fotot som kom på posten idag.
Kram
Lena

Bloggblad sa...

Lena: Den var så extra fin på det silvriga träbordet. Det var förresten fint överallt hos er!

Elisabet. sa...

Ja, tänk vad tiden susar iväg! Och så bloggandet har förändrats! Jag har sagt det många gånger .., detta att jag tror att bloggeriet försvinner helt. Människor orkar inte läsa, kanske är det därför Instagram och Facebook är så bra? Och nya ställen dyker upp där man kan ventilera sina åsikter eller visa sina bilder .., man hinner knappt med!
Det bästa med bloggandet, där som alla har skrivit: alla härliga möten människor emellan och det behöver inte nödvändigtvis vara IRL. Så många fina vänner som har tjoppat upp och blivit kvar! Och jag minns tydligt wienerbrödskalaset i Sandskogen i Ystad och en lunch hos er i Söderköping.

Andra året i Hjo sa...

10 år, ja då ligger man i lä med blott 1,5 ungefär. Det är trångt om saligheten i bloggofsären och varför skulle någon vara intresserad av just Andra året...? Det är rätt. Men så är det nog om man inte heter Sanna Lundell eller Jonas Gardell. Och det vill man ju inte. Inte.

Bloggblad sa...

Elisabet: Jag är benägen att hålla med dig. Om några är det nog helt ute. Bara några kändisar och stilikoner som håller på.

Jag glömmer heller inte wienerbrödskalaset som var en ren frälsningsupplevelse enligt dig - så jätteroligt att ha träffat dig och pv lajv!

Andra året i Hjo: Håller med. Vi får vara tacksamma att vi inte har tusentals följare som vill höra varje tanke, vara med om varje steg.