Statcounter

torsdag, november 12, 2015

I guldrushens tid...

Den händelse som jag skrivit ett kort (1000 tecken är maxgräns) kåseri om i dagens tidning, har jag bloggat om för länge länge sen. Här kommer själva klippet för den som inte lagt mina gamla bloggämnen på minnet (vilket jag förstås inte förväntar mig att någon gör alls - men OM jag nån gång glömmer mig och repriserar så är det alltid någon som faktiskt minns!) För den som inte kan läsa vad det står, men är nyfiken, finns originalet inkopierat under bilden.

Mitt möte med legenden

Mitt intresse för fotboll är obefintligt, men nu i guldtider minns jag ett möte.

I slutet av 60-talet hade jag en väninna i Norrköping som jag hälsade på ibland. En kväll hängde vi med hem till en av hennes killkompisar. I gillestugan träffade vi hans föräldrar, som de andra kände, men som jag aldrig hade sett.

När jag hälsade på den storvuxne pappan stod han vid en vägg fylld med tavlor. Jag skannade av dem och såg samma motiv på alla, det var idel fotbollsdiplom. I mina ögon var pappan lastgammal, men jag såg att årtalen på tavlorna också var rätt gamla. Jag frågade förstås: ”Spelar du fotboll?” Han nickade och medgav att han hade spelat en del.

Kompisarna frustade av skratt, och när de gång på gång upprepade min fråga under kvällen förstod jag att jag hade gjort bort mig, men inte varför.  

Många år senare, när jag hade fått en tonårig IFK-fantast i familjen, var det reportage i tv om den planerade statyn av Gunnar Nordahl. ”Honom har jag träffat!” ropade jag och kände igen pappan med tavlorna. Sonen trodde mig inte först, men sen bröt han ihop av skam över min okunnighet: ”Åhh, morsan! Du har skändat en legend!”  

Marianne Bokblad

9 kommentarer:

Elisabet. sa...

Jo, jo ..., så kan det gå! Och att man repriserar sig spelar väl ingen roll - har man bloggat i många år är det väl nästan omöjligt att INTE göra det -, det är ju bara att skumma förbi i så fall.

Bloggblad sa...

Elisabet: jag vet, själv är jag glömsk och tycker att man kan reprisera bra historier, men alla tycker nig inte så...

Ruta Ett sa...

Åh, har du träffat Gunnar Nordahl!!! En superkändis - fast inte för dig då, hihi!
Du behöver ju inte berätta om din fadäs utan bara om mötet för somliga.
Det betyder ju också att jag "känner" någon som har träffat legendaren. :-)

Klimakteriehäxan sa...

Det kan hända den bästa ... ingen kan ha koll på allt!

Anonym sa...

Det var väl inte så farligt :) Och dina kompisar - som kunde mer om fotboll - bjöd du ju på ett gott skratt. T.o.m. jag, trots noll intresse i fotboll, känner igen namnet GN, legenden.

Kulsprutan

Annika sa...

Kul, skulle lätt kunna göra ngt liknande. Totalt ointresserad. Roligt att läsa.

Och ja, har man bloggar i många år så blir det ju faktiskt så att vissa inlägg repriseras, men med lite ny twist, och andra ord. Indeed :-)
Trevlig helg!!

Bloggblad sa...

Ruta ett: och det säger en som lagat mat i tv! Du är ju superkändis! Och jag är din bloggvän!!!

K-häxan: jag var på kurs och åt frukost med Eric Ericson, när jag kom hem och skroderade, sa familjen: VEM ÄR DET?

Kulsprutan: Nej, jag tyckte inte det var så farligt alls förrän jag fick Calles reaktion.

Annika: det låter bra, vi får ha tålamod med varandras dåliga minne. En bra story blev det ändå, jag har fått många glada kommentarer IRL.

Ökenråttan sa...

Det kunde varit jag. Tänk att vi morsor bara gör bort oss, fniss, fniss.

Bloggblad sa...

Ökenråttan: jag har träffat några IRL som sagt samma sak.... Sonene har inte riktigt kunnat smälta att jag inte ens bad om en autograf. Det kanske jag ahde gjort om jag vetat. Selfie tillsammans var inte ens påtänkt.